November i bilder

En hoper fotografier från november.

Mats Lindgrens Charmaine kommer upp på land. Denna Salander-ritade skönhet skall in för renovering framåt vårvintern. Behovet är stort, men också potentialen. Förtjusande båt.

En intressant skada på Pierina. Denna lilla uthyrnings-folkbåt från Einar Johansson i Norrtälje är kundernas favorit. Alla älskar henne. Därför är hon också den av de fyra charterbåtarna som slits hårdast. Denna nätta grundstötningsskada blottade något som jag inte sett förut: en lagning av förstäven. Det är alltså lagningen som har lossat. Nu får hon torka ett tag, sedan får hon en ny lagniongsomgång i stäven.

Tro det eller ej, men detta är en loggivare. Havstulpanerna tänkte att "Fuck this shit in particular!" och valde att starta en koloni på just densamma.

Efter fler månader med mycket högt vatten så var det dags för årets riktiga dipp. En sisådär 70-80 under gissar jag. Det som vanligtvis är en vik har på bilden förvandlats till en udde.

Samhällsföreningen i Saxemara bjöd in sina medlemmar till en pubafton med quiz och trubadur, och vi öppnade såklart upp den improviserade "Varvskrogen" för sagda sällskap. Gemytligt värre!

Zaima

På slipen på Aspö.

De flesta gamla fiskebåtar möter ett trist öde. De blir överflödiga när fisket går åt pipsvängen och huggs upp, ligger och självdör eller eldas opp. Zaima, från Väggavarvet och med senaste hemmahamn på Aspö, har köpts in till Nyströms Brygga. Nu skall hon fortsätta sina dagar som glass- och sillbåt.

I dagarna klar för leverans. Det kommer att bli en mycket spännande bogsering från Aspö till Saxemara. Sedan vidtager ombyggnationen.

Hon är utan maskin, den gamla damen. Och därför fick vi henne till ett överkomligt pris. Men i övrigt är hon alldeles utmärkt. Träskrov, mycket proffsigt plastat. Fint skick. Det känns lite olustigt att på sätt och vis slakta en så fin båt, men ärligt talat så kommer hon att bli ännu finare med ny, större hytt som kommer att fungera som kök och serveringsdisk. Och så kommer hon att bli till glädje för barnen som gillar glass, och för papporna som gillar sillamackor och pilsner. Ha!

Månne årets sista sjösättning?

Flatekor är onekligen praktiska. Mycket lätta att handskas med, med sin platta botten. Detta exemplar är försett med tre slitkölar, och är därför synnerligt enkel att hasa omkring.

Ibland blir vädret för fint för att man skall kunna hålla sig från en sjötur. Och så blir det för fint för att man skall kunna låta bli att provro en nybyggd båt.

Allra första turen och Malin vid årorna... som för övrigt är drygt tre meter långa och ger förbannat bra skjuts till den lilla ekan. Modellen, förlagan, är ifrån Ryhls varv i Åhus. Det är alltså en flateka ämnad för havet snarare än insjön. Stor, bärig och med höga fribord. Känns trygg.

Att bygga en båt, vilken sort som helst, är förenat med en väldig massa arbete. Och numer är det knappast värt det, rent ekonomiskt. Det är dålig ekonomi i nybyggen, särskilt enkla sådana. Men nybyggen har andra värden också, som till exempel tillfredsställelsen i att med egna händer förvandla en hög med bräder till ett i det närmaste besjälat ting såsom en båt. Och ju flottare båt man skapar, dess djupare blir känslan. Låt mig säga som så, att en flateka inte är det ballaste att spika ihop. Men det är ändå en ganska skön känsla att ro den för allra första gången.

Första turen gick till vraket av Beltana. Vi kastade tre lådor sill á 15 kilo på hennes tak för någon dag sedan i hopp om att måsarna skulle hitta dit. Det gjorde de inte, och snart lär hela viken stinka av rutten sill.

Färgsprutor och penslar

Snart är det vår! Åtminstone om man får tro på sin näsa, för det doftar nylackat i verkstan. Och för en träbåtstok är det ju samma sak som att det doftar vår. Det rör sig faktiskt om nummer två i raden av vårrustade båtar som lackats redan under hösten. Ulla-Bella fick ny fernissa för två veckor sedan, och idag var det Siraps tur.

8-10 grader är i mitt tycke en optimal temperatur för att penselfernissa. Tillräckligt varmt för att lacken skall vara lättarbetad, tillräckligt svalt för att den skall hinna flyta ut ordentligt innan den yttorkar.

