Ibland blir man uppriktigt förvånad...

...när man tittar ut genom dörren. När undertecknad skulle klättra ned från Vindö 32:an Anna för att hämta ett verktyg så råkade en 80-talstavla lysa in genom dörren.

Vissa dagar är mer magiska än andra på Saxemara båtvarv.

"Anna" är under renovering på varvet. Vindö 32:or är mycket solida flytetyg av tjock plast, försedda med mycket flotta mahognyöverbyggen och teakdäck/teakinredning i sittbrunn. Men sådana konstruktioner har flera svagheter, varav den största torde vara -något oväntat- psykologisk. Köparen tror sig ofta äga en plastbåt med träruff. Detta är dock fel. Det rör sig snarast om en träbåt med plastbotten.

Resultatet av detta feltänk blir ibland (men inte alltid) ett eftersatt underhåll. Man behandlar den helt enkelt som en plastbåt, och det tål de inte. Detta är den andra Vindö 32:an jag och Micke byter sarg på, och de bägge ägarna till dessa respektive båtar, har fått betala ett tämligen högt pris för sina företrädares bristande underhåll.

En vanlig plastbåt med teakdäck klarar sig ofta galant även om nåtmassan släpper lite här och var. Vindö 32:an är betydligt känsligare, i alla fall längs ruffen och sittbrunnssargen. Om nåten spricker upp här, så rinner det in vatten och stannar mellan plasten och den känsliga mahognyn. Särskilt känslig är sittbrunnssargen, där läckande nåt kan ställa till det från bägge sidor. Då delaminerar den och ruttnar snabbt.

För den som äger en båt med liknande konstruktion (t ex Mistral, P28 eller Vindö) är rådet: sköt noga om nåtmassan och fernissan. Annars blir det svindyrt.

Micke kämpar med trilskande elastiskt lim av okänd sort.

Rivningen av däcksribb, sargar och liknande som ligger limmade mot plast är i princip alltid mycket jävligare än man tror. Det är helt fantastiskt hur hårt det kan sitta. Skall sedan delar av den sitta kvar, så är avlägsnandet av kringliggande bitar en delikat uppgift. Avlägsnandet av, den förvisso ganska stora, sargen på ovanstående bild tog hela dagen för mig och Micke. Men bra som tusan blev det till slut!

Sålunda såg det ut när vi släckte lyset i Lilleverkstan.

En lång och slitsam dag avslutas gärna med en grann vy över viken. Och dagens utsikt fick oss verkligen att tappa andan.

Spunning?

En lite udda detalj på en traditionell blekingseka, utöver den femkantiga akterspegeln, är frånvaron av spunning. För den som inte vet vad en spunning är så förklaras det enkelt sålunda: ett i stäv och köl hugget spår vari borden fästs med skruv eller spik.

Detta saknar alltså blekingskan, och dess bordändar snedhyvlas och skråspikas eller-skruvas direkt mot den släta stäven. Dessutom så "fälls" inte landningen, och därför ser bordändarna ut att vara "staplade" på varann. Eller lite som en trappa.

Lägg märke till vattenlinjen. Framifrån och ifrån sidan ser den rak ut, men tittar man underifrån så ser man att den har ett mycket markant zig-zag-mönster. Så blir det på klinkbyggda flytetyg.

En spunning kombinerat med fällda bord ger en elegantare linje längs stäven. Men i styrka så skiljer det nog inte så värst mycket. Man skulle ju kunna tänka sig att en snedhyvlad bordände skulle vara mindre hållbar än en dito som skruvas in i en djup spunning. Men... blekingsekor kan bevisligen bli förbaskat gamla. Så håller gör det uppenbarligen!

Här syns hur bordändarna slutar tvärt emot stäven. På traditionellt byggda ekor är det såhär det skall se ut, men många nybyggen är ändå försedda med spunning. Oftast för att man skall slippa ifrån det aningen grovhuggna utseendet som "trappstegen" ger.

