Uthyrningsbåtar på Saxemara

Från sommaren och framgent så kan man hyra båt på Saxemara Båtvarv. Våra två folkbåtar Evelina och Pierina hyr man enklast genom hemsidan www.nyströms.se. Där finns priser och bokningsinfo.

Evelina och Pierina, särskilt den senare, genomgår en rejäl uppsnyggning i vår och kommer att se riktigt fina ut till sommaren. Är du intresserad av att hyra i sommar så finns det fortfarande lediga veckor. KF-yachts heter underavdelningen på arvets hemsida.

För den som vill komma ut i skärgården över dagen på ett fantastiskt trevligt vis så kan man hyra 16-fots blekingsekan Belladonna. Med henne kan man segla med spririgg eller ro. Det är också möjligt att hyra en liten snurra att hänga på henne om man vill det. Du bokar genom att ringa till varvet 0738 10 77 30.

Skärgårdsturer med blekingsk stil! Hyr Belladonna och avnjut landskapets friska kust.

Det hände igen!

Den minnesgode kommer säkert ihåg en mycket rosaskimrande bild som jag lade ut på bloggen förra vårvintern. Och se, nu hände det tammejfan igen!

Däck och skrov slutstrukna, vattenlinje likaså.

Öppnar portarna till Lilleverkstan och en åttiotalstavla kikar in. Som synes står även i år en nybyggd träbåt under dessa magiska, rosalätta skyar.

Sjösättningsklar!

Jag måste medge att jag blev -i det närmaste- överlycklig då jag fick se detta. Det har nämligen stört mig något helt oerhört att jag förra året inte hade sinnesnärvaro nog att ta ett ordentligt fotografi. Kolla nedan! Outsägligt vackert motiv, men ytterst illa taget foto. Årets version blev rätt bra!

Bra motiv och uselt fotografi. Skäms på mig! Tur att jag erbjöds upprättelse idag.

Söndagsjobb och något om fernissa

Som utlovat i förra inlägget så gjorde er käre träbåtsbyggare ett söndagspass i verkstan. Den lilla kanoten har därmed fått ytterligare ett lager väldoftande Schooner-fernissa.

Fribord och roder har nu tre lager lack, däcket två. Åtta lager är målet. Tro mig när jag säger att en stor del av yrket består i att smörja diverse skapelser av trä med fernissa.

Fernissning har gett upphov till ordet "vernissage" (uttalas med fördel "fernissage"). Alltså ordet som brukas för att beskriva tillställningen vid en konstutställnings öppnande. Ordet syftar egentligen på fernissningen av färdiga oljemålningar som gjordes inför publik. Det danska ordet för vernissage är faktiskt "fernissering". Det kanske skulle vara en grej för båtbyggerierna att hålla öppet vernissage, när båten får sin slutstrykning?

Våren närmar sig, och idag var första gången i år då det kändes riktigt behagligt att jobba med öppen port i "Lilleverkstan". Spegelblankt hav och kvällssol. Man kan ha det betydligt sämre!

Den lilla kanoten tronar på sin bädd i februarisolens bleka ljus.

Man bör, då och då, stanna upp och reflektera över hur bra man har det. Och om man inte har det bra så bör man stanna upp och förändra livet till det bättre.

Det är en fantastisk tillvaro vi för på varvet i Saxemara. Visst arbetar vi mer än de flesta ens anar, men det allra mesta som vi gör -det gör vi med passion.

Sessan tog en tur till varvet idag. Måttligt road. Bakom undertecknad ligger Pelle Nolborns Möre 30 (identisk med Ballad). Han tillhör de hårda grabbarnas skara, de som låter båten ligga i året om. För några veckor sedan låg hon bergfast infrusen i två decimeter kärnis.

Sjösättningen är nära!

Lördagsjobb tillhör gebitet för båtbyggare. Söndagsdito likaså. Den som tror annat kan lika gärna lägga ned. Dagens gärning bestod i bl a slipning av nåtat däck, betsning och lackering.

