Att täta en läckande träbåt

Båtbotten med många lager gammal tätning i landningarna. Det måste tas bort och göras om då och då. Lägg märke till torksprickorna. De spacklas lätt igen innan sjösättning.

På förekommen anledning... ja, eftersom jag nästan dagligen ser träbåtsägare ställa frågor på Facebook om diverse tätningsmedel för träbåtar, så följer här en någorlunda detaljerad beskrivning om läckor på gamla båtar och hur man tätar dem.

Varför läcker en båt under vattenlinjen

Nybyggda båtar är ibland otäta från början. Båtbyggaren har kanske inte lyckats få den tät, och det kan bero på flera saker:

1 Passformen mellan borden är otillräcklig. Detta gäller både klink- och kravell. Detta är tämligen vanligt. Även bord mot spunning i köl, kölplanka och mot stävar och akterspeglar med eller utan invändig ram.

2 Dimensioneringen på fästelementen (skruv, nit) är otillräcklig. Fuktrörelser och krafter från segling/motorvibrationer gör att de släpper.

3 Virkets fukthalt, särskilt vid kravellbygge, har varit fel. Om man bygger en båt med alldeles för torrt virke, så sväller det då det kommer i vatten. Detta kan göra att bordläggningen under vattenlinjen sväller upp och orsaka spänningar som frestar för hårt på infästningen mot spant och bottenstockar. Över vattenlinjen så kan ett blött virke ge att man får springor då solen ligger på.

4 Tätningen mellan borden kan vara otillräcklig. På kravell så är det oftast limningen som är illa gjord (dåligt lim, dåligt blandad epoxi, ojämnt eller otillräckligt påfört lim). På klinkbåtar använde man ofta diverse knep för att täta landningen; t ex insmort tidningspapper, vaxat ljusvekegarn, oceanpapper, asfaltspapp et c. Kvaliteten på dessa knep kunde vara minst sagt usel.

5 Dåliga bordlaskar är mycket vanliga. De två mest förekommande lasktyperna är stum- och bladlaskar. Stumlasken har två avsågade bordändar som sammanfogas med en invändig träbit kallad laskbricka. Bladlasken är äldre och består av två bordändar som fogas till varandra efter att ha hyvlats ut till intet. Bladlasken är ofta limmad och inte nitad, och läckor uppstår då den inte är tillräckligt bra sammanfogad. Stumlasken läcker oftast då det är en glipa mellan bordens sågade stumändar. 

Typisk läcka i vattenlinjen. Bladlaskens lim har släppt, ägaren har försökt laga med frästa lister.

Gamla båtar läcker förr eller senare. Och detta är kanske det mest intressanta för träbåtsrenoverare idag!

1 Fästelementen var ofta gjorda av dåliga material som inte var tänkta att hålla jättelänge. Järn rostar bort, särskilt om det sitter i ek. Och skadar virket dessutom, och ger s k spiksjuka (järnet reagerar med garvsyran i eken). Mässing korroderar på det sättet att zinken lakas ut ur skruvarna och lämnar kvar en porös rödaktig metall som lätt går av. När skruvarna som förbinder bordläggningen till resningen (spant, köl, fjäder, knän, kölplanka, bottenstockar, akterspegel, stävar o s v) rostar bort och går av så tappar hela båten sin strukturella integritet (ursäkta anglicismen).

2 Fuktarbetet när båten årligen torrsätts/sjösätts orsakar tids nog s k kontusionsskador. Det betyder i korthet att borden då de är uppsvällda trycks ihop då de pressar mot varandra, och lättar på trycket när de torkar. Till en början är de rörliga, men efter årtionden så trycks de ihop så att de inte orkar svälla ut och täta som i början. De blir helt enkelt permanent deformerade. Med springor som ovillkorlig följd. Springorna blir alltså kvarstående.

3 Limmerna har en livslängd. Båtar som är byggda med bra lim, som t ex Epoxi eller Cascofen håller mycket länge, medan sådana som limmats med t ex Aerolite eller vanligt vitlim (som är mindre vattentåliga) ger sig efter ett antal år. Hur länge beror på hur färg och fernissa har skyddat dem, samt på hur mycket virket rört sig med fuktarbetet. Bord som är limmade mot akterspeglar håller inte länge, eftersom bägge ytorna rör sig åt två håll. Ändträ mot tvärträ håller aldrig länge, och skruvar som går in i ändträ har sämre fäste.