Personligen föredrar jag en jämn och snygg spunningslinje på en nybyggd båt, men det skall tilläggas att det är betydligt svårare att passa in bordändarna snyggt på det sättet. Det gamla traditionella sättet är mer förlåtande och snabbare.

Så här ser det ut på, den i år 112 år gamla, Navicula vars bordändar går in i en huggen spunning och bildar en jämn linje. Lägg märke också till den ovannämnda "fällningen", som innebär att undervarande bord förses med en fals. I denna fals kläms nästa bord in, och "försvinner in" i stäven.

Spririgg till nybyggd blekingseka

Slutspurten i bygget av ekan gick idag in på sin näst sista dag. Klart i morgon, alltsåledes. Spririggen är helt färdig, och därmed kan ekan mastas på när beställaren så önskar.

Micke lägger sista handen vid riggen. Seglet är "omsytt", alltså sytt av begagnad segelduk. Därav de märkliga segelnumren och bokstäverna. Det rör sig om ett verk av Enars Segelmakeri.

Riggen består av storsegel, fock och toppsegel på en 4,75 meter hög "naturmast". Alltså en mast som hyvlats direkt ur en rak unggran. Så är också spristaken och toppstången. Vant och förstag är moderna, med rostfri vajer och dito vantskruv. Dock är det i masttoppen traditionellt infästa med kindbackar.

Det blev attans stämningsfullt bakom riggen när vi rest upp den mot Vindö 32:an "Annas" akterpulpit.

Det mycket omtalade lågvattnet...

...som jag bestämt hävdade inte fanns på bild fanns visst ändå. I Mickes Telefon. Så här är några bilder från sagda naturliga variation.

I våra lugna, svenska farvatten så är man inte van vid kraftiga skillnader i vattenstånd. Så jävlar! Vad vi blev förvånade när havet helt sonika hade gett sig av!

En fördel, kanske den enda, är att man kan gå ut längs sliprälsen och laga densamma.

Ett helt nytt landskap uppenbarar sig, när havsbotten plötsligt förenar sig med torra land. Vattnet gick nästan en meter under det normala just denna höst.

Ibland är det fint också.

Nu har jag nog gnällt klart över vädret, och bidrager istället med en stämningsfull eftermiddagsbild ifrån idag. För första gången på evigheter så var det vindstilla och soligt. Och helt plötsligt kommer man ihåg varför man är så förtjust i detta lilla varv.

Inne i Lilleverkstan ligger den nu färdigbyggda ekan och väntar på leverans. Fyra lager lack till, och sen åker hon ut!

Mobilbilder från säsongens högvatten

Tyvärr så glömde jag bort at ta kort på det extrema lågvattnet som vi led av i höstas. Som värst var det en meter under normalvattenstånd, och stora delar av viken var torrlagd.

När man nu öppnar dörrarna inne ifrån Lilleverkstan, så möts man av en liten kanal som bildats emellan dörren och bryggan. Man väntar sig nästan att en gondol stilla skall flyta förbi.

Nåväl! Nu är läget det rakt motsatta och de senaste veckorna har bjudit på högvatten. De frekventa stormarna och kulingarna har, förutom sagda högvatten, dragit med sig en attans massa vass från andra sidan viken.

Lägg gärna märke till den försvarliga mängden vass som flutit upp på planen och in i varvsbyggnaden. Det kan medges, att vi inte hade väntat oss detta.

Med lite tur så blåser den tillbaka innan sjösättningssäsongen drar igång. Annars blir det till att elda vass. Vilket är omöjligt. Eftersom det råder eldnings- och rökförbud inom femtio meter från varvet.

Två av de upptagna båtarna, Amber och Karö-Line är i princip sjösatta igen! Och vi kommer definitivt inte åt dem utan vadarbyxor.

Detta är vårt första år på Saxemaravarvet, och i princip varje dag lär vi oss något nytt. Nyaste lärdomen var nog att man inte skall lägga något man behöver ute på stora bryggan inför vintern. Högvattnet omöjliggör nämligen en promenad ut dit.

På sommaren, då allt är varmt och torrt och inbjudande, är det svårt att tänka sig att allt skall bli blött, kallt och ogästvänligt på vintern.