Ett litet experiment utfördes härvid. Jag har länge varit nyfiken på hur det är att fernissa enkomp med färgspruta, och idag var det dags att pröva. Frågan jag ställde mig var om det gör så stor skillnad i resultat att det är värt omständigheterna runt ikring själva sprutandet (som ju i sig är ett betydligt snabbare sätt att måla).

Resultatet blev som följer: ja och nej. Sprutdimman som blir följden av en gammal hederlig färgpistol är svår att uthärda inomhus. Utomhus är den dock inget problem. Sprutningen ger väldigt fint och jämnt resultat, men är man bra på att penselfernissa så är det inte jättemycket som skiljer. Men fort går det onekligen med sprutan och det känns bättre för handlederna.

Konklusionen för egen del lyder: jag kommer framdeles med glädje att sprutlackera alla löstagbara delar under bar himmel. Båtar som står ute likaså. Men inne i varvet håller jag mig även fortsättningsvis till pensel, roller och planstrykare. Att bygga tält över objekten tar för lång tid, och om jag verkligen vill få ett super-de-lux-resultat så anlitar jag nog proffs som har den rätta utrustningen och de rätta lokalerna.

Storleken, vikten, humöret

Storlek är relativ. För att ta ett belysande exempel så är solen överväldigande gigantisk då man jämför med allt annat i vårt solsystem. Men i jämförelse med t ex VY Canis Majoris så är den obetydlig. Som ett sandkorn jämfört med en badboll. 40-fotaren Salamis är stor och tung när hon skall in i vårt lilla varv, på vår lilla slipvagn.

För första gången ser vi Salamis ta till väders. Ett försök att lyfta med sling under kölen misslyckades (hon lutade framåt), och följdes av modellen på bilden. Somliga är jätterädda för att lyfta med "hängande" köl. Men betänk att kölen faktiskt alltid hänger under båten. Och att det hela utsätts för djävulska krafter varenda gång båten dunsar ned i en vågdal.

Sistlidna torsdag avsattes för att ta in henne i varvshallen för vintern. Det hela slutade snabbt med en urspårning. En bra bit upp, och med båten på vagnen. Efter stort besvär lyckades vi kana av henne, och ingen och ingenting kom till skada. Ett nytt försök resulterade i samma slut. Därefter fastnade vagnen ohjälpligt och kunde omöjligen dras upp med spelet. Fram på eftermiddagen kom P N Andersson till undsättning med kranbil och vi fick upp vagnen ur havet.

Förutom att hon står aningen lutad mot skråna på vagnen, så är hon fastspänd med spännband på bägge sidor. Vi förser henne också med ett spännband runt aktern på kölen, ifall hon skulle vilja glida av bakåt (ja, sådant händer).


Fredag och nytt försök, med samma slutresultat. Några dyk (i våtdräkt) senare så konstaterades det uppgivet att rälsen har släppt från slipersen, och därför börjar skreva då den får vikt på sig. Vid detta laget så var undertecknad på rekordartat låg humörnivå.

Så snart båten kommit in så här pass långt så är hon utom räckhåll för lyftkranar. En urspårning här skulle bli komplicerad minst sagt.

Följande fredag, idag, så kom Jinert's hit med en 50-tons mobilkran. Efter en satans massa besvär stod kranen på plats, och efter ännu mer besvär lyckades vi:

1 Bärga vagnen, kontrollera den och placera den åter på spåret
2 Lyfta båten till vagnen och säkra den på densamma
3 Spela in ekipaget i varvshallen

Nu vet vi, tack vare vågen på kranbilens bom, vad Salamis väger. Med diverse packning, fem batterier, diesel och vatten i tankarna, och med ett vått skrov ligger hon på 8 ton.

Det skall tilläggas att det närapå blev ytterligare en urspårning inne i hallen, i "backen", just innan "kneken". Där hade rälsen släppt på ytterligare ett ställe med samma skrevning som följd. Vi upptäckte det dock i realtid och åtgärdade felet. Nu står hon där. Vintern är här.

När slutar båten att vara båt?

Träbåtar byggdes sällan för evigheten. Bruksbåtar tillverkades för att hålla några tiotals år i fisket, fritidsbåtar byggdes åt rikt folk som ägde dem tills de blev omoderna. Då tog mindre kapitalstarka krafter över och höll dem vid liv så länge de orkade.

Jaktkanoter tillhör brukskategorin i östra Blekinge, och de som byggde dem hade säkerligen inte räknat med att de skulle vara i bruk femtio år senare. Men det finns en liten hoper kanoter som fortfarande håller. Nu har antalet minskat med en.