4 Rötskador eller spiksjuka i resningen uppkommer förr eller senare. Resningen brukar gå åt skogen först. Bottenstockar ruttnar eller blir spiksjuka, kölplankor (som nästan alltid är dyngsura året om och därmed är mottagliga för röta och spiksjuka från järnköl och järnkölbultar) tappar förmågan att hålla även friska skruvar. Det skall betänkas att rötsvampar endast får fäste om alla tre av dessa parametrar förekommer: hög fukthalt, värme (mer än ca +5 grader) och luftsyre. Ta bort en av dessa tre, och träet ruttnar icke. Det innebär att virke som är nedsänkt i vatten saknar luftsyre inte kan röta. Likaså ruttnar inget i minusgrader. Ej heller kan virke förgås av röta om fukthalten är för låg. Spiksjuka, däremot, är en kemisk process. Järnet kan skada en ekplanka även när den är hyfsat torr (men blir värre med hög fukthalt).

Myrning med sågspån och myrstång. 

Att täta en läckande träbåt med allvarliga fel

Kortfattat om strukturella fel

1 Rötskador kräver oftast byte av virke, om den inte är värre än att man faktiskt kan impregnera dem med epoxiprodukter som t ex Lignu. Och det virke som är svårt skadat huggs då bort och byts ut mot epoxispackel. Stävtoppar som blivit ihåliga kan med fördel lagas så. Det kan hålla mycket länge! Men om rötan sitter i spunningar under vattenlinjen, eller bara är för stora, så har man inget val. Att byta bottenstockar är förhållandevis enkelt, spant likaså. Stävar är svåra, så även stävknän. Hela kölar eller kölplankor kan vara så knepiga att byta att det inte är värt jobbet eller priset. Ambitionsnivå och ekonomi får avgöra.

2 Bordläggningen. Alldeles oftast så är rötskadorna begränsade till resningen. Men de sätter sig tids nog  också i bordläggningen, särskilt bakom spant och bottenstockar. Och gärna vid akterspeglarnas bordändar. Bordläggningen i vattenlinjen är särskilt utsatt, och måste ofta bytas, eftersom dessa bord är utsatta för växelvis blöta och torre. Likaså gäller översta bordet midskepps, bakom avbärarlist och liknande, eftersom vatten på däck ansamlas vid däckets lägsta punkt som oftast är just midskepps.

Mer specifikt om fästelement

1 Fästelement, såsom skruv, nit och kölbultar är lätta att byta om de har korroderat, och inte har orsakat strukturella skador. Om mässingsskruvarna är så kassa att de går av när man skall avlägsna dem, så är det bättre att göra nya hål bredvid dem. Kopparnit är i princip aldrig dåliga, men ibland behöver de ändå bytas för att de dragit sig, eller för att virket kring dem har deformerats. De byts då enklast genom att man slipar av nitfalsen med en fil eller en elrasp el dyl och slår i en ny. Ibland ges rådet att "dra om dem", d v s att nita lite mer på dem. Men jag är av den uppfattningen att det sällan funkar. Åtminstone inte på klinkbåtar. Bl a av den anledningen att den uppkomna springan mellan de nitade borden oftast är full med gammal bottenfärg, och icke kan dras ihop med mindre än att man rensar den med lämpligt sågblad el dyl innan man nitar om den med ny spik och bricka.

2 Resningsbultar är ett stort problem om de är gjorda i järn. De rostar gärna av där kölen, järnkölen, kölplankan eller bottenstockar möter varann. Resningsbultar sammanbinder antingen bara träköl (och eventuell kölfjäder) med bottenstockar (och därmed hela skrovet till resningen via skruvarna i bordläggningen) eller också en barlastköl med kölplanka och bottenstockar (och likaså här såklart med bordläggningen på samma sätt). Om dessa fallerar så kan man lätt räkna ut vad som händer. Båten glappar upp, och förlorar stabilitet.

Men detta...

...kräver såklart mer specifika instruktioner. Alltså byte av virke eller bultar osv. Men om det nu bara rör sig om tätning av båtar som läcker en smula? Och kanske bara vid sjösättning? Jodå. Här är en guide till hur man gör och vilka produkter som passar. 

Man kan göra eget tätningsmedel. Vanligast genom att blanda linolja, trätjära och krita. Kallas ibland bladder.

