onsdag 27 mars 2013

Tvenne fina hyvlar

För den som vill göra hyvling till ett rent nöje skall här ges ett råd: skaffa inte en dyr och komplicerad bukthyvel. Dessa granna pjäser med ställbar sula kan användas både för konkava och konvexa ytor, och ser allmänt lockande ut. Jag skulle vilja påstå att de är klumpiga, svåra att använda och ger dålig kontroll över slutresultatet. Satsa hellre på billigare -och i mitt tycke bättre- alternativ.

Ja för fan, nu gör jag återigen reklam för Lie Nielsen 102. Men den är värd att framhållas! Om jag bara fick ha en hyvel, så bleve det denna. Den är såpass liten att den, snedställd, utan vidare kan användas även för måttliga innerkurvor.

För att göra snygga ytterkurvor skaffar man sig en liten stöthyvel. En sådan ligger lätt i handen och är likaså lätt att styra jämnt och fint över en positiv kurvatur. En större tvåhandshyvel är svårare att manöverera och går därför brutalare framåt, med ojämnt resultat som följd.

När man väl blir kompis med spånhyvlarna så är de oumbärliga. Att lära sig använda dem är egentligen inte så värst svårt -däremot att slipa dem. Stålen är i allmänhet för korta för att passa ordentligt i alla förekommande jiggar för slipstenar och slipmaskiner. En festlig detalj är att det gamla svenska ordet för spånhyveln, "spockskiva", egentligen är en försvenskning av dess engelska namn "spokeshave".

För att bearbeta de förfärligt besvärliga innerkurvorna så behöver man en eller två spånhyvlar. För måttliga kurvor använder man helst en kraftig sådan med platt sula. För trängre kurvor kan det vara nödvändigt att välja en spånhyvel med rund sula. Bägge dessa små finurliga verktyg är lite krångliga att lära sig att bli vän med. Men inte alls om man jämför med att lära sig att på en bukthyvel ställa in hyveldjup och bukt. Eller för den delen att överhuvudtaget få densamma att röra sig framåt utan att hugga sönder halva verkstan -sulan på en ställbar bukthyvel är tunn och saknar stadga, och börjar lätt att vibrera. Det finns ju en anledning till att bra hyvlar har tjockt och tungt gods i sula och kropp...

Ett typexempel på arbete där man är betjänt av både stöthyvel och spånhyvel: rorkult med både inner- och ytterkurvor.

Bukthyvlar brukar införskaffas av entusiastiska båtsnickare för att sedan bara bli stående. De är helt enkelt inte praktiska. Detsamma gäller för s k "chisel planes" ("stämjärnshyvlar"). Snygga grejer med en lockande idé. Dock opraktiska och onödiga. Sistnämnda hyvel används mycket sällan och kan i princip alltid ersättas av ett vanligt stämjärn.

söndag 24 mars 2013

Träbåtsakuten back in business!

Efter år av totalt mörker så har Träbåtsakuten rest sig från dödsbädden och är äntligen up and running. Alltså: en uppmaning till gamla "akutare" att återvända för att ge detta eminenta forum sin forna vitalitet åter!

Stämjärnen på bilden har ingenting som helst att göra med inlägget. De är bara skitsnygga.

torsdag 21 februari 2013

Ytterligare en förbannad bottenstock

Inte för att denna lilla stridsvagn till båt behöver fler bottenstockar, ånej. Men för att det är omöjligt att få tag i ett passande rör till propelleraxeln. Den diametern finns tydligen inte längre! Det befintliga nådde helt enkelt inte hela vägen fram till den aktersta bottenstocken, så det blev alltså nödvändigt att snida ytterligare en som man kan fästa smörjkoppen i.

En pappersmall, en trämall med masonitlappar och en masonitmall. Lapparna är här satta med pappspik, men häftklammer är att föredra.

Tillverkandet av en bottenstock kan ta två vägar: antingen sitter den på direkten, eller så håller man på och növlar med den en hel dag. Dessvärre tillhör dagens bottenstock den sistnämnda kategorin. Nåväl, sånt är livet.

