måndag 9 februari 2015

Spunning?

En lite udda detalj på en traditionell blekingseka, utöver den femkantiga akterspegeln, är frånvaron av spunning. För den som inte vet vad en spunning är så förklaras det enkelt sålunda: ett i stäv och köl hugget spår vari borden fästs med skruv eller spik.

Detta saknar alltså blekingskan, och dess bordändar snedhyvlas och skråspikas eller-skruvas direkt mot den släta stäven. Dessutom så "fälls" inte landningen, och därför ser bordändarna ut att vara "staplade" på varann. Eller lite som en trappa.

Lägg märke till vattenlinjen. Framifrån och ifrån sidan ser den rak ut, men tittar man underifrån så ser man att den har ett mycket markant zig-zag-mönster. Så blir det på klinkbyggda flytetyg.

En spunning kombinerat med fällda bord ger en elegantare linje längs stäven. Men i styrka så skiljer det nog inte så värst mycket. Man skulle ju kunna tänka sig att en snedhyvlad bordände skulle vara mindre hållbar än en dito som skruvas in i en djup spunning. Men... blekingsekor kan bevisligen bli förbaskat gamla. Så håller gör det uppenbarligen!

Här syns hur bordändarna slutar tvärt emot stäven. På traditionellt byggda ekor är det såhär det skall se ut, men många nybyggen är ändå försedda med spunning. Oftast för att man skall slippa ifrån det aningen grovhuggna utseendet som "trappstegen" ger.

Personligen föredrar jag en jämn och snygg spunningslinje på en nybyggd båt, men det skall tilläggas att det är betydligt svårare att passa in bordändarna snyggt på det sättet. Det gamla traditionella sättet är mer förlåtande och snabbare.

Så här ser det ut på, den i år 112 år gamla, Navicula vars bordändar går in i en huggen spunning och bildar en jämn linje. Lägg märke också till den ovannämnda "fällningen", som innebär att undervarande bord förses med en fals. I denna fals kläms nästa bord in, och "försvinner in" i stäven.

Inga kommentarer: