torsdag 27 september 2018

På tal om flatekor...

...så har vi just byggt en. Fast en ovanligt ståtlig och stor sak. Bord och botten i furu, upplängor, bottenstockar och reling med mera av ek. Sannolikt byggd för evigheten med flatekors mått mätt.

Klar för lack och tjära.

Ekan är femton fot och attans bred. Fyra bord hög. Förlagan är byggd på Ryhls i Åhus. Där har de en jävla massa sand, väldigt mycket öppet hav och lika mycket ål, så jag gissar att storleken och den bastanta konstruktionen kommer sig av detta.


Detta foto är ett typexempel på hur svårt det kan vara att ta bra båtbilder. Perspektivet gör att aktern ser ut att vara bredaste stället på hela båten. Så är det naturligtvis inte.

onsdag 26 september 2018

Våra båtar 5: Smack

Man förbiser lätt de enklare båtarna. Smack är väl ett typexempel på detta, och likväl ett av de mer använda flytetygen i hamnen. Varje hamn behöver några arbetsbåtar av oöm karaktär. Vad kan bli mer oömt än en tjärad flateka?

Liten och behändig, inget för de stora haven. Låga fribord och måttlig bärighet. Lättrodd. Lättskött.


Den lilla Smack byggdes för uppskattningsvis tio år sedan här på varvet av den famöse "Knark-Jonas" som enligt uppgift mer eller mindre bodde i det som numer är mitt kontor. Alltsedan dess har den ägts av Blekinge Museum, och är en del av inventarierna här på Saxemara Båtvarv.

Huvudsakligen används hon till småjobb inne i hamnen, såsom när man behöver myra en nysjösatt båt eller liknande. Det sistlidna året har hon också tjänat som passbåt ut till bastuflotten Sjörök. Dock befanns hon vara en smula för liten för större sällskap och är nu utbytt . Blekingsekan Mia går i skytteltrafik från och med förra månaden.

Skötseln är allt annat än besvärlig. Ett par strykningar med linolja inombords årligen, och en strykning tjära utanpå. Stundom får man byta en skruv någonstans. En flateka håller så länge den håller, sedan bygger man en ny.

torsdag 20 september 2018

Våra båtar 4: Dyning

Min egen  m/s Dyning är en 25 fots knubb i plast. Plastad på plugg från Edgar Sundén i Kristianopel. Byggd för fiske med laxagarn. Detta fiske förbjöds som bekant för länge sedan, och Dyning gick inte i fiske längre än några månader.

Dyning i sundet mellan Ulvaskär och Dunsön en tidig vår. Lägg märke till hur lågt fribordet är på en sådan här fiskeklubb. Stäven är hög, men midskepps är det nära till vattnet. Så skall en garnfiskebåt se ut.

Kjell, som byggde och ägde båten, döpte den då den var nybyggd till just Dyning. Dock godkändes inte namnet då distriktsbeteckningen av något egendomligt skäl nödvändigtvis skulle följa med från Kjells förra fiskebåt. Den hette Marita, och det måste denna också heta. Obegripligt men sant. Denna historia kände jag inte till, men jag gillade inte namnet Marita så värst mycket. En kväll i lastrummet så tyckte jag mig urskilja konturerna av några övermålade bokstäver på styrhyttens försida. Efter en stunds stirrande så uttydde jag texten till Dyning. Jag tyckte genast att det passade rent förbaskat bra och anammade det direkt. Båten rör sig nämligen så tungt och vackert i dyning och sjö.

Ett groggbord ståtar i mitten av Dynings hemtrevliga och trygga akterruff. Jag kan inte för mitt liv begripa varför gamla tiders fiskare så sällan inredde sina båtar bekvämt. Dyning är gjord för att driva med laxagarnen, och då måste man ha någonstans att sova. Och varför inte skönt ?