Avslutningsvis kan jag berätta att det är väldigt givande och skönt att arbeta så nära naturen, havet och vädret som vi gör. Och vi är ju så förbannat nära åtminstone havet att det kommer in på besök ibland. Inne i varvshallen kan man i dagarna njuta av stilla vågskvalp längs sliprälsen. Ganska speciellt, ganska charmigt!

Hemlängtan ifrån skärgårdspojk i frivillig exil!

Från en underbar sommardag på Väderskär, Östergötland. Lade till för att köpa rökt fisk, och råkade hitta in i detta gamla kapell med helt obetalbara väggmålningar från förr.

Jag är född och uppvuxen i Figeholm, på småländska östersjökusten. Figeholm är en gammal "skutköping" och har en egen, mycket stenfylld skärgård. Undertecknad flyttade från orten till Lund 1995. Efter närapå 16 år i Skåne så blev längtan efter havet och framför allt skärgården för stor, och jag drog mig därifrån till Karlskrona. Under hela tiden har jag dock haft båt däruppe i Småland, och mina somrar har spenderats under segel, på egen köl, längs Sveriges östkust. Skärgården från Västervik och upp till Bråviken har alltsedan barndomen varit... min. Och mitt paradis.

Grisslan tillagd vid Gråskärs märkliga klippor.

Nu har vi som bekant flyttat till Blekinge och Saxemara. Här finns ju också en fantastisk skärgård som inte står ostkustens pärlor långt efter. Men...

Sommaren 2013 stannade jag och Mary till i Västervik och råkade hitta ett dragspel av märket Scandalli i en musikaffär. Under resten av semestern trängdes vi med sagda, jättestora, bälg i båten. Men stundom spelades det och sjöngs det också, som här på bilden, i Grisslans gemytliga ruff.

Hjärtat klappar fortfarande varmt och hårt för St Annas, Tjusts och Gryts skärgårdar. Och nu, när jag vet att jag troligtvis aldrig mer kommer att bevista dem på egen köl, så blir jag omåttligt nostalgisk när jag i tanken återvänder dit.

Långt ute i havet utanför Bråviken ligger den underbara ön Hävringe. Där kan man se en sådan underbar syn den som på ovanstående foto. Som en bro till äventyret! Stackars alla dem som bara sitter hemma och glor på teve eller spelar dataspel. De får aldrig ta steget ut över denna spång, och når aldrig det blånande havet där utanför!

Men man bör inte dväljas i det förflutna! Så nu är det alltsåledes hög tid att göra sig nya minnen i en ny skärgård. Det är sannolikt så att denna, för mig, nya Blekingekust är minst lika spännande och grann som min gamla välkända ost-dito om man bara ger sig tid att upptäcka den. Och lika sannolikt är det så, att de nya minnena -liksom de gamla nu- kommer att framstå i en nostalgisk dager i framtiden. Men... som man säger om tigern: ränderna går aldrig ur! En ostkustseglare glömmer aldrig den ensliga viken och granitklippan med sina martallar!

Är du tusenkonstnär? Har du vad som krävs?

Januari är ett jävla skit. Julen, med värme och ljus, är slut. Dåligt väder, stormar, mörker. Men inne i varvet fortsätter arbetet som vanligt, och här kommer en liten inblick med en hoper bilder.

"Däkan" är en seglande fiskebåt med tändkulemotor från 50-talet. Hon ägs av Föreningen Allmogebåtar Blekinge (FABB) och ligger sommartid vid vår brygga. Under vintern är föreningen fullt sysselsatt med att renovera henne inne i vår stora varvshall. Intresserad av sådant? Gå med i föreningen och häng på! http://allmogebatarblekinge.se

Den som läste föregående inlägg lade märke till att vi under hösten led av onaturligt lågt vattenstånd, och därmed hade svårt att få de sista båtarna upp på slipen. Efter jul blev läget det rent motsatta, och nu har vi istället irriterande högt vatten. Vissa dagar har vi vatten in i varvshallen. Jodå! Det går t o m lite sjögång längs sliprälsen.

