Om däcksunderlag, rötfällor och något om perspektiv

 Ett däcksunderlag på en båt som t ex en däckare lägges företrädesvis av lättare träslag än ek. I Lovisas fall mycket tätvuxen och fet furu. Det går helt säkert att använda den ännu lättare granen. Men då får den vara av betydligt bättre kvalitet än den man kan köpa i en vanlig bygghandel. Snabbvuxen gran är påfallande känslig för röta.

Däcksunderlagets terminologi varierar. Men om jag får äran att beskriva delarna så heter de, och består i princip av, följande:

1 Balkvägarna är skruvade till skrovet via spanttopparna, och i den sågas urtag för att däcksbalkar skall kunna infattas. Den följer alltså både skrovets språng och form.

2 Däcksbalkarna, som skruvas till balkvägarna och löper från skrovsida till skrovsida. De är vanligtvis inte raka, utan förses med en däcksbukt, d v s en kurva vars högsta punkt ligger i långskeppslinjen. Det finns diverse tumregler för hur den skall se ut, men båtbyggaren bestämmer själv radien på kurvan. Enklast för sig gör man om man slår ut kurvan på en bräda, sågar ut den, och använder brädan som mall. när man ritar ut balkens form på träämnet. Utseendet på en båt utan däcksbukt blir mindre tilltalande, och man får framför allt problem med stående vatten här och där. Med detta inte sagt att man måste ha en däcksbukt. En Folkbåt har ju onekligen ett tämligen platt däck, och det stör inte ögat nämnvärt. Visst blir vatten stående på skarndäck midskepps och orsakar röta vid röstjärnen, men den platta formen gör att det känns tryggt att gå på.

Enkel skiss över däcksunderlagets huvudsakliga beståndsdelar. Lägg märke till att balkar och kravlar är infällda halvt i halvt. Minst lika vanligt är att ändarna ges en 45-gradersvinkel, som fälls in i ett motsvarande hack där den möter längsgående balkar, kravlar och vägare. Sistnämnda ser snitsigt ut, men är mer tidsödande.

3 Karvlarna utgör fäste för ruffsidor och sittbrunnssargar (men är på större däck även namnet på samtliga längsgående underlagstimmer). De är på en båt alltså längsgående balkar som sitter infällda mellan två däcksbalkar, och måste således formas efter båtens språng. Mellan dem och balkvägarna sitter:

4 Kortbalkarna, eller kortlingarna. De utgör alltså underlag för hela gångbordet.

5 Om ruffar, luckor, sittbrunnar et c skall basas till rundade former så förses de fyrkantiga hörnen med rundade knän i massivträ.

6 Diverse vinkelknän kan användas för att staga upp karvlar och kortbalkar under gångborden och fästs då helst mot spanten. Även vanligtvis under de (vanligen förstärkta) däcksbalkar varpå mastfisken sitter. Särskilt om däcket saknar maststötta.

Vrångkläppen, som den kallas i blekinge, på en nybyggd blekingseka. I övriga landet är gängse namn stävkraft. På en enkel båt som denna, så sitter den skruvad direkt i bordläggningen och essingen fälls ibland in i den i hack på ömse sidor. På en större farkost så sitter den stundom skruvad till balkvägarna.

7 Till däcksunderlag kan eventuellt också räknas stävkrafter, fast de även förekommer på odäckade båtar. Stävkraften är en tjock bit trä som passas in, och skruvas till, de översta bordändarna i respektive stäv. Deras huvudsakliga uppgift är att förstärka stävarna. Stävkraften kan stundom kallas för vrångkläpp eller bara vrång.

En sak som kan framhävas vad däcksunderlag anbelangar, är att om det inte kommer att vara direkt synligt så finns det en poäng med att inte passa ihop delarna för snyggt och tight. Lite glipor här och där gör nämligen att det blir enklare att komma åt med att olja. Detta håller rötan stången. Detta är något som träbåtsnestorn Bertil Andersson ofta framhållit. I sin livslånga gärning som båtuppmätare, så konstaterar han att alldeles för noggrann passform på skymda ställen kan utgöra en grogrund för rötskador. Betänk hur svårt det är att få ett däck absolut tätt. Särskilt vid hörnor på luckor och liknande. Där kan ett stilla läckande fastna i en alldeles utsökt tillpassad balkände bli en fuktfälla istället för en tillgång. Jag vet att det är svårt att förmå sig tillo att inte vara minutiöst noggrann vid passningen, men här är det en fördel att faktiskt medvetet lämna glipor. 

I flera gamla däckade båtar som jag har demonterat, så har underlaget närmast vara att likna med en grovhuggen vedhög. Man slösade inte finvirke på sådant som inte behövde vara fint. För att nämna ett exempel så bytte jag härom året ett akterdäck på en bruksbåt från 20-talet, som byggts om till nöjesbåt och däckats. Förmodligen på 40-talet. Däcket var av halvtaskig furu och täckt med oljehärdad masonit. Furun var helt slut, medan masoniten såg något så när skaplig ut för sin ålder. Däcksbalkarna, däremot, bestod av en hoper obarkade vedträn som hafsigt hade spikats till balkvägarna. Dessa var i utmärkt skick.

Jag vill ge ett annat exempel som nog många förbiser! När man lär sig klinkbåtbyggeri, så drillas man i att göra rent otroligt pedantiska passningar mellan sågade spant/bottenstockar och bordläggning. Om det inte sitter 100% perfekt där, så lär både båten och jorden gå under. Men... hur tusan kan det vara så att en klinkbyggd båt med basade spant -där ju bord och spant bara precis nuddar varandra just där nitförbandet sitter- inte omedelbart går till botten? Ja, det håller ju uppenbarligen lika bra. Och dessutom är det ett oomkullrunkeligt faktum att de flesta rötskadorna i en bordläggning under vattenlinjen återfinns bakom perfekt passade sågade, krokväxta, spant och bottenstockar (och för all del stundtals bakom välpassade svepspant på kravellbordläggning). Så här kan det vara läge att tänka om. Det kanske är bättre att hålla trä-mot-trä-ytorna så små som möjligt.

Lovisas nylagda däcksunderlag. Ifrån kamerans perspektiv ser det ut som om det först dippar, sedan får en knäck uppåt, och sedan dippar igen för att slutligen plana ut mot fören. Det beror på att de bägge förliga karvlarna är parallella med långskeppslinjen, och de aktre karvlarna smalnar av akterut. 

Som gammal bildlärare på grundskolan så har jag lärt ut enklare perspektivlära till eleverna. Så till den milda grad att jag kräks vid blotta tanken på det. Men perspektiv i konsten är en sak, och verkligheten en annan -i utvalda fall.

För att exemplifiera så kan man ta upp styrhytter på fiskebåtar. Där kan det mänskliga ögat luras rejält. Om man bygger en styrhytt med lodrät för och akter så ser det ut som om den håller på att trilla baklänges av båten. För att en fiskebåt skall få det rätta stuket på hytten så måste det ovillkorligen luta rejält framåt. Om man gör sidorna på samma styrhytt lodräta så ser det ut som om de lutar utåt, och att taket blir som en hatt. De måste luta aningen inåt för att se naturliga ut.

Från detta perspektiv ser man att karvlarna i det blivande lastrummet är parallella, och de där kappen i aktern skall vara smalnar av akterut. Man ser också tydligt hur de tydligt följer båtens språng. Språng? För den oinvigde är det ett mått på hur bananisk båten är från akter till för.