Den lilla kanoten börjar visa sin slutliga apparition. Och den flammiga sapelimahognyn framträder med hela sin lyster efter betsning (International) ett första lager fernissa (Schooner).

Det är en aldrig sinande källa till glädje att se en virkeshög bli till något användbart och vackert. Ur händernas arbete trillar det ut ett litet smycke. En liten tjusig båt som kommer att vara i många år med den rätta skötseln. En smula dyra blir de, dessa traditionellt hantverkade skapelserna, men då man betänker att de kan hålla i bårtemot femtio-sextio år så framstår priset som mindre avskräckande.

I Mickes och min smak så läggs de snyggaste däcken med fiskar och livstycken i mahogny och ribb i kvartersågad, tätvuxen, furu. De annars så omhuldade ribben i oregon pine tycker vi inte riktigt håller måttet. De blir alldeles för rosa, och det är svårt att hitta tätvuxna bräder. Sedan är priset way too high!

Idag, när det mesta vi köper tillverkas i gigantiska kvantiteter, på nolltid och till lågt pris, med maskiner i stora fabriker, så är det få som begriper hur många moment och timmar som ligger bakom en synbart enkel grej som en båt. Nästan allt på en jaktkanot som denna är tillverkat på plats, av oss, av råvaror som trä och stål. Allt ifrån bottenstockar till pluggar kommer ifrån det egna virkeslagret, och roderbeslag och stävbeslag svetsas med rostfritt stål från eget förråd. Det enda som egentligen köps in är nit och skruv, och ett och annat beslag till riggen.

Roder i kexlimmad ek, med beslag av rostfritt stål, TIG-svetsat av Micke.

Det är naturligtvis så att vår träbåtsbransch för en tynande tillvaro. Plastbåtar är helt klart bättre -eller i alla fall billigare att göra och mindre underhållskrävande. En plastbåt kan skötas av vem fan som helst, helt utan de tonvis med färdigheter som träbåtsägaren måste behärska. Vi vill bara framföra vårt stora tack till de skönhetsälskande och penningstarka kunder som ändå väljer att köpa en traditionell och vacker hantverksprodukt av oss. Tack, tack, tack!

Single handed sailing på en folka

Undertecknad har spenderat oräkneliga timmar själv på gamla Grisslan. Ensamsegling är helt underbart om man bara utrustar sin folkbåt med de rätta detaljerna.

Folkbåtens rigg har likränna för replik. Alltså en skåra i masten i vilken mastliket införs då man sätter segel. Om man har tänkt sig att segla ensam så kan denna detalj vara en ren förbannelse.

Ensamseglaren måste kunna styra samtidigt som han sätter segel, och behöver därmed ha fallen neddragna till sittbrunnen. Om det blåser så är det i princip ogörligt att gå upp på fördäck och hissa storen utan någon som styr.

Att via kindblock och avlastade eller cleats dra fallen över rufftaket och ned i sittbrunnen är en baggis, men detta räcker oftast inte. Anledningen? Repliket kinkar där det skall in i likrännan. Lösningen? En storsegelinförare. Aldrig hört talas om sådana? Inte konstigt, eftersom detta är en synnerligen smal produkt. Detta märks sannerligen också på priset. Denna lilla pryl kostar runt 400 kr per styck.

Dessa små raringar anlände med Schenker idag, och sitter om några månader på våra nya folkbåtar Pierina och Evelina. Införaren placeras strax under likrännan och matar in seglet i densamma.

Nästa bekymmer för ensamseglaren, och ett större sådant, kommer när stoden skall ned. Segel med replik lossas ju naturligtvis helt ifrån masten då de tas ned, och om det då blåser en smula så åker hela rasket ned i havet. Mycket svårt att bärga ensam!