Nyttan av att äga en fiskebåt är alldeles uppenbar om man driver ett varv som jag gör. Det är en utmärkt bogserare, en oöm arbetsbåt och en idealisk dykbåt med plats för dyngsur utrustning. Just denna båt har dessutom en rent förbaskat trevlig akterruff att bo i och fungerar bra som utfärdsbåt. Höstrusket hålls stången med en dieseleldad Reflexkamin. Under valbacken finns dass och kök. Portapotti, fotogenkök och diskho. Lastrummet är försett med ett tämligen fyrkantigt överbygge som kanske inte vinner några skönhetstävlingar. Det är dock helt perfekt till packning som skall hållas torr, och lika bra för att hänga blöta dykgrejer på tork i. Durken är av betong och denna finns en pumpbrunn. Det blir inte oömmare än så.

En och annan torsk drar vi ändå upp ur havet även om det har blivit skrämmande tomt under ytan. 

I styrhytten tävlar trivseln med nyttan. Dyning är alltid torr och mögelfri, och inredningen är helt i lackad ek och teakplywood. Utrustningen består i elektronisk logg, fluxgatekompass, en gammal japansk kompass med nakterhus av mässing, sökarlampa, Garmin 720 gps, vhf-radio och en stereo. Plus några moderniteter som usb-uttag överallt, fast batteriladdare, solcellspanel med regulator, 230 v elintag och liknande. Det enda som egentligen saknas är ekolodsgivaren som fortfarande ligger i sin kartong.

En god sjöbåt som drar upp ett absolut minimum av svall. De 43 hästarna är mer än tillräckliga, och vid 1900 rpm mår Vetusen bra och knuffar fram båten i 6 knop.

En fyllig och nedbyggd koster (eller snipa, knubb, spidsgatter), alltså en båt med spets både bak och fram, som förses med erforderlig ballast blir rent otroligt sjövärdig. Med Dyning ger man sig utan vidare ut i rusk och skitväder. Visst rullar det ordentlig när det sjöar, men bara till en viss gräns. Det rätande momentet ökar med lutningen, precis som på en segelbåt med metallköl. Det gäller att grejerna ombord sitter fast ordentligt, och sedan är det bara att hålla i sig. Ett par rejäla handtag i styrhytten gör susen. Skall man nämna en nackdel med kosterformen så är det att de är rent omöjliga att backa med. Det tar en god stund innan man lär sig knepen. De består i att begripa sig på hur propellerverkan påverkar båten. Just min båt Dyning hade en vänstergängad propeller från början och har sedan motorbytet en högergängad dito. Dörren sitter på styrbordssidan. Med högergående skruv så skjuter akterskeppet iväg babord hän då man slår back. Det innebär alltså att båten åker iväg från bryggan då man "bromsar" vid styrbord långsidestilläggning. Oerhört irriterande. Motorbyte är inte aktuellt och att bygga om styrhytten så att dörren hamnar på babordssidan är knappast att tänka på.

M4.17 heter den 4-cylindriga maskinen. Den ligger naturligtvis precis under durk i stryrhytten och ger en tämligen bullrig miljö. Det är förstås en vanesak, och inget som stör mig nämnvärt. Tänk på gamla tiders fiskebåtar där rorsman stod precis ovanför en odämpad tändkulemotor. Ett satans oväsen och ett jävla ristande!

Om det är något jag verkligen gillar med m/s Dyning så är det hennes förnämliga maskin. 43 hästkrafter levereras med säkerhet av den nästintill nya Vetusdieseln. Motorn är alltså en Mitsubishi som konverterat till sötvattenkyld marinmodell av holländska Vetus. Avgaslimpamn är gjuten i brons, så det är inte mycket som kan rosta upp på denna gula skönhet. Blott drygt 400 timmar har den gått, så jag räknar med att ha denna maskin kvar under större delen av min återstående levnad. Om inget oväntat inträffar, vill säga.

Jag har alltid velat ha en fiskebåt. Nu har jag en.

onsdag 12 september 2018

Något om däck och tak

Allt var inte bättre förr, och ett mycket belysande exempel på det är täckning av däck och tak. Gamla lösningar inkluderar bl a:

1 Duk. Flera av våra båtar har i år fått nya duktak, och det kan snabbt konstateras att dessa tak, förutom att ha en synnerligt begränsad livslängd, är beroende av konstant vård. Om man inte vårdar dem och lappar dem så snart de fått den minsta lilla reva, så släpper de in vatten. De är också fenomenala på att hålla kvar den fukt som kommer in. Därför är det ytterst vanligt att dukade däck och tak måste genomgå stora, dyra, reparationer i samband med byte av duken.

