Nya grejer!

Inom kort kommer båtsnickeriet att få en helt egen webbsida, så att de klassiska Grisslaninläggen kan få vara ifred för säljgrejer. Grisslanbloggen blir alltså kvar i sin gamla hederliga stil och form, och kommer att länkas från firmans sida. Det blir även som tidigare en blandning av inlägg som beskriver dels hobbyprojekt, dels arbetsgången på beställningsjobb. Emellertid blir det framgent sannolikt mest av det sistnämnda eftersom det mesta av min och Mickes tid kommer att gå åt till seriösa jobb på Saxemara. Detta kommer säkerligen att gagna den nyfikna läsaren, då det alltså blir tal om att beskriva mer komplicerade träbåtsjobb ingående och förhoppningsvis begripligt för den intresserade träbåtshobbysnickaren!

För den som ännu inte har uppmärksammat det, så har jag under ett par år skrivit (bl a) om diverse moment i träbåtsbyggeriet/renoverandet i tidningen Klassiska Båtar som utkommer varannan månad. I dessa så återfinns just sådant som sedan länge har avhandlats här på Grisslanbloggen men med stiligare bilder och med betydligt mer djuplodande och ingående texter. Dessutom med redaktören Anders Vaerneus alltid stilsäkra grafiska utformning.

Noggranna instruktioner för det ena och det andra, signerade undertecknad, finns alltså att läsa i den eminenta träbåtsblaskan Klassiska Båtar

Ett sista ord är alltså att den som behöver få en båt renoverad eller en motor servad o s v, är välkommen att maila intresse därav till niklas@nystroems.se. Dessa jobb kommer alltså (se inlägget nedan) att utföras på anrika Saxemara Båtvarv i Blekinge i rymliga lokaler med ett idylliskt och naturnära läge. Bare kom!

Saxemara Båtvarv

Till våren blir det ändring på Grisslan och Båtsnickeriet. Det blev nämligen i dagarna klart att jag tar över som ny entreprenör på Saxemara Båtvarv. Jodå!

Alltså: den som i framtiden vill hälsa på undertecknad får därmed ta sin båt, segla mot Ronneby och lägga till i Saxemara. Gör det!

Rekommenderas!

Och så inför vinterns och vårens renoveringssäsong så tänkte jag komma med tvenne rekommendationer som väsentligen förgyller och förenklar tillvaron i verkstan. Först ut en pryl som garanterat ger även den buttraste ett brett flin i plytet: Tormekslipen.

Tormek med jiggar och vinkelmätare. Som brynpasta duger Autosol utmärkt. Glöm aldrig bort att ta bort vattenbehållaren från stenen efter användning. Om den får stå, så blir stenen oval.

För att mest ut av denna svenska klassiker så bör man ge den en fast och lätt åtkomlig plats. Om man däremot behöver plocka fram den ur ett skåp, hämta vatten till stenen och sedan torka av den, städa undan på bänken och ställa tillbaka den i skåpet... ja, då är det sannolikt så att man hellre fortsätter att harva med sin slöa hyvel.

Som grabb fick man andäktigt se på när gubbarna stod och trollade med gamla skeva brynstenar, och på ett obegripligt sätt fick sina verktyg sylvassa. Det förnämliga med Tormekslipen är att dess jiggar gör att även en komplett idiot kan få ett stämjärn eller en hyvel vass. Om sedan sagda idiot kan använda det vassa verktyget ifråga återstår att se, men det är inte poängen. Poängen är att man på nolltid kan få verktyget så vasst att arbetet blir en sann fröjd!

Det finns två sorter, en dyr och en mindre dyr. Modellen T7 har metallchassi, större sten och klarar längre kontinuerlig drift. T3 är av plast, allmänt fjuttigare och måste pausa var 30:e minut (vem fan står och nöter mer än en halvtimme?). Skillnaderna är dock försumbara även för en avancerad slipare, och jag är helnöjd ägare av den sistnämnda.

Om priset på en Tormek avskräcker så finns det billigare varianter, t ex Scheppach. Jag vågar dock påstå att man -som oftast när det gäller verktyg- får vad man betalar för.

Min nya kärlek: en Fiac kompressor. Kan driva det mesta.