Lösningen? Lazy Jacks. D v s ett gäng linor och block på ömse sidor om bommen som bildar en "säck" som storseglet lägger sig i istället för att fara över bord.

På denna somriga bild från Östergötland syns Grisslans Lazy Jacks som två linor från ömse sidor om masten vid fiolstaget och via tvenne block bildar två upp-och-nedvända Y'n på var sin sida av bommen. Ta-daa! Problemet löst.

Det är mig en komplett gåta varför man ens överväger att segla utan Lazy Jacks! Det är ju inte direkt en ny lösning heller. Varenda gammal gaffelrigg har dem. Det finns färdiga kit att köpa, men det blir billigare att köpa grejerna själv på Biltema.

Jag återkommer med exakt beskrivning när jag monterat dessa undergörande lösningar på Evelina och Pierina i vår!

Dessa evigt förbannade klet! Guide till de vanligaste.

Kollegan Micke och jag ondgör oss i stort sett dagligen över båtbyggeriarbetets i stort sett enda nackdel. Nämligen kladd. Man lägger ned otaliga timmar på val av vackert virke, perfekt passning och allmänt hög kvalitet. Och när detta är gjort smetar man in hela skiten i olika former av oerhört kletiga geggamojor. Allt för att göra konstruktionerna vattentäta. Det dittills så vackra arbetet blir totalt nedsmetat, och kläderna likaså, varefter ett evighetslångt putsande tar vid för att få bort alla fläckar från överflödig Ettan, Sikaflex, tjära el dyl.

Färdigbyggd, mycket vacker, båt totalt insmetad med nåtmassa.

Nå, här är en kort presentation av de vanligast förekommande eländena!

Ettan.

Det mest kända tätningsmedlet för båtar torde vara Ettan. Det består av tjära och bivax och finns att köpa i stort sett överallt där båtvårdsprodukter saluförs. Det relativt höga priset, nära 300:- för kilot, är en motivation till att göra det själv. Bivaxkakor smältes ned i kastrull och blandas med tjära av önskad kvalitet.

Om man köper Ettan färdig, så är det i princip ett måste att späda den. Annars är den rent omöjligt stenhård att jobba med. Vissa brukar smälta den med värmepistol, men det är i min värld ogörligt, eftersom vi ständigt använder den och inte har tid med sådant. Nej! Späd den! Ned med kilosklumpen i din sämsta kastrull, smält den utomhus på kokplatta eller gasolkök och späd den sedan med ca 1/3 balsamterpentin. När den senare stelnat så får den en smöraktig konsistens som lätt bredes på fogytorna med spackel eller träkil.

Somliga använder Ettan som tätningsmedel i läckande båtar, men det rekommenderar jag inte! Det är alldeles för dyrt. Använd margarin, kokosfett eller asfalt och papperstejp istället.

Walle Vikings båtkitt.

En nyare bekantskap i kladdträsket är "Walle Vikings båtkitt" som lär bestå av bl a tjära och lärkkåda and what not. Den har samma användningsområde som Ettan och är faktiskt något mindre kladdig att arbeta med. Den är dock etter värre svindyr, och knappast bättre. Mitt omdöme: nja.

Sikaflex.

Det kanske mest kladdiga i hela världen torde vara Sikaflex. Det används som tätningsmedel och som lim.

Lim: sika är oerhört starkt och ger en flexibel fog som fäster på både trä och plast.

Tätning: limma fast och täta rutor och ventiler och liknande är den stora grejen med Sika. Däremot skall den absolut inte användas till tätning av sprickor i träbåtar. Tids nog släpper den från träet och blir till en djävulsk fuktfälla. Jag har i yrket sett oerhört många uppruttnade rufftak och annat där ägaren trott sig göra helt rätt med Sika-tuben.

Det finns varianter på samma tema, och av dessa tycker jag att Biltemas Marine Sealant hållar måttet bra.

Bitumen.