Luens sista färd. På bilsläp till Mårtenssons på Östra Hästholmen där hon en gång blev byggd. En lite sorglig sak egentligen. Jag blir allt lite vemodig när jag tänker på den lilla båten, och föreställer mig hur den gör sin allra sista tur över havet som passagerare ombord på Yttre Park-färjan.

Luen (blekingskt ord för pojk; en lue, flera luar) byggdes på Mårtenssons Båtbyggeri på Östra Hästholmen utanför Torhamn. För en sisådär fem år sedan fick han ett nytt ribbdäck signerat Fredrik Bleckman. Därefter skänktes han till Föreningen Allmogebåtar Blekinge (FABB) som sedan dess haft den vid min brygga i Saxemara.

Jaktkanoter är enkelt och klent byggda för att vara lättrodda. Den tunna bordläggningen gistnar därför tämligen snart, och i och med det är läckandet igång. Efter en tid så når båten sin slutstation. Luen sjönk var och varannan dag. Hon var alldeles hopplös att ro och segla eftersom halva tiden gick åt till att ösa. Då hjälper det inte med ett nytt däck.

Efter sin sista torrsättning fick Luen ett sista, hedrande uppdrag. Till vänster i bild hänger han som ljuskrona över bröllopsgästernas bord i stora varvshallen. Vacker var han, lilla Luen.

Därmed är kanotens öde beseglat, och den lilla krabaten återbördas till platsen för sin tillkomst, alltså Östra Hästholmen. Där får hon ligga under bar himmel och sakta återföras till naturen.

En större och mer värdefull båt hade man kanske lagt ned tid och pengar på, och renoverat till användbart skick. Men en så här liten bruksbåt... bättre att bygga en ny.

Jag ligger nu plus minus noll vad gäller inflytandet över antalet jaktkanoter på jordklotet. Luen har jag förpassat till historien, och Kajsa Kavat har jag satt till världen.

En nybyggd Kajsa Kavat ros för allra första gången. Saxemara 2016.

Vardagsbilder

En hoper bilder ur vardagen på varvet. Höst 2018.

Ran, äldsta bevarade fritidsbåten byggd på Saxemara, tas upp på lilla slipen för vintern. Egentligen är denna slip, i synnerhet dess bana, för klen för en så pass tung båt. Hon har spårat ur åtskilliga gånger, men efter årets reparationer (nya slipers och skruvar under vattnet) så verkar det hålla riktigt bra.

Regnér i Trolleboda vill ha nya avbärarlister. Det får han också, i ek. Nybasat, och med trallskruv och plywoodbrickor som håller listerna på plats tills de svalnat. Mycket enklare än att försöka tvinga dit dem.

Ute vid bron till Funkön kollade vi på en gammal Albin O2:a som var till salu. Kanske blir affär. Det svåra med begagnade albinmotorer är att man aldrig kan veta hur pass upprostade de är invändigt i kylkanalerna. Det är topplocket som ger upp först.

Malin och Ran. Gösta spolar botten i bakgrunden. Inte mycket påväxt inne i Saxemaraviken som sannolikt inte är så värst salt. Ett grönt slem och ett par enstaka tulpaner är det enda.

Pax åker upp på lilla slipen. Slutstation för denna järnväg är Skjulet. Ett underbart ruckel med rostigt plåttak. På somrarna tjänar det som festlokal.

Flundregarnen som snart skall tjänstgöra som sikgarn. I december kommer de läckra små liven in till kusten och börjar leka.

Det ständiga samtalsämnet är vattenståndet. "Idag är det mycket vatten i havet" eller "Idag vetefan var sjön har tagit vägen". På bilden har högvattnet slukat land och bryggor. Det är faktiskt ganska fördelaktigt i upptagningssäsongen. Då flyter båtarna lätt upp på slipvagnen, "rallen".

Sommarens sista bortkastade ölburk fiskas upp från under bryggan medan Kjell och Gösta placerar den avmastade Däkan på slipvagnen. Gösta är ordförande i Föreningen Allmogebåtar Blekinge som äger sagda båt. Medlemskap häri rekommenderas starkt.

Kjell, Gösta och Malin redo för att ta en fika efter att Ran pallats av från vagnen. Lägg märke till "passformen". Båten är i princip lika lång som Skjulet är brett. Det gäller alltså att få henne precis mitt på vagnen vid upptaget. Annars blir det till att göra om.