Mallningen görs, i mitt tycke, bäst i tre steg när det gäller klinkbyggen. Först klipper man till en pappersmall som skall vara mindre än det önskade slutresultatet. Denna pappersmall överförs till en träskiva. Träskivan fixeras sedan där bottenstockens största sida skall vara. Eftersom just denna stock sitter i aktern, så är det alltså försidan som får de största måtten. Därefter sätter man fast små masonitbitar, vars kanter skall ligga an mot bordläggningen. När dessa är på plats så överför man konturerna till en masonitmall, som sedan med kniv eller en putshyvel passas in mot bordläggningen. Denna färdiga mall blir mycket ackurat och överförs slutligen till ämnet som nu kan sågas ut i bandsåg.

Ett vanligt problem när ytorna passas till, är att de blir en smula konvexa. Särskilt när man använder rasp. Ta ned dessa kullar med en sickel eller skrapa väck dem med ett stämjärn. Använd ögonen!

Härefter vidtager det tidsödande pillet med att få till alla vinklar. Enkelt uttryckt kan man säga att: om det finns en springa på bottenstockens framsida, så skall motsvarande tas bort från dess baksida. Ett ytterligare råd är att ta till rejält med trä på höjden. Om man misslyckas, och tar av för mycket, kan man då skjuta ned den undan för undan tills den fyller ut igen. Använd dragpassare och penna för att överföra bordläggningens form till bottenstocken. Sätt småspik i borden längs ämnets sidor, för att den för varje test skall sitta på exakt samma ställe.

En penna som får följa bordläggningen överför rätt form till ämnet.

När den börjar sitta någorlunda, med endast millimeterstora springor kvar, så är det dags för "linoljemetoden". Bordläggningen penslas med linolja och ämnet sätts på plats. När det sedan avlägsnats så får det linoljefläckar på de ytor som ligger emot. Dessa putsas bort och testet görs om. När större delen av bottenstockens ytor blir vätta, så är inpassningen klar!

Man blir alltid lika förvånad när den förbannade skitbiten -mot all förmodan- slutligen faktiskt ser ut som en riktig bottenstock.

Det allra sista man gör är att ge ovansidan sin slutliga form. I detta fall skall bottenstocken inte ligga emot kölplankan, och ges en generös båge undertill, så att slagvatten inte skall bli stående i aktern.

Bottenstock redo för att skruvas fast. Det är mycket viktigt att impregnera ändträet ordentligt och att smörja kontaktytorna rejält med gucka. Dessa områden är klassiska rötfällor.

Ett sista tips är att inte snåla in på de s k våghålen, alltså vattenhålen vid landen. Att göra dem generösa underlättar inpassningen och förebygger framtida problem med skit och stående vatten som på sikt kan orsaka röta!

onsdag 20 februari 2013

Hindret forcerat med viss bravur

...och det åsyftade hindret är naturligtvis omborrningen av hålet för propelleraxeln, som tidigare pekat i... well... oönskad riktning. Det gamla hålet var, på krystat militärspråk, rätt i sida - fel höjd. Alldeles för lågt. Motorn och reduktionsväxeln hade hamnat farligt nära kölen och det slagvatten som säkerligen kommer att stå där.

Propeller på plats.

Att plugga och borra om hålet är i sig ingen jättegrej. Det är bara att plugga igen det gamla ordentligt och göra om. Det svåra ligger i att sikta rätt, så att propelleraxeln når önskad höjd vid kopplingen till motorn. Med bordläggningen på plats är det inte helt enkelt, och kräver en god stunds filurande.


Borrjigg för hål genom akterstäv. Klotsen ges exakt samma tjocklek som akterstäven, och förses med stabila bräder längs "siktstrecket". Dessa bräder fästs sedan längs borrets önskade bana, som först markeras med ett styrstreck. Det är viktigt att jiggen monteras stabilt. Rejäla skruvtvingar och ett par småspik behövs för att det hela skall sitta. Ett sista tips: använd mjukt virke som gran eller furu till jiggar -hårda träslag halkar omkring.

Först måste man ha en nollpunkt, och den räknas fram genom att mäta det gamla hålets totala längd, och se vilken stigning hålet har i förhållande till kölens plan. I detta fall var hålet 215 mm långt och hade en stigning på ca 2 mm / 100 mm. Genom att sedan mäta höjden från ett "förlängt kölplan" och upp till hålets aktre mynning och höjden från kölplanet till axelns önskade höjd där den ansluter till motoraxeln så får man en differens. Med hjälp av denna kan man se hur många millimeter per decimeter stigningen behöver vara. I detta fall blev det ca 4 mm / 100 mm. Med detta mått kan jag sikta borret i förhållande till kölplanet.