Läckande bottnar tätas med fördel med bitumen. Det uttalas med accent på u'et, bituuumen, och är bara ett annat ord för asfalt. Det är fett och fint och konserverar träet, stelnar plastiskt (är formbart även då det härdat) och är mycket billigt. 30-40 riksdaler för en tub.

Litar du inte på detta tips? Jag brukar mötas med skepsis då jag rekommenderar asfalt. Betänk då detta: Internationals beprövade "TÄT" är bitumenbaserad. Men eftersom det står just International på tuben så kostar den jättemycket mer än andra fabrikanters grejer. Typ 200 spänn.

Fördel: billigt och idiotsäkert sätt att täta sprickor.

Nackdel: blöder igenom bottenfärg och gör fula bruna fläckar i ljusare färger. Detta är dock bara ett problem för den som seglar och rutinmässigt visar sin båtbotten för omgivningen.

Märken: Hagmans asfaltsklister, Sika Black Seal.

Sarg och en rättelse!

I ett tidigare inlägg spådde jag att den nya kanoten skulle bli en smula trögrodd. Jag hade fel, den är nämligen ganska lätt. Igår vägde jag in den på 98 kg.

Sargen är gjord i ek. Vanligen görs de i två stycken, en förlig och en akterlig, och de bägge möts midskepps i en stumlask med kopparnitad bricka. Vi föredrar att göra dem i fyra delar som bladlaskas ihop. Två rundlar och två sidor. Därmed går det åt mindre virke (man slipper spill från breda bräder), och sargen ger snarast sken av att vara i ett enda stycke, förutsatt att man lyckas med bladlaskarna.

I skrivande stund sitter rodret i limning, beslagen är svetsade och ett par snitsiga tulleklampar är tillpassade. Sjösättningen är nära!

Att däcka en jaktkanot

Jaktkanoten är en östblekingsk företeelse. Den är egentligen en liten snipa av brukskaraktär på 12 eller 13 fot som fordom användes till fiske och sjöfågeljakt. I trots mot sin ringa storlek så är den en mycket sjövärdig farkost, som tål mycket sjö. En gång i tiden byggdes sådana här småbåtar i stora mängder, och snabbt och enkelt, av både båtbyggare och amatörer. De allra enklaste, och mest lättrodda, skapelserna var gjorda av tyg på lätta spant, liksom inuiternas kajaker. De mest kända exemplaren gjordes -ca 1000 stycken- på bröderna Mårtenssons båtbyggeri på Östra Hästholmen utanför Torhamn. Enligt uppgift kunde sagda båtbyggeri smacka ihop en dylik i furu med grandäck på en vecka.

Snart kan vi ta ned ställningen, som kallas "strong back" på engelska, och ställa ned den lilla båten på golvet.

Vi på Saxemara Båtvarv har just byggt en ny dylik, 13 fot, på en uppmätningsritning av Bertil Andersson av Mårtenssons modell. Den är dock betydligt flottare byggd. Om man idag skall bygga en  träbåt så förväntar sig kunden att den skall vara som en möbel, så det är inte särskilt lönsamt att bygga enkelt. Därför är den något kraftigare konstruerad, och byggd av betydligt dyrare virke än det som originalen gjordes av.

Att bygga en bra ställning till båtbyggena underlättar arbetet betydligt. Om den är riktigt rak, så är det mycket enkelt att få båtens former jämna. Att bygga en båt på måfå är svårt och resulterar oftast i skevhet.

Bordläggningen är ihopsnickrad av 12 mm kvartersågad furu som dessutom är mycket tätvuxen. Förlagans furu var 10 mm av betydligt sämre kvalitet. Mårtenssons däckade sina kanoter med spontade granbräder. Vår kanot har skarndäck av finaste sapelimahogny och ribb av kvartssågad, tätvuxen fur. Köl och bottenstockar är i finaste ek, och stävarna likaså. Krumväxt.