Ett litet sidoprojekt från förra veckan: undertecknad behöver öva på svetsning, och tillverkade denna mastkärra. Masten läggs med sin mitt på denna vagn, och behöver därmed inte lyftas. Själva vagnen är byggd i billackerat stål, med punkteringsfria hjul, och bär utan vidare master med vikter upp till 500 kg. Behöver ni en till er båtklubb? Beställ hos oss!

Idag så gick vi ut för att mäta några av de vinterförvarade båtarna (för att räkna ut hur mycket ägarna ska betala för vinterförvaring). Det lät sig knappt göras, då vinden rev och slet och vattenståndet var så högt att vi inte kom åt båtarna som står närmast havet. Att det sedan ösregnade, det får man bara stå ut med. Mörkret likaså.

De ständigt återkommande stormarna, däremot, börjar slita på nerverna. Och ännu mer på båthusen! Vi fick idag vår femte storm. Båtarna vi täckte med presenningar i höstas får snart täckas om igen.

Micke Okmark avslutar bygget av vår 18 fots blekingseka med att stryka den invändigt med s k "Roslagsmahogny", d v s en blandning av tjära, linolja och terpentin. Luktar fan, men gör gott!

Som väl är, så har vi oändligt (!) många inomhusjobb att hänge oss åt i vinter. I skrivande stund lägger vi all tid på vår snart färdigbyggda blekingseka och på renoveringen av Vindö 32:an "Anna". Dessutom har undertecknad (till skillnad från den, mer lyckosamma, båtbyggaren Micke) en hel del kontorsjobb att göra.

Från kontoret kan man i, den relativa, värmen på c a 10 grader, blicka ut över den iskalla, blåsiga och översvämmade hamnen, och njuta av att inte behöva gå ut alltför ofta. Enda riktiga minuset är att vi just nu håller på att ytbehandla blekingsekan på våningen under. Varför hamnar då detta på minussidan? Jo: under vintertid så härdar färgen långsamt, och lösningsmedlet dunstar lika sakta. Kemikalieångorna tränger därför oförfalskade upp genom verkstadstaket/kontorsgolvet och förgiftar luften vid skrivbordet till den milda grad att jag -efter en dags pappersarbete- är helt jävla hög på dessa hemska ångor. Jag känner mig efter en dag i denna dimma rent trög. Och som om detta nu inte skulle vara illa nog, så avslutade jag och Micke dagen idag med att stryka ekan invändigt med s k "roslagsmahogny", alltså med en blandning av tjära, linolja och balsamterpentin. Oj, oj, oj. Därmed är man proppfull med ohälsosamma dunster. Liggande med pensel under båten kan man så klart ha gasmask. Men sittande med mask på kontoret?! Det hade ju sett snyggt ut... Även om det hade behövts.

Mickes Öresundskoster "Navicula" bredvid, den på Saxemara båtvarv byggda, havskryssande yawlen Salamis. Navicula är faktiskt hela 7 x 2,5 meter, men ser bredvid denna bjässe ändå ut som en fjuttig släpjolle. Man kanske, av bilden att döma, luras att tro att det rör sig om en perspektivförskjutning, men icke! De bägge båtarna ligger precis bredvid varandra. Salamis är... gigantisk! Storleken på denna skönhet av hondurasmahogny (från 1981) tangerar den övre gränsen för vad vi mäktar med att ta in i Varvshallen. Och hennes vikt på ca 9 ton utgör troligen likaså en övre gräns för vad den lilla slipvagnen tål i form av last. När man tar upp båtar på slip, så ger man dem ett bestämt lut mot "skråna", stödbenen på sidan. Salamis är dock så stor att hon måste rullas in rätt uppstående. Ett lut skulle kunna välta hela ekipaget av rälsen.

Under sommaren så har vi ständigt besök av både "hard-core-träbåtsintresserade" och av vanliga, nyfikna, turister. Så här års så är besöken naturligtvis få, men vi har ändå en rejäl hoper underbara vänner och bekanta som regelbundet kollar hur det går för oss. Dagligen dimper det in en sisådär fem-tio tjommar som vi får bjuda på kaffe.