Ett första test ger vid handen att uträkningarna stämde. Nästa steg blir att korta av propelleraxelhylsan, smacka fast en liten minibottenstock mellan aktersta spantparet, och fästa smörjkoppen i densamma. En synnerligen pillig sak att pyssla med i dennna trånga region!

Siktet, alltså borrjiggen, görs enligt bilden ovan (se bildtext). Sedan får man hälla ner ett par liter is i magen och borra jämnt men bestämt med ett vasst och stabilt borr. Som inläggsrubriker antyder så kom borret ut där det skulle, och uträkningen av stigningen stämde perfekt. Längden på axeln stämmer likaså, och den enda korrigeringen som denna manöver krävde var att utvidga urtaget för propellern i akterstäven. Japansåg, skölpjärn, spånhyvel och sickel -och det var klart på en kvart.


Roder och kult. Färdiglackade och klara att förses med beslag och därefter monteras. Lägg görna märke till eken i roderbladet; dess ljusa flammor, "speglar", skvallrar om att det rör sig om kvarterssågat virke. Det är att föredra till roder, eftersom trä med liggande årsringar gärna slår sig. Att det är en dålig egenskap hos ett roder inser man lätt.

Nåväl! Med detta ångestladdade moment forcerat så vidtager betydligt roligare grejer. Motorbädd, huv, durkar osv. Men även rodermonteringen, som är lite av outforskad mark för en fullständig svets-novis som jag. Men vad fan, man måste ju lära sig någon gång, så varför inte nu!

fredag 15 februari 2013

Verkstan invigd - Katla på gång igen

Efter det förra, milt sagt euforiska, inlägget där den nya verkstaden bejublades å det högstämdaste så var det dags att gripa sig verket an och utföra det första riktiga arbetet i sagda lokal. Lotten föll på att dra fast en kölbult.

Resultatet innan bultens överskott sågats av. För att impregnera hålet och för att undvika att vatten kapillerar längs gängstångens gängor så doppas hela kölbulten i tjock gucka. Innan den trycks ned och dras fast droppar man ned en försvarlig mängd linolja i hålet och låter den sugas in en stund. En annan metod är att smeta in kölbulten i förtjockad epoxi och tejpa runt den. När epoxin härdat drar man väck tejpen.

I höstas beställde jag kölbultarna från bysmeden, Peo's Maskin. Det rör sig inte om några genomgående bult, utan om gängstänger med fransk träskruv fastsvetsade i nedändarna. För en liten båt som Katla så duger det gott.

En enkel lösning för den svetskunnige.

Det är inte bara båten som är liten, utan även dimensionerna på intimret. Därmed har man att brottas med långa hål i tunna bottenstockar. Borrar man snett så går det illa. Lösningen är som vanligt att använda en guide eller jigg.

En närmast idiotsäker lösning. Det krävs dock att man gör jiggen mycket exakt. Tiden för detta är dock väl investerad, eftersom ett misslyckat borrhål kan förstöra en hel bottenstock, bakom vilken det ligger en försvarlig mängd arbete!

Lösningarna på hur jiggarna tillverkas är lika många som de olika hålen de används till, men principen är alltid densamma: en klots med ett garanterat rakt hål används för att styra borret rätt, och ofta förses den med någon form av sikte.

I detta fall förses klotsen med små brädlappar på ömse sidor. Lapparna löper parallellt med klotsens hål och tjänar därmed som sikte. På bottenstockens sidor dras streck utmed hålets önskade bana. Lapparna används för att sikta längs strecken, och tvingas fast när de är i rätt läge. Sedan är det bara att ösa på!

torsdag 14 februari 2013

Milsvida nejder utbreder sig för min syn!

Ett satans knogande, ett förbannat dammande och ett evinnerligt bortforslande av skräp och bråte -men nu är den klar, den nya verkstan. Eller ja, den utökade verkstan. Nio meter längre, och kapabel att inhysa åtminstone normalstora träbåtar för renovering. Eller nybyggen för den delen.