2 Skivdäck. Breda bräder och smala tätlister i ohelig allians. Fungerar så länge lim och skruvar håller, men läcker som såll då de utsätts för torr väderlek innan regn. Ytterst ovanliga på nya båtar, bl a för att de breda mahognyskivorna är så hiskeligt dyra.

3 Ribbdäck med nåtmassa. Mycket vackra däck, och likaså populära. Problemen med dem är dock många. Är de lackade stå blir de hala att gå på. Är de av olackad teak så nöts de ned och åldras fortare än man hoppas (dyra att byta). De är bara täta så länge nåtmassan är fräsch, och det är den inte så värst länge. Sedan börjar de droppa, och läckagen är i allmänhet omöjliga att hitta. Om ribben är lagd på plywood så kan man räkna med att detta underlag totalförstörs och att svamp och röta sprider sig snabbt.

4 Plywood. Det kära gamla kryssfaneret är lite av ett mirakelmaterial vid inredningssnickerier, men totalt kass som däcksmaterial. I synnerhet om det, som vanligt var förr, läggs som täckning på ett befintligt underlagsdäck av spontade granplank. Kontaktytan mellan dessa två material är en perfekt fuktfälla och mums filibabba för alla möjliga former av svampar. Om plywooden läggs som ensamt däcksmaterial och målas så släpper snart det översta fanerlagret i små sprickor som sedan börjar samla på sig fukt. Om ändträet inte är 100-procentigt förseglat så börjar det suga vatten något så infernaliskt att de kan transportera fukten metervis på bara ett par år. Och därmed börjar hela däcket lösas upp.

5 Polyester och glasfibermatta/väv. Lätt att lägga, lätt att forma, mycket tätt och fint. Enda nackdelen är att polyestern limmar rätt dåligt mot träunderlaget, och tids nog släpper det, och bildar fuktfällor. Särskilt vid nedvikta kanter och hörn.

Elinore efter att just ha fått ett nytt tak av rovingväv och epoxi. Fyra troligtvis väl investerade kvällstimmar i varvshallen. 

Så vad gäller istället? När Grisslan höggs upp så konstaterades det snabbt att de enda delarna av båten som var i perfekt skick var taket och däcket. Tacket var av spontad fur och däcket av plywood, och båda var belagda med glasfiberväv med epoxi. Inte ett enda ställe uppvisade skador. Så visst funkar det alldeles utmärkt.

...och där är även däcket försett med epoxi och väv. Ett betydligt drygare arbete än taket. ca 6 timmar.

Det finns ju såklart ändå nackdelar. De består i högt pris och komplicerad (temperaturkänslig och kladdig) hantering vid läggandet. Men de är små i sammanhanget, eftersom själva konstruktionen håller så pass länge utan att behöva repareras. 


tisdag 11 september 2018

Ny kollega och en dito eka

Sedan en dryg vecka har varvets nya stjärna Malin Mäkinen synts arbeta på en tämligen gigantisk flateka i varvets Lilleverkstad. Det rör sig om en talangfull och flitig båtbyggare som just avslutat sin utbildning vid först Stensund i Trosa och sist Litorina i Karlskrona.

En ovanlig syn i Lilleverkstan. Vi bygger sällan på upp och nedvända  båtar, men i detta fall så blev det enklast att göra så. Vi bygger botten med tvärsbräder på det i övrigt färdiga skrovet.


söndag 2 september 2018

Våra båtar 3: Pierina

För tre år sedan fick jag erbjudandet av André Krasemann att köpa hans sista uthyrningsfolkbåt och även namnet på uthyrningsfirman. Jag nappade och därmed blev Swe F-612 Pierina min.
Pierina förtöjd över vajande tång i 2018 års underbara maj månad. Då hade vi just bytt ut hennes gamla tak mot ett nytt. Den nya duken är ett gammalt bomullssegel från 40-talet. Från en folkbåt dessutom.

