Så ändas en säsong

Ägandet av båt är starkt förknippat med bilden av den vackra svenska skärgårdssommaren. Detta är emellertid ganska missvisande. De flesta båtarna befinner sig egentligen ganska sällan mitt i denna pittoreska tavla av hällar, martallar och badande snorungar med blonda hårrufs och knalloranga flytvästar.

Drömmen: ljusa, varma sommarnätter i en nylackad och väldoftande ruff. Besättningen fridfullt vaggad till sömns, någonstans längs den vackra småländska granitkusten. Näktergalens sång ekar över viken.

Normalåret för folkbåten Grisslan följer ett känt mönster som de flesta säkert känner igen. Från oktober till december ligger hon i dvala, tämligen bortglömd i sitt ruggiga tält. Frampå nyåret vidtager renoveringssäsongen, och den varar i allmänhet fram till påsk eller möjligen något senare. Från sjösättningen i april och fram till midsommar guppar hon med blänkande fernissa vid sin brygga, för att i juli och en bit in i augusti slita sig ur sina fjättrar och forsa fram över fjärdarne. Härefter blir hon åter liggande vid bryggan, men nu med betydligt mattare fernissa, och ofta med fula repor i den nu inte särskilt vita skrovfärgen. Och där är cirkeln sluten.

Priset för drömmen: mörkt, kallt, blött. Tröstlöst skumpande med traktor och trailer längs den långa landsvägen mellan Oknö och Fliseryd. Råbockens skällande ekar från läskiga skogen.

Kort sagt så består båtlivet av väldigt lite idealbild, och i gengäld av väldigt mycket bryggtid och ännu mer tältande under ett bistert svenskt snötäcke.

Gnäll? Ja. Men det hör till. Den normalsvenske båtägaren lägger sannolikt mer tid på att gnälla över korta båtsäsonger och dåligt väder och slitna segel än på att faktiskt åka båt. Det märkligaste i det hela, är att samme svensk ändå tycker att hela paketet som kommer med båtägandet -är helt jävla fantastiskt skitkul!