En nöjd och lycklig båtbyggare och verkstadsinnehavare kan utan vidare tillåta sig ett stillsamt skämt. Ta en närmare titt på bocken om det skulle vara så att skojet undgick dig vid första anblick.

Arbeten som hittills har fått försiggå i halvdunkla presenningshus och i carportar och i andra kylslagna eländen kan nu företas i behagligt inomhusklimat. Dessutom i rimlig närhet till alla möjliga bekvämligheter. Som t ex elektricitet och vatten. Och en förbannats massa förnämliga maskiner. Borta är de eviga turerna mellan båthus och verkstad. Borta är också de femtielva meter långa förlängningskablarna som trasslar sig mellan enbuskar och grindstolpar. Glömda (men inte förlåtna) är även de sabla vattenslangarna som ofelbart kilar in sig under närmaste bildäck.

Så ser den ut, den nya bänken. Nummer tre i raden. Sist att bli byggd men först i verkstan med att vara tillräckligt lång för att göra skäl för namnet hyvelbänk.

Bönder och annat bortskämt folk, som alltid har tillgång till en halv fotbollsplan under tak (alltså till ladugårdar och andra på befolkningen orättvist fördelade byggnader) kanske inte inser hur road en trångbodd stackare blir, när denne helt plötsligt kan hantera en planka i verkstan utan att slå ut tre rutor, välta hyvelbänken och skrämma bort katten. Undertecknad formligen badar i oceaner av nyvunnet utrymme. Med ett fånigt leende spelande på läpparna.

Prydligt värre. När vårvärmen drar upp över vår snorkalla nord så skall golvet få sig en smörjning av ny, fin, grå färg. Ärligt talat (ursäkta det oförblommerade skrytet) så är det svårt att tänka sig att det för inte mer än två månader sedan stod två bortskämda hästar och sket och pissade på just denna plats.

Ja du söte Jesus. Jag rent av grips av lust att duka upp långbord, pynta hyvlarna med fanor och björkris, korka upp sillburkar och champagnebuteljer och utbrista i ett fyrfaldigt leve för konungen, fosterlandet och min nya verkstad.

tisdag 1 januari 2013

Brickpåslagare och två sorters mothåll

Nitning är enkelt. Borra hål, försänk, slå i spiken, slå på brickan, nyp av överskottet av spiken och nita den mot brickan med kulhammare så att det bildas en fals. Problemet är att verktygen som behövs, hammaren borträknad, är svåra att få tag i. Man kan dock enkelt tillverka dem själv.

Brickpåslagare.

Brickpåslagaren är i princip en metallstång med ett hål och en försänkning i ena änden. En klassiker är att såga av ett järnspett och använda det. Det går också bra att använda en grov bult.Om man efter nitningen med kulhammaren vill snygga till nitskallen så gör man ytterligare en likadan, fast utan hål, bara försänkning.

Klassiskt mothåll.

Det vanliga mothållet är en enkel tyngd, utformad som en mycket stor spikdrivare. Den är lätt att svarva och fungerar mycket bra, men nackdelen är att det är svårt att både hålla mothållet och nita med hammaren samtidigt. Inga problem om man är två.


Skruvmothåll eller klomothåll.

Alternativet är skruv- eller klomothållet. En klo sitter runt niten och ett gängat mothåll skruvas in mot spikskallen. Det hela fungerar alltså i princip som en tving. Dock fungerar detta mothåll endast när man bygger nytt, eftersom man av uppenbara skäl inte kan komma längre ned än ett enda bord. Bygger man nytt och saknar hjälp så är detta mothåll ovärderligt, och en hyfsad svetsare fixar ihop det på ett kick.

För den som hellre köper färdiga grejer så hittar man sådana på www.toplicht.de. Nit och bricka heter rivet resp washer på engelska, så en sökning på "rivet head maker" eller "rivet hammer" leder dig rätt.

fredag 14 december 2012

För den som gillar allmogebåtar

En liten jaktkanot lyser med sin ljusgrå färg bland de tjärade och gröna ekorna. Den som undrar varför så många jaktkanoter i Blekinge skärgård har just denna färg kan stilla sin nyfikenhet nu: det är färgen man använde på varvet i Karlskrona. En och annan burk slant nog ut genom varvsportarna, om man säger så.