Nästa rekommendation är av den tristare sorten. En av de tråkigaste, men nyttigaste, maskinerna är helt klart kompressorn. Vanligen köper man (eftersom den är en så förfärligt tråkig grej) billigast tänkbara. Det gjorde i alla fall jag. Men sedan jag fått en industrikvalitetskompressor av en kamrat, så begriper jag mer än väl varför man bör satsa på dyrare grejer.

Den är tyst, har hjul som faktiskt rullar (det gör sällan hjul på kompressorer), laddar upp tanken till 10 bar på nolltid och har ett reglage för trycket som inte kräver en hulk för att manövrera.

I min trädoftande verkstad är trycksluftsverktyg relativt sällsynta. Jag har helt enkelt inte särskilt många muttrar att dra. Däremot så nåtas det en hel del. Och detta arbete är oerhört trist och en mördare för armar och handleder om man kör med handjagare. Med en tryckluftsdriven spruta, däremot, blir jobbet en baggis. I övrigt så är tryckluft oslagbart när det gäller att hålla undan damm och sågspån.

Bäst hittills är Bachos trykluftsspruta. Bra packning och låg vikt. Om man har tänkt lägga ett helt nytt däck eller nåta om, så är det alla gånger värt att lägga trehundra spänn på en sådan. Har man ingen kompressor så får man låna. Mycket tidsbesparande, mycket bättre för armar och leder.

Drivlina till Katla

När andan faller på, och tiden tillåter det, så får min lilla snipa lite nya grejer. Och allra sist en ny bottenstock. Därmed sitter hylsa och smörjkopp på plats och motorn är redo för montage. Alltså återstår sedan bara någon dryg veckas snickerijobb med inredning och liknande. Sedan är hon tammejfan klar!

Bara att skjuta in axeln och dra fast hela rasket. Lägg märke till den runda ekbiten bakom smörjkoppen. Den kompenserar för axelns lutning gentemot bottenstocken som står vertikalt. Detta arrangemang är betydligt enklare än att fälla in fästet i bottenstocken.

Teak!

Behöver du något måttbeställt av teak -vad som helst- så tveka inte att maila eller ringa. Undertecknad och kollegan Okmark tillverkar precis vad du vill.

Grabbräcken, durkar, luckor, bordsskivor, ventilgaller, ramar... you name it och vi gör det.

En specialitet vi har är lamellimmade och frästa ramar till runda båtfönster, stuvfack och liknande.

Om den fantastiska plasten och om vårdkrävande trädetaljer

Förr i tiden, då plasten var ny, så hade man ingen aning om hur bra den faktiskt är. Man hade dessutom dålig koll på dess möjligheter. Plastbåtar kan, som vi nu vet, ges helt sagolika former. Med plast kan man, kort uttryckt, göra grejer som man inte kan göra med trä. Men det visste man inte förr.

Här är ett exempel på riktigt gammeldags plastbåtsbyggeri. Ett klinkbyggt plastskrov som förses med konstruktionsdetaljer som helt och hållet kommer från träbåten: essing, avbärare, stävkraft och knän. Här renoverade och delvis utbytta. Lägg också märke till den pensionärsvänliga nya stegplattan!

Tag några populära tidiga plastbåtar som exempel: Albin Vega och Albin 25. Bägge dessa konstruerades av Per Brohäll. De är bägge två fula som stryk. De är dessutom byggda precis som gamla träbåtar. Skrov, däck och en överbyggnad med doghouse.

I våra dagar har designen vidareutvecklats, och moderna båtar ges ett mer samlat utseende. Om man sedan tycker det är snyggt eller fult, det kvittar. Men moderna designers har onekligen avlägsnat sig ifrån linjer och utseenden som i mångt och mycket grundade sig i det gamla byggmaterialets, träets, begränsningar.

Ytterligare nya trädetaljer på denna arkaiska skapelse: ny akterspegel av tjock furu i bakgrunden. I förgrunden en knape i ek som bultats i essing av mahogny.

Vi som älskar träets begränsningar... eller nja... fel uttryckt. Vi som älskar de linjer som träet snarare främjar, är ofta svaga för trädetaljer även på plastbåtar. En modern plastsegelbåt som förses med lite trädetaljer på rätt ställen ter sig i våra ögon genast mycket vackrare och mer inbjudande än den som -även om båten är densamma- är helt i plast.

