Nu har vi emellertid fått upp den hittills tyngsta båt vi någonsin dragit upp på slip, och hon väger dryga tio ton. Svetsarna höll. Likaså vajern, spelet och spelets gamla träram. Efter att drivremmen mellan elmotor och spel hoppat icke mindre än tvenne gånger så upptäcktes att den större remskivan var helt full med något som närmast påminde om gammal Thiodikt eller liknande. En halvtimme senare så var den skiten avlägsnad och remskivan ren och fin. Remmen spändes, sprayades med remvax och allt gick perfekt.
Spelet som drar slipvagnen sattes in för länge sedan i den lilla röda boden du ser på bilden. Och jag kan lova att det inte var nytt ens då det installerades. Det är en ren 1800-talskonstruktion med livsfarliga kugghjul och urgamla drivkejdor och en tämligen sliten manuell broms av friktionstyp som sitter direkt på vajertrummans axel. Att stanna en så här tung båt mitt i uppförsbacken är således ett äventyr man helst inte ger sig in i. Om man ändå måste, så bör man vara beredd att slå in kilar under vagnens alla fyra hjul. Helst bör man också hjälpa bromsen med en träregel som medelst hävstång och friktion kan bromsa utväxlingsaxeln mellan remskiva och vajertrumma. Jag vågar påstå att arrangemanget inte är gjort för gröngölingar. Ett annat sätt att beskriva det är: livsfarligt i ovana händer. Det modernaste i denna spelbod är en elmotor från 80-talet. Dess, mot all förmodan bevarade, föregångare bedömer jag vara från tidigt 1900-tal och är ett tämligen fantastiskt stycke industrihistoria med sin fina (men havererade) i oljebad nedsänkta mjukstart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar