En smärre uppdatering. Lovisa.

I FABB äger vi idag fyra gamla träbåtar. Fiskekostern Däkan, blekingsekorna Pian och Gill och däckaren Lovisa. De tre förstnämnda är i någorlunda skapligt bruksskick och kräver oftast endast årligt underhåll. Lovisa är under storrenovering, som den som läser bloggen säkert har sett.

Däcksribb av gran, med drygt 6 mm breda nåt. Vi vill att ribborna skall vara lätta att byta ut, och därför har vi valt att skruva dem med trallskruv istället för att spika dem på traditionellt maner. För att det inte skall se ut som ett altangolv så spacklar vi igen skruvarna med fönsterkitt och dränker hela däcket i olja och tjära. 

I och med lördagen, så är halva fördäcket lagt och motorn inpassad och färdigmonterad med propelleraxel och hela konkarongen. Men mer om maskinen senare. Återkommer med bilder och lite tips.

Däcket läggs i sektioner avgränsade i längsled av mellanbitar av ek. Det gör jobbet enkelt, och man får färre märkliga skarvar. Sådana får man ofrånkomligen annars på gamla båtar som inte har riktigt likadana på "halvor" på babords och styrbords sidor.

Rormaljan är av rostfritt stål, men satt aningen löst. När den togs bort så avslöjades en rötskada samt en rejäl spricka i kölens förlängning. Skadorna är dock inte allvarligare än att den kan repareras.

Rodret, som sitter på hjärtstock med rorkult på akterdäck, är dimensionerat för motorgång. Eftersom vi avser att rigga henne med en ganska stor gaffelrigg med både fock och klyvare, så behöver vi svetsa på lite mer plåt för att göra roderbladet tillräckligt för segling. Detta är dock en tillfällig lösning, och vi avser att ge henne ett utanpåliggande roder till nästa säsong. Bättre att segla med, och mycket stiligare!

På tal om segel, så kommer vi att flytta över Däkans rigg till Lovisa. Däkan får framgent gå som motorsnipa.

Så här tjusig är Däkan i sin gaffelrigg. Nu är hon emellertid inte längre i tillräckligt bra skick för att tas ut till havs och seglas hårt i hög sjö. Därför flyttar vi hennes rigg till Lovisa, och låter Däkan bli en trevlig tändkulesnipa för lugna inomskärsfärder.

En bonusbild på Bengt Egon Martinsson som gör den betydande spåhögen än mer betydande. Tidigare hade vi en huv med utsug på planhyveln. Men eftersom den alltid blev igensatt så plockade vi bort den. Spade och säck är det nya.

Roder? Fingerling? Tunna som boj? Snurrebåtar på 20-talet? Hur jävla långsam är en Folkbåt egentligen!?

Jag har byggt, reparerat och bytt ut en rejäl hoper roder på olika båtar. I rodersammanhang kan man säga att det finns i princip fyra olika varianter, med ganska olika svårighetsgrader på tillverkningen.

1 Utanpåliggande roder på plattgattad båt (t ex en blekingseka) blir helt rakt i förkant, från rodernacke till roderblad. Det som gör det hela så enkelt med detta arrangemang, är att rormaljorna hamnar i en rak linje och kan göras med hög precision (alltså utan glapp).

2 Ett utanpåliggande roder på en rundgattad båt (t ex en koster) följer akterstävens rundning. Detta arrangemang är rätt knepigt att få till! Inte själva formen, men placeringen av rormaljorna. Om rodret bara har två fästpunkter, då vanligen strax ovan vattenlinjen och nere i en förlängning av kölen, så är det någorlunda rättframt. Men om du skall ha fler maljor... mycket knepigt! Jag har inte hittat något trick för att få till det, det blir till att experimentera sig fram. Om det är otydligt vad jag menar med knepigt, så består svårigheten i något som liknar att sätta tre gångjärn på ett runt fönster. Vanligen får maljorna ges ett ganska stort glapp mot fingerlingarna.

3 För att slippa problemet ovanstående punkt, så kan man förse den rundgattade båten med hjärtstock. Alltså en roderaxel som går rakt ned, igenom akterstäven och till rodret. Då får man bara två fästpunkter: en där hjärtstocken ansluter till roderbladets förliga överkant, och en i en förlängning av kölen. Det är dock inte alltid detta är en bra idé. Det passar bättre på motorsnipor som ger rejäl roderverkan i propellerströmmen. På segelsnipor så blir rodret på hjärtstock i allmänhet för litet.

4 Häck kallas den delen av båten som befinner sig bakom hjärtstocken. Särskilt utmärkande blir denna del på segelbåtar med stort överhäng (se bilden nedan). Där sitter rodret direkt på hjärtstocken som löper ända ned till ballastkölens akterkant. Detta är tämligen enkelt att bygga.

Tammejfan! Att man kan alltid lära sig något nytt. Jag hade tills nyligen ingen aning om att rodermaljans (honans) motsvarighet ("hanen", som oftast sitter på rodret) heter fingerling!

Jag har snubblat över snitsiga, hembyggda bojar lite då och då. Inte helt ovanligt var det förr att svetsa eller löda ihop tvenne motstående trattar av metall. Ibland med en lång ten rakt igenom, med flagga i topp och en tyngd i nedänden. Sedan gärna grant målad och med båtens och båtägarens namn i tjusig text. Ibland har jag sett rätt fula varianter också. Till exempel en jättestor ketchupflaska som boj, och en växellåda från en volvo som sänke. Något jag aldrig har sett är målade trätunnor med en ten igenom.

De här tunnorna är ju så snygga att jag bara vill ha en! Nu!

De senaste åren så har jag haft mycket stora bekymmer med snurror. Det är mer regel än undantag att man tvingas skruva isär dem varenda vår. Det är ofta bränslet som är kruxet. Den nya soppan som innehåller etanol, är väldigt skadligt för förgasare och membranpumpar. En annan sak är att de nya fyrtaktarna är lite för avancerade för att funka i svåra miljöer som små blöta snurrebåtar. Tvåtaktarna har en stor fördel här. Men jag föreställer mig att det har funnits sämre tider! Som t ex 20-talet. Deras snurror måste ha varit djävulskt opålitliga och dito svårflörtade vid start!

En härlig dag för snurrebåtstävling på 20-talet, Vikingarnas i Stockholm. Man kan nästan höra svordomarna som måste ha osat då dessa gamla snurror skulle förmås att asa runt dessa kostymklädda herrar.

Det tävlas mindre och mindre segling i våra båtklubbar. Denna idrott -för idrott kallades seglingen förr- har fått ge vika för ett annat slags fritidsseglande i rymliga och bekväma flytande sommarstugor. Men det fanns en tid då man verkligen höll reda på de olika klasserna. Och folkbåten var tammejfan ingen räserbåt! 

Dock kan man nog konstatera att en folkbåt skulle klara sig betydligt bättre i öppen sjö och höga vågor. En A22:a är nog inte särskilt kul i 14 m/s och två meter sjö. Jag gissar att ovanstående siffror kommer från seglingstester inne i Stockholms skyddade skärgård.