Tätning

När båtarna väl har börjat läcka, f f a vid sjösättning så har man många grejer att välja på. Jag vill bara återigen påpeka att det första man skall göra är att kolla över skruvar och sådant, för dåliga fästelement eller dåligt virke kan utan vidare sänka en båt i hårt väder.

1 Inför sjösättning: vattning!

Om den gamla båten stått på land lite för länge så kommer den sannolikt att läcka. Lättaste sättet att kolla hur mycket, är att vattna den inifrån. Då ser du var. Fortsätt att vattna med duschmunstycke. Är det fortfarande inte tätt efter någon vecka så får man åtgärda det med tätningsmedel.

2 Täta landen -utifrån!

Om landen (fogarna mellan borden) är otäta så måste de tätas med något medel utifrån. En kravellbyggdbåt är svårare att täta än en klink-dito. Springorna fylls med tätningsmedel som påförs med spruta och spackelspade. I de klinkade landet så görs det likadant, men istället för spackelspade så använder man en rundad sticka för att jämna ut det hela. Eller ännu hellre ett handskförsett finger.

3 Täta torksprickor -utifrån!

Detta görs på samma sätt. Men eftersom torksprickorna kan vara bredare, så får man vara mer noggrann. Breda sprickor, långt under vattenlinjen, är utsatta för högt vattentryck. Är tätningsmedlet för tunt påfört så trycks massan in och båten läcker lika förbannat efter en stund. Ett klassiskt knep är att tejpa över de spacklade sprickorna med målartejp. Ju bredare dess bättre. Det låter kanske inte seriöst, men funkar väldigt bra. Alla gör så. Kom nu för fan ihåg att man inte kan täta båtar inifrån. Försöker du med det så kommer tätningen att skjutas in av vattentrycket. Tro mig. Gör inte det! Nej! Du vill ha något som trycks in utifrån, inte något som på magiskt vis skall förväntas sitta kvar inifrån.

4 När båten är i sjön och ändå läcker så kan man, ifall det förslår, förlita sig på pumpar tills allt svällt igen och läckorna avtar. Om båten är av mahogny så kan det ta ett bra tag, och torr ek tar ännu längre på sig. Furu sväller hyfsat snabbt, särskilt om den är av halvtaskig kvalitet med mycket ytved (splint). Lärk består nästan bara av kärna och tar tid. Men rör sig andra sidan lite mindre. För att täta en mycket läckande båt så kan man:

5 Myra den. Det betyder att man tätar den utifrån med sågspån. Man tar en stång (kvastskaft el dyl) och förser den med en burk i änden. Denna burk fylls med sågspån, helst från en justersåg eller liknande, och den förs sedan ned under skrovet. Spånet sugs då in i läckorna och tätar dem. Det låter inte klokt, men detta är grejen! Du kommer säkert att få höra att detta inte är bra för båten, men det stämmer inte. Var inte rädd för att myra. Varför det heter att "myra"? Jo, för att i gamla tider lär man ha använt myrstackar istället för sågspån till att på detta sätt täta gamla läckande skutor. Sant? Det vet jag inte. Men namnet kommer ifrån denna metod. En båt som är som ett durkslag vid sjösättning kan vara tät och flytande bara en kvart senare om den myras. En myrstång och en hink med spån gör större underverk än brandkåren och en hoper pumpar. Tro mg, jag vet! Myra! Det är grejen!

Proffsmyrarens utrustning: hink med sågspån, stång med burk i änden.

Tätningsmedel

1 Ettan är sannolikt det första du kommer att rådas att bruka om du frågar random folk på diverse nätforum eller på Facebook vad du skall täta båten med. Och herregud, ja! Ettan är jättebra! Det består av bivax och tjära. Men. Det är svindyrt. Minst 300 för ett kg. Dessutom är det stenhårt när du köper det. Omöjligt at arbeta med. Somliga säger att de värmer det med diverse blåslampor eller så innan de påför det. Men i flytande form så rinner det bort. Det enda sättet att få det hanterligt är att smälta det i en kastrull och späda det med ca 1/3 terpentin. När det sedan stelnar så har det ungefär konsistensen av smör. Men detta mirakelmedel är alldeles för dyrt för att täta gamla båtbottnar med. Däremot så är det perfekt till att ha under beslag på däck o s v. Använd inte detta till bottentätning om du inte verkligen vill slösa pengar! Fördelen är att det är fett, och på så sätt skyddar träet mot vatteninträngning, samt att det inte härdar så hårt, och trycks ut när träet sväller ihop.