Enar Johansson i Norrtälje är känd för synnerligen välgjorda folkbåtar, och Pierina är ett av dessa fina byggen. Vanligen har folkorna genomgående mast och blott tvenne kojer. Enars båtar har mast på däck, skott därunder och två mindre kojer i förpiken. De känns därmed lite mer ombonade. Man kan förledas att tro att den extra inredningens tyngd skulle göra dem slöa, men jag tror inte det. Lärkskrovet håller sig torrt och lätt, och det är dessutom nätt byggt. Pierina har vunnit två regattor i Saxemara Classic Boat Show. En gång med en okänd engelsman som skipper, den andra med den kände folkbåtsseglaren och båttestaren Curt Gelin.

Pierina har ett ovanligt väldisponerat kök. Det tvålågiga spritköket (Origo) är inbyggt i en lådtopp. Under detsamma finner man grytor och dylikt. Ovanför finns noggrant byggda fack för tallrikar, muggar och glas.

En märkvärdig sak med Pierina är att hennes rigg sjunger. Vid minsta vind sätts stående rigg i svängning och en stilla, svajande ton genljuder i hela båten. Gillar man detta så gör man det. Andra störs. Vare som det vill med det, av mina fem folkbåtar så är Pierina den mest populära uthyrningsbåten.

En vacker blekingekväll i juni 2018.

I Pierina har jag nästan mött döden. En sen festnatt vid Harö Holmar så somnade jag och Micke gott. Dagen efter så vaknade vi förvirrade med sot i mun och näsa. Micke gick upp och satte sig på ön och kvicknade till, medans jag åter lade mig i båten. Vi blev koloxidförgiftade av en fotogenlampa bägge två, men eftersom jag återvände ned i ruffen så drabbades jag värre. Alla i min omgivning trodde att jag var aspackad i flera dagar, men i själva verket så var jag omtöcknad av förgiftningen. En vecka senare så var jag vid fullt medvetande.

Så firas en ledig helg på Harö holmar. Lägg märke till Pierinas fula teakimitationsdäck. Så såg de ut innan man lyckades göra dem snygga. Men! De är täta!

Vid de få tillfällen som jag och Mary har möjlighet att segelsemestra någon dag eller två så är Pierina det självklara valet. Vi får dock se hur det blir med den saken när F-443 Elinore är klar lagom till nästa sommar.
Pierina vid rundningsmärket vid Danaholmen på regattan 2018. Där kom hon tammejfan sist!

Våra båtar 2: Spättan

Vissa båtar är mindre intressanta än andra och Spättan ser verkligen inte mycket ut för världen. Men. Men! Förutom att vara en utomordentligt praktisk liten farkost på 16 fot så är hon både känd och ökänd.

Spättan 2017, tidig vår. Hon är i allmänhet den första båten att sjösättas varje år. Därför blir hon fiskebåt när torsken går in för att jaga sillen.

Första gången jag såg henne var vid sjösättningen en tidig vårdag 2014. Saxemara Båtvarvs förre ägare och båtbyggarmästare Tage Olsson trailade vant i henne i vasskanten på grannen Södergrens vatten. Sedan drog han lika vant igång hennes lilla Albin O11 och puttrade bort till varvets lilla brygga.

Tryggheten själv är denna utlagda och lite märkliga båt med ekbord på krokväxta ekspant. Att sätta sig på relingen gör man utan att hon lutar nämnvärt. Även i havssjö är hon stabil och säker. Ful men bra är ordet!

Mycket snart fick jag veta att Spättan byggdes av Tages brorsa Olle till tullaren Ernst Södergren. Han brukade henne tills han dog. Näste ägare (minns ej vem) dog även han innan båten hann säljas. SÅ även näste. Och 2016 dog Tage innan han hunnit avyttra båten. Och därmed fick den rykte och namn som "Dödsbåten". Båten som ingen överlevt. När Per Andersson, som jobbat på varvet förr, hörde att Tage dött så rådde han mig att inte ta emot båten ens om den gavs till mig. Lyckligtvis så behöver jag inte tänka på det eftersom den ärvdes av Tages son Janne. Och han bor i Rydebäck och lånar glatt ut den till oss här på varvet mot att vi sköter den.

Ett varv behöver en oöm båt med ett minimum av underhåll, och som dessutom är pålitlig i alla lägen. På bilden styr undertecknad Spättan hem till Saxemaraviken efter att ha vittjat garn med Tomas Lestrup.

