Den minnesgode kommer ihåg att jag år 2019 fick en däckare utan motor till skänks. Allt vändes upp och ned under den förbannade pandemin, och den fick vänta. Nu är hon, Lovisa, emellertid skänkt av mig till Föreningen Allmogebåtar Blekinge, och får sålunda vara kvar på Saxemaravarvet. Med den skillnaden att vi nu är en hel förening som arbetar med henne.
Som nämnts så är skrovet i utmärkt skick, och sedan några år tillbaka renskrapat och redo för vitmålning. Däck och överbygge var delvis traditionellt, med lucka i fördäck för garndragning, och en dito på styrbords skarndäck för gubben med krokalådan. Uppe på den traditionella kappen i aktern stod dock ett gräsligt försök til styrhytt. Mycket vanprydande, yes box. I veckan har vi rivit kapp, styrhytt och däck, och konstaterar attdäcksbalkar, kortbalkar, balkvägare och skarndäck under brädgången måste bytas. Sålunda kommer hela båten att bli i alldeles utmärkt skick när hon är klar.
Vi återbygger henne i originalskick förutom att vi utelämnar luckorna i däcket, och låter kappen vara helt traditionell, med bara en skjutlucka på taket. Från början satt det en Säffle tändkulemotor inunder kappen, men den var sedan länge utbytt mot en Yanmar när jag tog över henne. Den ingick dock inte i överlåtelsen. En kamrat och medlem i klubben skänkte för något år sedan en snipa i halvdant skick till mig, och vi beslutade ihop att snipan fick skatta till förgängligheten, och att dess fullgoda maskin, en MD2B, istället skänks till föreningen och installeras i däckaren. Sagda maskin bortmonterades från den snötäckta snipan för en vecka sedan och står just nu i min verkstad för uppfräschning och lite nya delar.