Titta på fotot ovan och lägg gärna märke till teven i bakgrunden. Där rullar dvd'n "Båtbyggare i ek" på repeat. I sagda film från 1986 ser man Per Anders Daag och Göte Mårtensson bygga 29 fots vrakekan Klaura, till tonerna av Vivaldis Fyra Årstider. Enligt Jonas Günzel, som förestår Blekinge Museums båtsamling på Rosenholm i Karlskrona, så blir man hjärtligt trött på Vivaldi efter femhundra lyssningar.

Själva filmen är emellertid riktigt trivsam. Kanske inte direkt lärorik för den som vill lära sig teknik kring båtbyggeri, men det värmer hjärtat att se och höra den gamle Göte Mårtensson på det mest ödmjuka vis tala om sitt arbete. Och den som i verkliga livet vill se båten som byggs i filmen behöver bara bege sig ned till Fisktorget i Karlskrona. Där ligger vrakekan "Klaura" hela sommaren. Har man dessutom lite segelvana så är det fritt fram att hyra henne. 600 kr för en dag betalas i muséet strax intill. Jag kan bara säga: gör det. Hon seglar underbart, och bättre sätt att uppleva Karlskronas skärgård på, det finns knappast.

Inga mylarsegel direkt. Ett råsegel, sytt av mjölsäckar duger gott. Faktum är att den tidigare ägaren anvämde denna lilla jaktkanot som raggarbåt. Han lade loss i Sandhamn (Blekinge) och med vevgrammofonen under fördäck stävade han mot Sturkö där han friade till sitt hjärtas dam. Trots raggarbåtens uppenbara brist på både krom och skinande mahogny, svarade bruden ja!

Båtsamlingen finns i Blekinge Museums "Föremålsmagasin", som har öppet varje onsdag 12-17 och hittas i en ganska oansenlig industrilokal bakom Telenor Arena (där mitt kära Karlskrona HK för närvarande utkämpar hårda strider i Hockeyallsvenskans absoluta tabellbotten...). Fokus ligger på allmogens bruks- och yrkesbåtar, och blekingsekorna är bäst och talrikast representerade. F d museichefen Ingemar Atteman hade en vision då han på 50-talet samlade in merparten av båtarna i samlingen. Han såg framför sig en lång rad med båtar, sorterade geografiskt så att åskådaren med egna ögon skulle se hur allmogebåtarnas form förändras från Skåne i väst till Gotland i öst. Tyvärr räcker inte lokalerna till för denna storstilade idé. Men båtarna finns där, snyggt uppställda och läckert spotlightade. Bl a en gotländsk tremänning. Rekommenderas varmt!


Jag kan inte se mig mätt på denna bild. Otaliga tjärsmörjningar har gett det översta bordet på denna gamla blekingseka en omisskännlig patina. Lägg också märke till tolleklamparna på relingen/essingen. Det går åt ett och annat årtag för att slita ned eken såpass.

Åter till vrakekan Klaura. Vintertid ligger hon uppdragen i just detta föremålsmagasin. Man passerar henne på väg ut till den ouppvärmda båthallen som Jonas Günzel vintertid kallar för "kylskåpet". Efter ett par timmar i sagda hall så fattar jag varför, men blir också lovad att där är riktigt behagligt och svalt på sommaren. Väl därinne så finner man faktiskt förlagan till Klaura, nämligen vrakekan "Öland". Det lite märkliga namnet "vrakeka" kommer av att båttypen bland annat användes till att "vraka", alltså ligga och driva med fiskegarnen till havs. "Öland" skänktes till muséet på 50-talet efter att hon genomgått en ordentlig renovering på Br Mårtenssons båtbyggeri (av ovannämnde Göte Mårtensson på Östra Hästholmen). Dock tog hon sig inte till muséet på egen köl, utan fraktades dit på fördäcket av en frakteka. Jonas Günzel visar ett gammalt svartvitt fotografi av ekipaget, och jag konstaterar snabbt att en 29 fots vrakeka uppepå en jättelik frakteka utgör en mäktig syn!