Det är en utsökt liten ekbåt med akterspegel och mycket utlagt, fylligt skrov. Klarar mycket sjö trots sin blygsamma storlek. Fördäck och akterdäck ger stuvutrymme. Hon är numer vitmålad i fribordet och gråmålad på däck. Allt annat är smort med linolja och tjära. Därmed är hon lätt att underhålla, oöm och väldoftande och charmig.

En underbar vårdag 2017 i Spättan, då min egen M/S Dyning kör ifatt oss med holländaren Hidde Voeskamp vid rodret.

Albin O11 är en förbaskat bra motor, och Motorreparationer AB i Kristinehamn har fortfarande alla delar till den. Lätt att meka dessutom. Det som i slutändan tar död på dessa slitvargar är sjövattenkylningen som rostar sönder både cylinder och topp. En nyrenoverad i toppskick kostar omkring 30 000. Spättans O11 är måhända närmare slutet än början, men går fortfarande mycket bra och startas med Dynastart och har magnettändning.


Våra båtar 1: Däkan

Vi har samlat på oss en satans massa underbara båtar här på Saxemara Båtvarv. Nu vill jag skriva lite om dem.
I mitt tycke sann skönhet: klyvare, fock och gaffelsegel. En vacker sensommardag ute på Östersjön.


Däkan är en fiskekoster byggd 1956 av Artur Olsson på Joggesö. Samma Olsson som alltså startade Väggavarvet i Karlshamn. Första gången jag såg henne så låg hon inne i varvet jag just tagit över, och en besökande tog en titt på henne och sa "Jaså, det är Artur som har byggt henne". Det listade han ut direkt eftersom han visste att Artur hade ett speciellt sätt att sammanfoga bottenstockarna med upplängorna (=de sågade spanten). Till skillnad från de flesta som vanligen bultar dem i en rund lask så skruvade han dem alltid till bottenstockarnas sida. Och övergången gav han en fyrtiofemgraders vinkel istället för den vanligare rundade sådana. Jag var imponerad av denna pricksäkra fullträff. Och mycket riktigt så kan jag, efter att ha sett flera av Arturs båtar, konstatera att han alltid skarvade spanten till bottenstockarna på detta sätt.

Strax innan start i Allmogeklass-regattan på Saxemara Classic Boat Show 2016. Lätta vindar, och därför en blygsam placering.

Nu ägs hon sedan några år tillbaka av Föreningen Allmogebåtar Blekinge och ligger vid min brygga på Saxemara Båtvarv. Förre ägaren riggade henne, aningen överambitiöst, med klyvare, fock, gaffelsegel och toppsegel. Hon ser verkligen ut som en skuta i miniatyrformat, men är en smula svårhanterlig med alla fall och skot. Hon är ju faktiskt bara en koster på ca 6 meter. När väl seglen kommit upp så är hon dock en skönhet, en välseglande trygghet och en naturkraft som imponerar även på moderna seglare. I våra årliga regattor på förhållandevis korta triangelbanor så kan hon såklart inte mäta sig med smäckrare och snabbare blekingsekor, men på långa bogar är hon stabilt snabb.

Riggning och provsegling under en mycket stilla, och lika het försommardag 2014. 

Motorn är en helt underbar Säffle 5 hk tändkula i prima skick. Eftersom hon är en medlemsbåt som alla skall kunna använda så är motorn försedd med gasolvärmning och Dynastart. Alltså en sådan där genialisk startmotor och likströmsgenerator i ett. Drivlinan består av en koppling och en reversibel propeller. När man lägger kopplingen i drivning så roterar propellern, och med en spak ställer man bladen i fram- eller backdrift eller i neutralläge. Fördelen med detta gentemot ett vanligt backslag är att man kan köra hur sakta man vill oberoende av varvtal.

FABB seglar den gamla damen under ett styrelsemöte 2017. Fast det är kanske fel att kalla henne gammal dam, eftersom namnet Däkan är blekingedialektens ord för tösen eller flickan.

Om man går med i FABB, alltså föreningen, så får man bruka henne närhelst man vill. Några kunniga medlemmar instruerar villigt i konsten att köra tändkula. Rekommenderas!