2 Sikaflex eller liknande ms-polymer eller butylgummimassor. Nej. NEJ! Detta härdar elastiskt, och trycks inte ut när träet sväller ihop. Därmed orsakar det spänningar i konstruktionen. Använd inte detta. Nej! En annan sak är att det inte limmar bra under vattnet, och därmed släpper från träet. När det gör det, så kryper det in vatten mellan den härdade massan och träet och blir till en fuktfälla när båten torrsätts (=röta). Jag kan inte nog understryka hur kraftigt mitt NEJ är här. NEJ! NEJ! NEJ!

3 Får- eller njurtalg fungerar utmärkt. Detta föreslås ofta av folk i träbåtshobbyn. Och anledningen till att detta användes ofta förr var att det var jättebilligt. MEN! Det är det inte längre. Och vill du använda en liknande produkt så fungerar andra fetter som t ex margarin lika bra. Och det funkar utmärkt! Den största skillnaden är att fårtalg gärna säljs genom dyra byggnadsvårdsivrare eller så. Och att margarin är oändligt mycket lättare att få tag i, och billigare. Gå inte på det tricket att köpa något som låter traditionellt och kulturellt och fint som fan, men är samma sak som något nytt och jättebilligt som funkar på exakt samma sätt. Det är lite som att köpa smör för att täta din eka med. Fast ännu värre. Smör kostar väl dryga femtiolappen per halvkilot, medan fårtalg går till tre gånger så mycket. Gör inte detta!

Bitumen av märket Sika Blackseal. Bitumen uttalas med betoning på u:et. BitUmen.

4 Bitumen är ett annat namn för asfalt, d v s en petroleumprodukt. Ett utmärkt bindemedel som används till takläggning, underredsmassa, vägbeläggning och: för tätning av träbåtar. Det är billigt, fett, härdar plastiskt (trycks ut när träet sväller), och kan köpas överallt. Bitumen är någotsånär flytande vid höga temperaturer, men hårdare när det är kallt. I våra temperaturer så är det lagom flytande när det används till båtar. Enda nackdelen är att det blöder igenom ljusa färger och syns som bruna fläckar igenom t ex röd bottenfärg. Handelsnamn är Illbruck OS200, Hagmans Asfaltkitt, Biltemas Tätningskitt o s v. Det är exakt samma produkt som finns i Internationals TÄT. Men mycket (!) billigare. Snälla vänner, gå inte på en massa dynga som folk säger. Detta är enda rätta för att täta gamla läckande båtar. Ihop med myrning är det oslagbart!

Glasfibervävsförstärkt epoxitak på träunderlag

Det finns en uppsjö av metoder för att få ett tak (eller för all del däck) tätt. De flesta med en egen estetik, som passar till en viss båtmodell eller till en tidsepok. En del av dem är mycket funktionella och långlivade, medan andra är rent förkastliga. Jag har tidigare kort beskrivit för- och nackdelar med gammeldags metoder, såsom skivdäck, duktak osv. Här är en beskrivning av ett modernt sätt att skydda sin båt mot fuktskador uppifrån.

Nyplastat tak på däcksbåten Lovisa.

Underlag

Tak läggs traditionellt med balkvägare och takbalkar. Balkarna görs helst i böjlimmade eklameller. På så sätt blir de starka utan att kräva kraftiga dimensioner. Limträbalkar är betydligt starkare än sågade dito. De kan naturligtvis sågas ut; men om bukten är betydande så måste de sågas ur antingen krumväxt virke (svårt att få fatt i) eller ur vanliga bräder (måste då göras betydligt grövre). Vilken bukt de skall ha beror på båttyp. Vissa båtar har som bekant kraftigare däcks- eller takbukt än andra.

Balkarna fälls ned i balkvägarna och skruvas och limmas fast. Jag föredrar epoxi eller PU-lim eftersom det fyller upp glapp och mellanrum som annars kan bli fuktfällor. Tak byggs oftast utan språng, medans däck naturligtvis följer båtens dito. Med detta följer att däcksbalkar måste rias och hyvlas för att däcket skall bli följsamt i formen. Taket är rakt och lättare att få till.

Plankorna läggs uppepå balkarna, och bredden på dem avgörs av däcksbukten. Kraftig bukt = smalare bräder. När man lägger ett epoxitak så bör man välja spontat virke, eftersom epoxin tar lång tid på sig att härda (och är mindre viskös än t ex polyester) och därmed rinner rakt igenom konstruktionen om den har aldrig så små springor mellan planken.