Har du lust att hälsa på? Tveka inte! Kaffebryggarn puttrar ständigt i köket, och det finns alltid en stund över för en kopp och ett härligt träbåts- eller seglingssnack. Kom! Du är välkommen!

Lars-Åke Broström, som beställt blekingskan vi just färdigställt, vill ha henne så ursprunglig som möjligt. Ingen motor. Bara sprisegel, fock och två par åror. Han vill inte ens ha moderna årklykor, och har istället beställt klassiska "tullaklampar med tullapinnar". Således precis såsom på denna nybyggda båts förlaga: ett uppmätningsritat original (från 1929)  från Joggesö, Karlshamns skärgård (sagda original finns faktiskt fortfarande kvar och står till beskådan på Karlshamns Museum). Mycket stiligt och gammaldags arrangemang, om än en smula opraktiskt då man skall ro denna bastanta båt.

Nu, när vintern visar sitt fula anlete, så är det svårt att tro att sjösättningen inte är mer än tre månader borta. Och, ärligt talat, så önskar vi nog att den vore ännu mer avlägsen... Varför? Jo: vi har sjukt mycket jobb att göra i vinter/vår.

Och såhär ligger det till:

Våran anläggning är från 1948. Den har inte underhållits på många år. Och därför så hejdas jag och Micke ständigt i vårt dagliga arbete av varvets utrustning och inventarier helt enkelt... går sönder och behöver lagas. Särskilt gäller detta våra slipar (järnvägsrälsarna/vagnarna som används för upptagning och sjösättning). Sakta men säkert så återställer vi dem till sin forna styrka och glans. Men under hösten så har de onekligen ställt till många problem. Dessa problem har tagit oproportionerligt mycket tid i anspråk, och denna tid har fått tas ifrån de jobben vi egentligen är här för att göra. Så... well... vi ligger en smula efter. Och därmed så får jag och Micke finna oss i, att våren som följer blir oerhört arbetsam. Ja, jösses vad vi kommer att få ta i.

Så! Till frågan.

Är du en duktig båtbyggare? Med ambition att ständigt bli bättre? Gillar du snitsiga smörjobb, men kan också tänka dig att kavla upp ärmarna och göra riktiga grisjobb? Vågar du kasta dig ut i bräckliga farkoster i skitväder? Har du tillräckligt med jävlar anamma för att jobba orimligt mycket övertid? Är du löjligt mångkunnig? Är du helt såld på högkvalitativa verktyg och maskiner? Kan du improvisera?  Har du ordningssinne? Har du rimliga förkunskaper för att vara självgående båtbyggare redan nu? Isåfall: börja praktisera hos oss!

Slå en signal eller skicka ett mail och presentera dig. Kraven är höga och vi nöjer oss inte med bara vilja! Du måste ha både förkunskaper och en verklig förmåga att verkligen utveckla dig och dina skills. Men vi kan också erbjuda tonvis med kunskaper. Och en inspirerande miljö.

Det är inte många båtbyggare som får chansen att faktiskt arbeta på ett riktigt varv, och jag och Micke är några av de få lyckliga. Med rätta inställningen och det rätta handlaget så kan det bli du också.

En överblick över ekan och våran "Lilleverkstad". Lägg gärna märke till färgskiftningarna framtill. Dessa är frukten av dagens arbete med att stryka skrället med  ovan nämnda "Roslagsmahogny". Det är förvisso snyggt att lacka insidan på en båt, men det är sannolikt bättre att endast stryka den med impregnering av ovan nämnda sort. Färg och lack förhindrar träet från att andas och börjar tids nog flagna. Oljning, tjärning eller smörjning med roslagsmahogny flagnar aldrig och kan enkelt bättras på varje år. Och låter träet andas. Sedan är det ju hejdlöst svårt att mattslipa och lacka om insidan årligen.