Om någon undrar, så är det på detta sätt man lastar av båtar från en slipvagn. Med en helt vanlig domkraft, och en ände i taget. Palla under, stötta och dra ut vagnen. Klart! Fungerar lika väl på småbåtar som på 12-tons-bjässar.

Malin på min kära International Harvester IH523. Renoverandet av densamma fortskrider lite då och då. Nymålad och grann. Nu väntar byte av bromsar och ventilpaket. Sedan är det dags att slänga på den nylackade motorhuven.

Tro mig när jag säger att det tog lång tid att hitta nycklarna som jag slarvade bort idag. Efter en rejäl stunds fruktlöst sökande slog det mig att de kanske hade fastnat i de gamla flundregarnen som hänger på väggen i skjulet. Ett riktigt desperat long shot, javisst. Men mot all förmodan hängde de faktiskt där.

Våra båtar 12: Savage Rose

Sonya IV blev hon döpt till då hon byggdes 1967 i Silkeborg, Danmark av båtbyggare Murer Poul Wilkens. Mannen som troligtvis namngav henne var försatt ägaren, Svend Eduard i Århus. Jag har aldrig begripit mig på namn med nummer. Kungar verkar vara förtjusta i det, likaså båtägare. När jag köpte just denna båt i somras av Peter Andersson i Åhus så hette hon Sally. Efter en titt i danska Folkebåts Register så hittade jag snabbt originalnamnet. Sonya IV. Hur mycket jag än gillar att ge båtar sina ursprungsnamn åter så har jag svårt för Sonya IV. Kanske inte lika svårt som jag hade för Grisslans gamla namn "Snuppan". Men i alla fall. Som jag skrivit tidigare så fastnade jag istället för ett namn hon burit ett par korta år i början av 90-talet: The Savage Rose. Jag får anta att hon gavs detta namn efter den danska psykedeliska rockgruppen med samma namn, och som utkom med sin första LP just 1967.

Bilden av sommaren: en folka i lagom bidevind. 

Jag fattade tycke för denna lilla folkbåt redan under första seglingen med henne, från Åhus via Hanö till Saxemara. Hon är lätt byggd och utan krusiduller. Plastat tak och däck ger tät båt, och avbärarlist/fotlist och durkar av olackad teak gör henne lätt att underhålla. Inredningen är praktisk men sparsmakad. Att hon sedan såldes med två nästan helt nya segelställ gör inte saken sämre!

En annan bild av sommaren: mustaschprydd folkbåtsseglare i hawaiiskjorta.

Förre ägaren såg till att få henne inmätt i Sverige som F-1397. Gamla danska numret var D-496. Man vet aldrig varför man gillar en viss folkbåt mer än en annan, men The Savage Rose är en av favoriterna hittills. Det är något enkelt och rättframt med henne som gjorde att jag kände mig hemma i henne på direkten.Jag ser verkligen fram emot att få pyssla om henne till våren.

Våra båtar 10: Josefin

En långvarig besatthet av folkbåtar kan ta sig olika uttryck hos olika personer. Somliga håller sig till en enda pärla och renoverar den kontinuerligt. Andra byter ständigt båt. Själv har jag skaffat flera stycken.

Josefin, till vänster i bild,  forsar fram under årets upplaga av Saxen, vår årliga folkbåtsregatta.

Det fina med att bara ha en enda båt som man seglar mycket och länge är det att man liksom växer ihop med den. Den blir en del av en själv. I alla fall om man tycker om den till att börja med. Om man har många båtar så åtnjuter man den ståtliga synen av den egna flottan. Men man kanske inte får så där värst intima förhållanden till de enskilda båtarna. Så är definitivt fallet med min folkbåt Josefin. Hon är hur fin som helst och ett utsökt bygge. Men jag har faktiskt bara seglat henne en enda gång. En kort tur dessutom.

Josefin, med 1266 i seglet, rundar första märket i Saxen. Lägg gärna märke till den underbara fyren "Saxemara Övre" på holmen i bakgrunden. Som en moraklocka står hon och blinkar Q på sitt lilla berg.

Josefin är byggd på Ryhls varv i Åhus 1968. Ett fint bygge i lärk. I min ägo har hon varit i under två år, och om sanningen skall fram så har jag inte haft tid att riktigt fixa till henne. Bland annat så är hon i skriande behov av en omlackering på överbygget, och detta skulle jag ha gjort i somras. Men inte fan hann jag det, och hon gick ut i chartertrafik i ett ganska solkigt lackskick. Icke desto mindre var hyresgästerna mycket nöjda efter en vecka ombord på henne. Hon är en mycket bra folkbåt.