Albin 25:an "Klara" under storrenovering

Förfallet sätter in ganska fort på en båt står otäckt. Detta var ödet för Albin 25:an Klara, som ett helt år stod utan minsta skydd efter att ha fått kapellet stulet. Ägaren -min olycklige far- hade ställt upp henne på land efter en hemsk grundsmäll. Där blev hon kvar i tio år. Han gjorde inte mycket åt henne, och för vart år blev gubbens samvete för sin bristande insats sämre. Till slut tålde han inte ens själva åsynen av henne, så jävligt grämde oförmågan honom. Helt övergiven stod därför Klara på hamnplanen tills en luffare (=snällare ord för hemlös knarkare) flyttade in i henne. Gästen passade tydligtvis också på att skruva loss allt av värde och sälja det. Som t ex kapellet, och vips så stod hon utan tak. Och likaså gjorde luffaren själv. Tilltaget förefaller både obegåvat och besynnerligt.

Sålunda inleds vissa renoveringar: med ett ursinnigt rivande av gammalt skräp. En gång var det jättefint, men nu ligger det i en skithink.

När farsgubben slutligen inte stod ut med ångesten så gav han bort båten till mig. Förvisso i ett beklagansvärt skick. Men eftersom jag har totalrenoverat båtar i vrakskick förr så är ett dylikt projekt ingalunda avskräckande för mig. Och en viktig sak: man gör det med känslan av att man under tiden skapar ett mervärde. Och inte bara ekonomiskt; en fungerande båt med övernattningsmöjligheter är mer än så.

Inredningen i ruffen under bortmontering. Bakom trägrejerna syns en riktigt rutten innerlining som är limmad mot skrovet. Denna skall bytas.

Som inbiten träbåtsbyggare och -renoverare så slås man snart av hur enkelt det är att fixa upp en plastbåt -även om den är hejdlöst förfallen. I en riktig träbåt är alla detaljer komplicerade, tidsödande och svåra att begripa. I plastbåten är det mesta grovhugget, gjort av plywood, skyddat ifrån fukt och utan krav på extrem precision. Båtsnickare som pysslar med plastbåtsinredningar skulle säkert komma med invändningar. Men de har fel. Att snickra ihop en stilig inredning i en plastbalja är -rent objektivt- mycket enklare än att göra en dito i en träbåt.

Bilden av en naken MD 11. Sålunda kan en motor se ut efter tio år på land utan konservering.

Till min lycka så har jag bekanta som besitter kunskaper om det mekaniska. Efter tio års stillastående så fastnade kolvringarna i fodren, och själv hade jag knappast fått loss dem. Topparna togs väck av kompetenta kamrater och det knackades vänligt men bestämt på kolvarna. Nu går skitet runt utan minsta problem.

Sålunda ser det ut när man lossar topparna från motorn. Lägg gärna märke till träet i bakgrunden; det ser måhända hopplöst förstört ut, men icke! Endast enstaka bitar, såsom två dörrar, diverse durkar och en skjutlucka måste bytas ut. Resten är av sådan hyfsad kvalitet att det är renoveringsbart trots åratal av vanvård, regn och snö. Bra skit!

Sommarens mål är att kunna dra med mina käraste vänner ut på sjön. Inte en och en, som i trånga Grisslan, utan i flock. Fy för fan, vad muntert det är att med ett omoraliskt gäng dra till sjöss och hitta på sådant man aldrig kommer att våga berätta för sina blivande barnbarn.

Ny ruffdörr under produktion. Det är verkligen enkelt att tillverka saker av plywood!