På Saxemara Båtvarv så har vi "flera ben" att stå på. Vi bygger nya träbåtar, både allmogebetonade grejer som ekor och snipor och (från nästa vintersäsong) mer moderna grejer. Sedan så sysslar vi också med gängse varvsjobb, som underhåll, vinterförvaring, bryggplatser och renovering. Varvet erbjuder även "helpension" för kunders båtar, där vi gör mindre romantiska grejer som att täta bottnar, slipa/fernissa och byta impellrar och offeranoder. Vinterkonserverar dieselmotorer och vårservar desamma.

Vi bygger också, till alla sorters båtar, utbytesdelar som t ex rorkultar, luckor och master. Och gör alla andra tänkbara båthantverksjobb. Sittbrunnsbord, däcksläggningar, riggarbeten, svetsningar, motorinstallationer, beslag och... you name it.

Till yttermera visso driver vi gästhamn. Och på bryggan erbjuder vi musik- och humorunderhållning med tillhörande festligheter. Och sist, men inte minst, så är det så att vi driver hela varvet som öppet kulturarv för vår ägares räkning: Blekinge Museum. Vi är, förutom båtbyggeri, framför allt ett besöksmål för allmänheten.

Kan du bidraga med något? Ta kontakt med oss!

Ring 0738 10 77 30 eller maila till niklas@nystroems.se

...och därmed blev det jul. Äntligen!

Här kommer ytterligare ett dykrelaterat inlägg. Men det blir det sista för året, det lovas! För igår, den 23 december, gick äntligen allt som det skulle. Men det satt långt inne!

Ett dopp i havet är kanske inte det första man önskar sig när man stiger ur sängen på morgonen den 23 december. Men vad fan! Är man väl i, så känns det bra!

Det är onekligen ovanligt att man har träbåtar i sjön in i december månad, och man bör också undvika det eftersom en blöt båt är känslig för kyla. Träbåtar skall upp i tid för att hinna torka ur innan frosten. Dock så hindrades vi i vår ambition att ta upp båtarna i tid, av ett mycket envist och onormalt lågvatten. En dryg månad stod vattnet långt under normalvattenstånd, vilket innebär att djupgående båtar inte kan tas upp på slipen. Det är för grunt. Vid tre tillfällen var vattenståndet närmare en meter lågt, och det är mycket i Saxemaraviken som har ett maxdjup på blott dryga två meter.

Vissa dyker på Andrea Dorias vrak på 70 meters djup. Andra avnjuter blått vatten och australiska korallrev. Själv harvar jag omkring i tvåmetersvatten med dyngbotten nedanför bryggan. 

Den som läste föregående inlägg såg att vi hade ett missöde med sista båten, Salamis, när vattnet väl kom tillbaka. En vajer brast och vagnen spårade ur. Nu har vi bytt ut vajern och bärgat vagnen. Anläggningen är perfekt. Men nu bar det sig inte bättre än att vagnjäveln spårade ur när vi gjorde nytt försök att ta upp Salamis. Så torrsättningen fick skjutas upp till nästa dagsljus, den 23 dec. Undertecknad inledde således dan före dopparedan med vad som rimligtvis blev årets sista dyk. I femgradigt vatten, i uppslammad bottendynga och noll sikt spettade jag loss vagnen som därmed, bit för bit, kunde spelas upp på land och ställas tillbaka på spåret.

Salamis är tung och stor. Att dra in henne i varvet med slipen är förenat med... viss ansvarskänsla. Tyngden är nog så respektingivande, men även storleken är betydande. Förpulpiten befinner sig ca 30 cm från taket. Men! Med is i magen och ett rejält säkerhetstänk så är hon inne, och skall i vinter göras riktigt fin!

Med slipen redo igen var det dags för "tredje gången gillt" för havskryssaren S/Y Salamis. Den 8,5 ton tunga giganten flöt snällt upp på vagnen, spändes ned mot skråna (stöttorna) och spelades in i Saxemara båtvarvs stora hall. Därmed kunde vi nöjt bomma igen gaveldörrarna och stänga varvet inför julen.

