Volvo Penta MD2b. Bäddbultar.

 Md2:an och MD11:an är i princip samma tvåcylindriga dieselmotorer. Mest påfallande skillnaden är att 11:an har lösa foder och saknar startvev.

I dagarna monterade vi in en MD2b från 1967 i däckaren Lovisa. Motorn kom från en gammal mahognysnipa som jag fick till skänks av en god kamrat. Snipan fick skatta åt förgängelsen, men motorn och propellern och axeln lade vi beslag på. Den var rätt rostig och jävlig, men jag borstade av eländet och målade upp den. Det enda som verkade vara paj på den var bränslefilterhållaren av aluminium som i princip helt hade korroderat bort.

På plats, linjerad med axeln.

Vid en uppstart hemma hos Kjell så visade det sig att den bara gick på en cylinder, att den bara gick på full gas, att backslaget fastnat i framläge, att vattenpumpen var kass och att det läckte olja från dränskruven under backslaget.

Det kom inget bränsle till andra cylindern, och det berodde på att insprutningspumpen hade kärvat ihop i sin ena cylinder. Den visade sig vara helt omöjlig att få loss utan att sabba både kolv och cylinder, och vi fick fatt i en utbytes från en MD11c (sålunda identisk med MD2:ans).

Att byta till en annan motor i en träbåt är alltid ett äventyr. I Lovisas fall så satt där ifrån början en Säffle tändkulemotor med kamewa (ställbar propeller). Det vet jag bestämt, för propellern, axeln och veven följde med när jag fick båten. Lika säkert vet jag att det satt en Yanmar i henne vid samma tillfälle, men den följde inte med överlåtelsen. Eftersom Säfflen monterades i när hon byggdes som fiskebåt 1957 så förutsätter jag att det har varit åtminstone en motor till i henne sedan dess, men jag vet inte.

Den skarpögde ser genast att hålet för propelleraxeln blev aningen snett redan 1957. Motorn står något förskjuten åt styrbord. Detta är naturligtvis ganska vanligt, och inget som man märker av.

Bäddbultarna, alltså de genomgående bultarna som håller fast både motor och motorbädd (bottenstockarna under maskinen) är i original. Ett par ser ut att vara i mässing, och övriga fyra i brons. På dessa har ju Säfflens bottenram (bädd från tillverkaren) suttit, men den har kasserats och bytts ut mot en hemsvetsad ram av stål. För att göra en lång, plågsam och utdragen process kortfattat beskriven, så passade den inget vidare till vår MD2:a. Många justeringar har gjorts, och en helt ny bottenstock fick ersätta den gamla söndertärnade aktre.

Mellan axelns medbringare och motorn så sitter här en flexkoppling. Med en sådan så ställs något mindre krav på inpassningen av maskinen, då den tar upp vibrationerna som annars kan skada motor och axelhylsa. Nu har vi självklart passat in den perfekt, men detta är en träbåt som har stått på land under flera år! Den kommer helt säkert att ändra form en smula då den sjösätts och blir återfuktad. Uppe på land står den hårt på sin köl, men i vattnet blir lasterna mer utspridda.

De genomgående bäddbultarna är måhända inget man behöver till en så pass liten och förhållandevis vibrationsfri motor som en MD2:a som dessutom monteras på moderna motortassar av gummi. Här skulle det helt säkert räcka att dra fast den med franska skruv i motorbäddens bottenstockar, samt en genomgående kölbult igenom vardera av dem. Men för en tändkulemotor är det en annan historia. Den skulle säkerligen dunka sönder hela bädden inom ganska kort. Och när bultarna nu ändå satt där, så valde vi att behålla dem. De har naturligtvis gänga och mutter på insidan av båten, och på utsidan är de nitade för att passa skrovets lutning, och tätade med lindrev insmort med en blandning av tjära, olja och krita.

Här ser du motorfästet, gummitassen, och bakom den en av bäddbultarna. Visst var det precis på håret att det gick, men vi kunde helt klart använda den gamla ramen efter diverse ändringar. Men hade vi hittat en likadan Yanmar som satt där när jag fick båten, ja... det hade varit enklare.