En ruff följer oftast båtens form, och blir sålunda bredare midskepps än i fören. Detta ger att man får betänka hur plankor eller ribbor skall läggas. Om man börjar med en planka på mitten och fortsätter ut mot  ruffsidorna så får man ändträ på samtliga sidor av ruffen. Det är en onödig risk. Om man istället lägger taket utifrån och in så slipper man detta aber. Man får då lägga en planka i mitten, en s k mittfisk. Ändträet hamnar då mot denna mittfisk. Där gör det ingen skada eftersom det då blir helt täckt av plast och väv.

När trätaket är lagt så rensågar man för- och akterändarna. Designen på taket avgör hur och var. Om det rör sig om t ex en folkbåtsruff, så sågas taket flush med ruffsidorna. Om det är en fiskebåtskapp, som på bilden ovan, så gör man helst en takfot av valfri storlek. Bäst blir en sådan om den förses med en list under ytterkanten som bildar en droppnäsa. Slutligen så fräser eller hyvlar man kanterna runda. Detta är viktigt! Glasfiber kan inte böjas i 90 grader. Det måste ovillkorligen rundas. Så mycket som möjligt.

Sist så måste man spackla igen skruvhål och andra ojämnheter med epoxispackel. Har man lagt taket med mittfisk så måste man spackla över skarvarna mellan den och plankorna. Annars hamnar en stor del av epoxin inne i ruffen. Om man vill ha ett epoxitak som ser ut som ett enklare duktak, d v s med synlig vävstruktur och åsar på brädkanterna, så behöver man inte spackla så noggrant.

Epoxi och väv

1 Klipp ut lämpliga våder av väven. Lägg dem i ordning. Se till att vara tre personer, så att en kan vara fri från kladd och klippa/räcka fram våderna. Man kan lägga dem kant i kant eller överlappande. Det förstnämnda är knepigare, det sistnämnda innebär mer slipjobb.

2 Mätta underlaget med epoxi. Det görs bäst i måttliga temperaturer. Är det för varmt, ute i solen, så härdar det för snabbt.

3 Lägg på ett lager väv. Mätta med epoxi som du påför med roller. När vaxet i väven har smält så rollar du ut luftbubblor med stålrulle. Var noga med att få ned väven över de rundade kanterna. Om det är svårt så kan man häftklamra fast väven på ruffsidorna för att sträcka ned den.

4 Upprepa steg 3 till önskad tjocklek. Tre skikt är sannolikt tillräckligt för de flesta tak.

5 När epoxin har härdat igenom (ca två dygn) så skär man rent kanterna. Allra bäst görs detta med en multimaskin med en rund sågklinga. Vinkelslip funkar också, men ryker förfärligt. Dessutom är det lätt att slinta och skada ruffsidor eller tak.

6 Slipa med grovt papper och excentermaskin.

7 Bredspackla med lättspackel av epoxi.

8 Slipa. Upprepa spacklingen vid behov. Ambitionsnivån styrs av båttyp och eget tycke. Om det är ett flott segelbåtstak med kraftig bukt så är långklotsning (slippapper på en böjlig remsa plywood) att föredra.

9 Måla rejäla skikt av tvåkomponentsfärg. Epoxi tål inte solsken, så den måste skyddas.

Bredspacklat tak som väntar på att slipas innan målning.

Material

# Glasfiberväv för epoxi. Väven har ett sammanhållande vax som smälter då den väts av just epoxi. Motsvarande för polyester smälter icke av epoxi och tvärtom.

# Epoxi. De flesta sorter funkar bra, men är olika dyra. Sedan Biltema slutade att sälja 5kg-pack så köper jag NM (Nils Malmgren). Jag har också använt Temafloor 400 (universalepoxi, klarlack) med utmärkt resultat. Den säljs på 25-litersfat och är mycket billigare än vanlig epoxi.

# Epoxispackel. Även här använder jag NM. Men det finns lättillgängligare alternativ på Biltema. Denna är dock ljusblå och detta kan vara irriterande när den skall övermålas med vit färg. Biltemas spackel är ganska fast och svår att påföra. Det löses enkelt genom att späda den med ren epoxi.

# Tvåkomponentsfärg av polyuretan. T ex International Perfection.