Vi träbåtsägare är högst medvetna om våra båtars ständiga behov av omvårdnad. Så är sällan fallet med plastbåtsägaren, och därför ser man ofta teakdäck, relingslister i mahogny eller rorkultar av ask i ett bedrövligt skick. En plastbåt med träöverbyggnad blir snabbt ett vrak om den inte fernissas ordentligt. Att byta ut en sönderruttnad ruff är dyrt som tusan, och få klarar ut att göra det själva.

Jag skulle ändå vilja uppmuntra till köp av renoveringsobjekt med plastskrov och träöverbyggnad! Plastskrovet är ju oftast utan behov av särskilda reparationer, och när man väl snitsat till överbygget så står man där med en riktig pärla. Det är ibland svårt att se om det rör sig om en träbåt eller en plastbåt med träruff. Jag drar mig till minnes följande episod:

Det enda som skvallrar om att detta inte är en riktig träbåt: eftersom akterspegeln av furu är limmad/bultad mot en akterspegel av plast, så behövs inga knän.

Vid ett tillfälle då jag seglade med min vitmålade folkbåt Grisslan så mötte jag en karl på en brygga. Han slängde ett öga på båten och sa att han tyckte att överbyggnaden i trä var riktigt skaplig, och att det var synd att resten av båten var av plast. "Annars hade den varit riktigt snygg". Jag upplyste honom om att skrovet inte är av plast utan av vitmålad furu.

Träramar

Ett attans pusslande och pysslande. Så kan man beskriva tillverkningen av rundade träramar till fönster, kojfronter eller liknande. En snabb koll i inredningsbibeln "Boat interior construction" ger inte mer information än att de finns att köpa samt att: "Making them yourself is not impossible, but very difficult". Nåja! Så förbannat svårt är det inte! Men det tar löjligt mycket tid, och man måste vara mycket noggrann.

Och visst tusan är det värt besväret. Sjukt snygga ramar av teak står vackert mot betsad mahognyfanér. Hela rasket kommer snart att pryda min Albin 25:as ruff.

Det går eventuellt att fräsa dem ur en massiv bräda. Men det skulle sannolikt inte bli särskilt hållbart, och risken för sprickor är stor.

Efter att ha prövat diverse metoder konstaterar jag att "pusselvarianten" är den bästa. Enkelt uttryckt gör man en fyrkantig ram av minst tre lager lameller. Dessa lameller läggs i hörnen om lott. Ju fler lameller, dess hållbarare. Men jag tippar att tre är alldeles tillräckligt, särskilt eftersom de när de är klara limmas mot ett fast underlag.

När de sedan skall sågas ut så görs detta bäst med en sticksåg invändigt och med bandsåg utvändigt. Slutgiltig form ges invändigt med vertikalslip och utvändigt med tallriksslip. Till fräsningen måste man nästan ha ett fräsbord. Förutan ett dylikt så fastnar man sannolikt i ett evinnerligt byggande av jiggar och stöd av olika slag. Till själva profilen behövs ett avrundningsstål och ett falsstål.

Här syns principen för hörnen. Lamellerna läggs alltså om lott. Hela rasket limmas i ett svep. Detta kan kanske låta svårt, men är lättare än man tror. Det hela blir urstarkt, och tål en hel del misshandel i samband med fräsningen av profilen.

Vattenlinje

Vattenlinjen kan styra utseendet på en båt. Nu menar jag inte konstruktionsvattenlinjen, eller den riktiga vattenlinjen, utan den ditmålade. En linje som läggs exakt i konstruktionsvattenlinjen, och alltså ligger precis i vattenytan då båten ligger rakt och är utan last, gör att båten kan se överlastad eller allmänt tung ut. Det omvända, alltså att linjen dras upp långt över vattenytan, kan ha rakt motsatt effekt. Det kan ge intryck av att båten flyter som en kork eller en tunna.

Grisslan förifrån strax norr om Harstena. Föregående ägare drog upp vattenlinjen ganska långt. Först till min förtret. Senare har jag omvärderat detta märkliga drag.