De första, omtumlande nio månaderna på Saxemara båtvarv är sålunda till ända. Micke och jag konkluderar en rent otroligt hektisk period som har gått över all förväntan. Vi kan knappt tro att vi har varit på plats under så kort tid, och vi har endast suddiga minnen av de djävulska strapatser som flytten ned hit förde med sig. Lika suddiga är minnena av det varv vi den 7 mars tog över; då fick vi i våra händer ett mycket slitet, svårt nedgånget och otroligt nedskräpat båtbyggeri. När vi nu står i ett fungerande och välutrustat varv med både attraktionskraft och värde... då är det svårt att komma ihåg hur illa allt var för bara dryga halvåret sedan.

Konklusion: we did good! Det kan vi njuta av. Men man kan inte leva på gamla lagrar, så efter nyår börjar vi på rond två! Och vi tar oss ronden an med tillförsikt och självförtroende.

Årets sista dyk?

Årets, troligen, sista dyk blev nödvändigt då slipvagnen ("rallen", en järnvägsvagn som används till att ta upp och sjösätta båtar på via räls) behövde bärgas från havets djup. Sagda vagn bar, den på Saxemara byggda, mahognysegelbåten Salamis. Halvvägs inne i varvshallen så brast den gamla vajern och båten, som väger 9 ton, for med full fart ut i havet igen. I ösregn och styv kuling. Vagnen var fastspänd under båten med spännband och följde med flytetyget rätt ut i viken. Fick där skäras loss och sjönk fem meter utanför mastkransbryggan. Nåväl! Ingen skadade sig, och båten höll. Idag bärgades vagnen, igår levererades den nya vajern och på imorgon monteras det hela. Incidenten föranledde också en inspektion av samtliga vajrar och spel, för att undvika framtida missöden!

Min torrdräkt Nordic Pro II är kanske inte den flashigaste, men torr är den! Något av det bättre utgörs av torrdräktshandskarna som håller händerna hur varma och sköna som helst. För övrigt kan jag meddela att dykning är den i särklass bästa hobbyn man kan ha om man är pryltok. Man kan aldrig få nog med grejer!

Torrdräkt är något av ett underverk! Det är lite fantastiskt att man kan kasta sig i havet den 20 december och ligga i en halvtimme utan att frysa. Min dräkt är en s k skaldräkt, under vilken man helt enkelt tar på sig ett varmt underställ. Fem grader i vattnet, men bekvämt och varmt inne i dräkten.

Varje grodman med självaktning och humor bör skaffa sig en röd mössa. Dels för att värma huvudknoppen efter dyket, dels för att se ut som Jaques Yves Costeau!

Undertecknad är verkligen ingen mästerdykare. Men det går i släkten! Farfar var dykare på Belos (Marinens dykfartyg) och dessutom dykledare vid bärgningen av Wasa. Farbror var grodman och styvfar Christer var under en tid yrkesdykare. Undervattenssvetsjobb och dylikt. Så visst följer man någon form av släktsed!

Per Anderssons underbara kranbil. 35 meter når han med den, och stark som Herkules är den också. Dryga två ton tar den 18 meter ut! Utan Per så vetefan hur vi skulle klara biffen på varvet.

Vagnen hängde, som sagt, med båten ut. När den släpptes sjönk den genast ned i dyn. Och dy är det gott om i Saxemara. I en avlägsen forntid så lär det ha varit sandbotten i viken, men utsläpp från avlopp och jordbruk har förvandlat botten till rena dyngan. När jag dök ned för att fästa lyftstroppen i vagnen så hade den sjunkit ned så långt i den lösa geggan att det enda som stack upp ur botten var "skråna", alltså trästöttorna som båtarna skall luta emot. Det vill säga, att vagnen på en vecka sjunkit ca en halvmeter ned i skiten. Lös är botten också! Minsta rörelse virvlar upp moln av slam. Så att se vad man gör, det kan man glömma. Det enda som gäller är att känna sig fram. Och det gick, som framgår av bilden, utmärkt. Och nu står vagnen på rälsen igen och väntar på nästa försök till torrsättning av den vackra S/Y Salamis!