Tanken är nu att muséet skall utöka samlingen, med i första hand blekingska fritidsbåtar av plast. För den intresserade så är det nedanstående båtar som Jonas efterlyser. Har du en sådan och kan tänka dig att skänka eller sälja den till muséet?

Hanö 480. Bröderna Hedlunds Plastarmering (nu Hallabro Plast AB). Började tillverkas i mitten av 70-talet och produceras fortfarande.
Lillbleka / Mellanbleka. AB Blekinge Glasfiberindustri / AB ADEC / Blekinge Marin AB. Från mitten av 60-talet till början av 80-talet.
Karlskrona Viggen. Ritades av Per Brohäll. Den långkölade versionen tillverkades av Karlskronavarvet 1965-70. Därefter ritades den om till fenkölad och byggdes av Albin i Kristinehamn.

torsdag 13 december 2012

Det var väl inte så här det skulle bli

Från och med igår är båtbyggarverkstan i Fliseryd bortåt sex meter längre. Räknar man dessutom in utrymmet som öppnas upp, då väggen mellan "lilleverkstan" och den nya delen försvinner, så blir det nya utrymmet drygt nio gånger fyra meter. Dubbeldörrar gör att man äntligen kan få in riktigt stora båtar för renovering.

Det enda som skvallrar om att här tidigare har varit ett stall. En viss pikant doft av ammoniak avklingar sakta men säkert.

Nytt utrymme kommer inte från ingenstans. Det var hästarna, som huserade i byggnadens södra del, som fick stryka på foten. Eller ja, hoven. Máni och Thengil skuttar numer omkring i en flock unga valackar och njuter sin pension. Så snart kräken var utflugna så påbörjades, det aningen dryga, arbetet med att forsla bort gammalt strö och dynga. Och igår var hela rasket rivet. Lokalen ekar tom i väntan på att bli en fullt utrustad båtverkstad.

Dörren på glänt till nya möjligheter!

Ekar tom gör också resten av verkstaden, tom för att en person fattas. Efter en lång höst av sjukdom och elände blev jag ensam kvar bland verktyg och virke.

Min far, kollega och bäste vän Christer Ström, som alltför tidigt gick bort. Oj vad roligt jag har haft ihop med den mannen. 


tisdag 23 oktober 2012

Så ändas en säsong

Ägandet av båt är starkt förknippat med bilden av den vackra svenska skärgårdssommaren. Detta är emellertid ganska missvisande. De flesta båtarna befinner sig egentligen ganska sällan mitt i denna pittoreska tavla av hällar, martallar och badande snorungar med blonda hårrufs och knalloranga flytvästar.

Drömmen: ljusa, varma sommarnätter i en nylackad och väldoftande ruff. Besättningen fridfullt vaggad till sömns, någonstans längs den vackra småländska granitkusten. Näktergalens sång ekar över viken.

Normalåret för folkbåten Grisslan följer ett känt mönster som de flesta säkert känner igen. Från oktober till december ligger hon i dvala, tämligen bortglömd i sitt ruggiga tält. Frampå nyåret vidtager renoveringssäsongen, och den varar i allmänhet fram till påsk eller möjligen något senare. Från sjösättningen i april och fram till midsommar guppar hon med blänkande fernissa vid sin brygga, för att i juli och en bit in i augusti slita sig ur sina fjättrar och forsa fram över fjärdarne. Härefter blir hon åter liggande vid bryggan, men nu med betydligt mattare fernissa, och ofta med fula repor i den nu inte särskilt vita skrovfärgen. Och där är cirkeln sluten.

Priset för drömmen: mörkt, kallt, blött. Tröstlöst skumpande med traktor och trailer längs den långa landsvägen mellan Oknö och Fliseryd. Råbockens skällande ekar från läskiga skogen.

Kort sagt så består båtlivet av väldigt lite idealbild, och i gengäld av väldigt mycket bryggtid och ännu mer tältande under ett bistert svenskt snötäcke.

Gnäll? Ja. Men det hör till. Den normalsvenske båtägaren lägger sannolikt mer tid på att gnälla över korta båtsäsonger och dåligt väder och slitna segel än på att faktiskt åka båt. Det märkligaste i det hela, är att samme svensk ändå tycker att hela paketet som kommer med båtägandet -är helt jävla fantastiskt skitkul!