I just folkbåtens fall tycker jag att det ser ganska bra ut att dra upp linjen någon decimeter från vattenytan. Den får du ett något smäckrare, snabbare, utseende, särskilt sett från sidan. En ytterligare förbättring skulle kunna göras genom att dra linjen något högre i aktern än i fören. Alltså "sluttande framåt". Varför? Jo, därför att besättningens tyngd i sittbrunnen gör att stäven reser sig något.

Här syns tydligt hur besättningen tynger ned aktern. Trots att Micke och Maria tillhör de spensligare medborgarna.

Drager mig i förbifarten till minnes hur en mansperson i min hembyggd tänkte revolutionera metoderna för att få till en snygg vattenlinje. Han lade båten i sjön, hängde sig över relingen och drog ett tuschstreck längs vattenlinjen. Behöver jag säga att den blev bågformig? Karlen som gjorde sagda blunder vill under inga som helst omständigheter bli påmind om sitt verk.

Hur gör man då? Jo. För använde man två träbockar, en planka och en rulle tejp. Ett annat beprövat knep är att lägga i båten och låta en skitrand sakta bildas. Nu ställer man båten i våg, inväntar skymningen och tager fram sin laser.

Ytterst modernt tips till futuristiska båtbyggare

Inte mycket har ändrats när det gäller metoder för träbåtsbyggeri. Inte på ett bra tag i alla fall. Nu sker det emellertid, med införandet av laser i byggtekniken.

Ungefär såhär har det sett ut sedan toppluvan uppfanns: tvenne tjärdoftande herrar i halvdana kläder monterar med möda ett ovilligt stycke trä i en gammal eka. Men på 2000-talet bygger vi med laser. Oh yeah!

Nu är det inte så drastiskt som det låter. Det handlar om en förenklande apparat som jag varmt rekommenderar till alla som ämna sätta spant eller göra en snygg nitrad i en båt. Nämligen laserpasset. För att verkligen njuta frukterna av det, så skall de vara av den självnivellerande, stativmonterade typen. Det funkar även med ett handhållet med enkel libell, men då måste man dels vara två, dels vara stadig på handen.

Mycket bra modell från Bosch. Krysslaser (eller vad tusan det nu kan kallas) som rätar sig själv, monterad på ett stativ. Naturligtvis helt perfekt även då man skall dra ut snobbrand eller vattenlinje.

Sin främsta fördel har denna metod när det gäller att märka ut och borra hål för basade spant. I båtens ändskepp så är de s-formade i sidled för att peka åt rätt håll, och det är mycket lätt att få till med en garanterat vertikal laserlinje. För att det skall gå smidigt att få dit spanten så börjar man med laserlinjen, och borrar hålen genom bordläggningen längs densamma. Nästa steg är att sätta av streck intill hålen som markerar spantets sidor -gör man inte detta så är det mycket svårt att få de förbannade hålen och nitarna i mitten av spantet. Glöm inte detta, för det är ett ovärderligt tips som sparar både virke och humör.

Laser med vattenpass ljuger icke. Det blir garanterat vertikalt. Men då är det ju såklart viktigt att själva båten står i våg!

Även snygga nitrader är enkla att få till med lasern. Det kanske låter fjolligt att vara så toknoggrann med detta, men snygga nitrader förhöjer båtens utseende rejält! Nitar som sitter huller om buller ser förskräckliga ut. Och även om det inte gör något alls för konstruktionen att de sitter någon cm hit eller dit, så blir intrycket att båten är slarvigt byggd.

Det håller nog!

I två år har jag velat byta roder och roderfästen. Och i lika många år har jag konstaterat att jag inte har haft tid att göra detta. Och båda dessa år har jag sagt till mig själv och andra att det "nog håller". Gör aldrig så. Efter en månads segling så gav mina roderfästen upp och lämnade mig och besättningen med en kass båt.

 Oj, vilken stilig båt hon var hela sommaren. Men till slut gav hon upp.

Nåväl! Hon höll hela sommaren, men vid ett hårdhänt vrickande så gav fästena upp. Rodret hängde endast i översta fästet; det som sitter ovan vattenlinjen på akterspegeln. Turligt nog havererade de inne i en naturhamn. Ett par rep och lite undervattensövningar och vi kunde "halta" de sista 40 sjömilen hem.

Ta gärna en chans, men se då till att vara beredd. Då blir livet mer spännande ha ha ha!