Snygga skruvrader är viktigt! Om dessa är sneda så spelar det ingen roll att båten i sig är perfekt, eftersom sneda linjer "ömmar ögat".

Sedan så finns det ju naturligtvis både fördelar och nackdelar med allt. Det fina virket och de något grövre dimensionerna ger kanoten en betydligt längre livslängd, men gör den också mycket tyngre och därmed trögare att ro. Därmed blir den sämre på det som originalen konstruerades för, d v s jakt och fiske. Men kunden vill snarast ha en vacker, långlivad båt som pryder sin plats vid bryggan och dessutom kan hålla i 50 år.

Nedtvingat skarndäck inför hyvling. Det är mycket viktigt att denna hyvling blir perfekt eftersom det mänskliga ögat utan vidare uppmärksammar -och fastnar vid- minsta avvikelser från en jämn kurva. Att få till kurvan kallas för "att tura".

Översta bordvarvet är av kvartssågad ek, och skall dessutom lackas. Detta ger båten ett mycket flott utseende eftersom kvartssågad ek får så kallade "speglar", alltså genomsågade märgstrålar som framträder som ljusa strimmor, "tigerränder" tvärs fiberriktningen. En ytterligare fördel med kvartssågningen är att sådana bräder, med stående årsringar, rör sig betydligt mindre än de med liggande. De spricker sällan vid fuktrörelse.

På Saxemara Båtvarv så bygger vi småbåtar inne i vår älskade "Lille-verkstad". Här luktar dert gott, och stämningen är idyllisk. Om man öppnar portarna så möts man av havet. Man är lyckligt lottad!

Den lilla kanoten är klar för leverans om några veckor. Då skall hon vara färdig för rodd och segling och avhämtas av en, förhoppningsvis, mycket nöjd kund!

Dags för en svängbro!

Ronnebyån går från Ronneby Hamn upp till stan. Förr i tiden kunde man ta båten dit, men sedan sextiotalet går det inte på grund av en löjligt låg bro. Ronnebyån är fantastiskt idyllisk, och ronnebyborna önskar verkligen att den satans lågbron skall tas bort och ersättas med en svängbro. Vi stödjer detta, och lägger därför upp dessa bilder där vi ikläder oss "Ett lyft för Ronneby"-T-shirts.

Nyström med klassisk is-såg.

Michael med liten hund och båtshake.

Emil med besman.

Johan Olofsson, Niklas Nyström och Pelle Nolborn med vapen.

Ett blekingskt ord: ralle

Nya rallen kom på plats för någon vecka sedan, och har sedan dess målats gul och svart. På det blekingska målet är en ralle liktydigt med en järnvägsvagn till slipen (båtupptagningsrälsen).

Vi räknar med att denna nya ralle skall klara upp till tio ton. "Skråna" är gjorda av U-balkar och klarar i princip vad som helst.

Vår nya ralle är riktigt fin, och svetsad av mästaren Ingvar "Pigge" Nilsson. Den gula färgen på uppsidan är där för att vagnen skall synas nere i vattnet. Därmed blir det betydligt enklare att s a s sikta in båten på rallen, även när man rört upp bottenslammet.

Rälsen är troligen det svagaste kortet. På land klarar den sig bra, men under vattnet så rostar rälsspiken bort, och det hela släpper från slipersen.

De gamla vagnarna var ohjälpligt upprostade efter flera år av vanskötsel. Nu kan vi dra upp riktigt tunga båtar utan att behöva oroa oss.

Vi har tre slipar, och den yttre, stora slipen, med sin ralle från 80-talet är nog den sämsta. Rosten har tagit den. Dessutom är rälsen i det närmaste lös från de gamla slipersen under vattnet. Till sommaren så är även denna utbytt.

För att dra upp båtar så behöver man antingen en kran eller en slip. En kran är dock en dyr historia med behov av besiktning, och kan svårligen betala sig i en liten rörelse som vår. En slip behöver inte besiktas, och får köras utan tvång på utbildning.