När jag började på båtbyggarlinjen och för första gången klev in i Slup- och Barkassskjulet så var det denna lilla båt jag möttes av allra först. Hon byggdes precis innanför dörren till verkstan. Jag reagerade direkt på hennes aningen underliga linjer. Hennes språng är oerhört kraftigt. I ärlighetens namn såg det inte särskilt vackert ut uppe på land, det är först när hon kommer i vattnet som hon kommer till sin rätt.
Damen som byggde henne, Marita Svensson, var liten och alert. Efter något år sjösattes hon och försvann ut till Hasslö och sin nya hemmahamn. Sedan såg jag henne inte på flera år. Det dröjde till 2014, då vi fick in henne som försäkringsärende på varvet efter att hon hade blivit skadad vid bryggan under en storm. Eller jag skall nog säga "han" eftersom båten från början hette Loke och var prydd med diverse fornsvenska runor på sargen.
Under motorhuven doldes förut en liten Göta 2,5 hk. Nu är där helt tomt, men inom kort skall där sitta en liten fin Vire 7.
Efter att ha renoverat upp henne så ombads jag att försöka sälja henne. Marita hade blivit för gammal för båten, och till råga på det berättade hon att båten, med tant och make, hade kantrat i en vindby utanför Aspö. I tjugo minuter hade de legat i vattnet och väntat på hjälp. Och det är klart att en sådan sak kan väl avskräcka de flesta. Som tur var sjönk de aldrig.
Micke och undertecknad gav oss ut på en kvällssolsbelyst Saxemarafjärd och fotograferade den blänkande skönheten för den kommande annonsen. Granna bilder. Vad vi inte visste var att nyfikna ögon noggrant följde oss från land.
Dagen efter begravde vi Tage Olsson, den gamle båtbyggaren. Bredvid mig i Saxemara kyrka satt Tomas Lestrup.
-Vad var det för båt ni var ute med igår?
-Loke, blekingseka. Just renoverat den.
-Är den till salu?
-Jajemen.
-Jag tar den.
Handslag på det och affären var klar innan jag ens hunnit annonsera. Såld på kyrkbänken vid båtbyggarns jordfästning. Blir icke mycket bättre än så.
Min far gav en hundvalp i julklapp till min lillasyster för en massa år sedan. Han lät syrran, då mycket liten, välja namn. Det blev först "Hjärtanet", men eftersom hunden nog egentligen mer var inköpt som jakthund än som verklig gåva till lillan, så kunde farsgubben inte riktigt stå ut med tanken på att i jaktkamraternas närhet sitta i skogen och högljutt kalla på "HJÄRTANET". Så hon fick välja ett annat. Och eftersom det var julafton så fick det arma kräket heta Afton. På ett likartat sätt döpte Tomas Lestrups dotter den stackars båtkraken till "Sirap" eftersom hon tyckte att båtens färg påminde om sagda viktualie.
Sedan dess har båten i Tomas ägo blivit vida berömd. Till och med hamnat på Blekinge Läns Tidnings förstasida. Team Lestrup & Nolborn har nämligen kommit sist med henne i varenda tävling vi har haft här i viken, och vid ett tillfälle tappade de rodret strax innan start. Nolborn kastade sig i havet för att rädda detsamma och Tomas försökte förgäves stanna Sirap och få henne ut ur den kraftiga läns de just låg på. Det är denna både heroiska och farsartade händelse som förevigades i tidningen. De lyckades få på rodret igen, och till allas förvåning seglade de ikapp fältet och slutade faktiskt inte sist. Fyra från slutet, om man räknar med två haverister som avbröt.
I slutet av sommaren 2018 så sålde jag min lilla nybyggda motorkanot till Tomas. Som dellikvid så fick jag ta över Sirap. Jag har alltid varit mycket svag för henne, så ingen kunde vara gladare än jag. Det sägs att det betyder otur att byta namn på en båt som ligger i sjön. Sådant skall göras på land, så jag får vänta med detta. Jag har dock redan bestämt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar