Jag har inte bott i Blekinge särskilt länge, bara sedan 2009, så jag skall verkligen inte säga att jag vet särkilt mycket om landskapets båtar och deras historia. Men eftersom jag har drivit ett varv där i tio år så får jag väl säga att jag har sett en del av det hela.
De flesta som är insatta i ämnet känner nog till blekingsekan och jaktkanoten. Av dessa är ekan tämligen uråldrig, och var länge vanlig i flera storlekar. Allt från den lilla tjuabåten på 13 fot till fraktekans mäktiga 45 fot. Blekingeekan är en segelbåt, vars form passar utmärkt till just segling, och fasades ut till förmån för de mer bäriga kosterbåtarna (sniporna) allteftersom motorer blev mer vanliga. En eka saknade förmågan att bära upp en tung motorn i aktern.
Kosterbåten, snipan, däckaren, blev vanlig för dryga hundra år sedan och dominerade länge. Den saknar akterspegel och är byggd med så rund akter som möjligt för att kunna bära motorn, och fören är gjord för antingen havssjö eller inomskärsbruk. Men sedan kommer den lilla kanoten hit, som också saknar akterspegel, men är spetsigare i bägge ändar än en koster. Jag skall inte försöka mig på att beskriva historien bakom detta mera än att säga, att den inspirerades av nordliga säljägares dukade kajaker och började byggas i klinkteknik här i blekinge.
En låg profil, ett sjövärdigt skrov med fin bärighet midskepps och spetsiga stävar i för och akter medgav en lättrodd och lättseglad, låg, liten enmansfarkost som lämpade sig utmärkt till att smyga på sjöfågelsträcken i Blekinges flacka kust och utsjökobbar. Båttypens popularitet visade sig snart i antalet varvs- eller amatörbyggda båtar. Ännu är det många som pilar omkring i denna smäckra typ, om än mest för nöje och mindre för jakt. Men o, vilket nöje det är! Jaktkanoten är sjövärdig och lätt och snabb med ett par åror.
Segelstället var antingen av loggert- eller sprityp. Och visst fungerar de något sånär till att segla med, men de är lite väl lätta för att gå över stag, och passar bättre för halvvind och slör eller bara rodd. Och om man skall vara ärlig så är en spririgg något för avancerad för en så liten båt och en person ombord. En ytterligare nackdel är att det i princip är omöjligt att gå ombord på en jaktkanot från fören om den har ett förstag och en mast. Att gå förbi masten är svårt. En stor karl på över 80 kg kan knappt göra det utan att välta båten. Särskilt om man börjar bli till åren. Men så skall väl tilläggas att det traditionella stället att härbärgera en liten båt i Blekinge är i en s k kås, d v s i ett lite inhugg i land som man själv gräver ut och kantar med sten. Därmed kan man alltid gå ombord från sidan av kanoten. Var man än vänder sig längs den blekingska kusten, så finner man rester av kåsar. Det är en påfallande grund kust, där hamnar är ovanliga.
Mest kända för sin rika produktion av jaktkanoter är Mårtenssons på Östra Hästholmen. Av deras ca 1400 byggda båtar är kanske 900 jaktkanoter. Jag har hört att de kunde spika ihop en på en vecka. Det finns några kvar, men eftersom de var enkelt ihopkomna så var de ingalunda bygga för evigheten. Dock har båtuppmätaren Bertil Andersson sett till att dokumentera dem (samt någon annan modell), och därmed byggs det på hans uppmätningar ett par stycken årligen ännu.
Jag har bara byggt två kanoter på Bertils ritning, en 13 och en 14 fots. Och dessa bägge har varit överdrivet tjusiga i ek, furu och mahogny. Alltså icke till vad de ursprungligen var gjorda för, utan till smycken.
Dock bättrade jag mig på mitt yttersta och tog in en kanot som var i behov av omsorg. Ett vrak. Det märkliga med denna båt var att den var helt ny, aldrig sjösatt. Men gubben som byggde den hann knappt göra den klar innan han dog. Sedan lades den upp och ned i en trädgård, och däcket ruttnade bort. Inget roder, ingen rigg, Inga kölbultar, ingen färg, inga tofter, inga beslag... ett skrov. Ägaren gav mig en bild på en modell, och jag satte igång och gjorde en kopia av den. Och det blev perfekt.
