onsdag 30 november 2016

En hoper detaljbilder på Elinores skador mm

I förra inlägget beskrev jag några vanliga skador, hur de uppkommer och hur man undviker dem. I detta inlägg får du se hur de kan se ut på nära håll. Det är synd att man inte kan lägga upp dofter på bloggen, för dessa är mycket nyttiga att känna till! Om du vet hur rötskador luktar, så blir besiktningen av ett intressant köpobjekt mycket enkelt. Ned i båten, sniffa omkring misstänkta områden. Näsan ljuger aldrig!


Kraftigt rötskadad förstävstopp. Skadan har inte spridit sig till bordläggningen av lärk, däremot både till stävkraften och däcksplankorna. 

Måttligt rötskadade plank på taket. Rektangeln av nubbhål skvallrar om orsaken: takduken har gått sönder, och en laglapp har lagts dit, men man har inte tagit bort den halvrunda listen (som man absolut måste) och har nöjt sig med att nubba den nya biten ovanför sagda list. Därmed har man låtit fukt komma in i skarven.

Styrbordssidan är Elinores bästa sida. Här är plankdäcket helt ok. Dock så har man inte skött röstjärnsgenomföringarna (de måste ges ny nåtmassa årligen) och därmed är fuktskadorna ett faktum. Här syns skadorna i granplankorna. Under däck växer en vit svamp som spridit sig till kortbalkar och knän.

Babordssidans plankdäck är såpass dåligt att det delvis får bytas ut. Rötan har här spridit sig till balkvägare, kortbalkar, knän, bordläggning och spanttoppar.

Där var det slut på skadebilderna. Nu till lite mer allmänna grejer! De grova rivningsarbetena är klara, och nu vidtager finlirandet. När detta sedan är färdigt så få den gamla dame stå och torka, under det att hon flertalet gånger behandlas med Boracol, för att utrota svampen och förhindra att dess sporer får nytt fäste i framtiden.

Helt naket underlagsdäck. Akterdäck var påfallande oskadat.

Luckgaraget under nedmontering. Tanken är att ta bort det i ett stycke och renovera det på verkstadsbänken. Fördelen med att ta väck det hela är att plastningen av taket blir oändligt mycket enklare på detta sätt.

Hela babordssidan och akterspegeln är renskrapade. Mycket fin bordläggning i lärk, där borden sågats ut ur en tjockare planka, sedan klyvd. Därmed får man identiska plank på styrbord och babordssidan. Mycket snitsigt! Kudos till Ryhls som byggde skrovet.

Den lilla trevliga Volvo Penta MD 2001:an, som går som en klocka, men låter som satan.

Hennes botten behöver inte alls jobbas med i vinter, allt ser bra ut och färgen sitter som den skall. Lägg märke till de mycket enkla bockarna. Fastskruvade i golvet, tar minimal plats. Rekommenderas till alla som har möjlighet.

lördag 19 november 2016

Elinore!

Ett par dagar har det tagit att klä av lilla Elinore. Om man skall byta klädnad på däck och tak så görs det bäst genom att strippa båten på allt. Alltså slakta alla halvrunda lister, kvartslister, fotbrädor, knapar, beslag och avbärarlister. Det kan vara lockande att spara på dessa grejer, men det lönar sig i princip aldrig. För bakom och under nämnda delar kommer man garanterat att hitta fukt, svampar, mögel, blomjord och liknande. Det är ju så att man byter däck och tak av en anledning, och rötskadorna börjar nästan alltid på just dessa ställen.

Rivningen så långt, fredagen den 18 november. Alla lister och dylika ting är borta. Takets duk avriven. Plywooden på plankdäcket väck i fören. Stäven någorlunda renhuggen från röta, likaså plankdäcket ovanpå stävkraften. Babordssidan renskrapad. Samtliga borttagna luckor och durkar renskrapade. Här går det undan!


Det är också så, att när man gör ett så pass stort renoveringsjobb som detta, då är det bara dumt att snåla. Väl limmade och tätade, nya, lister garanterar att fukten inte kommer in i konstruktionen.

Fuktfällor är båtens allra värsta fiende. Och vatten är ett fenomenalt lösningsmedel som tar sig in var som helst om det bara får chansen. Väl där så ventileras det inte ut så lätt, och om man sedan lägger till lite värme i ekvationen så är rötan ett oomkullrunkeligt faktum. Tre saker som man absolut skall hålla stenkoll på är följande:

1 Ändträet i stävarna. Detta är båtens akilleshäl nummer ett! Om man får in vatten under stävbeslag eller stegplattor och ankarrullar så sprider sig rötan snabbt via förstäven till stävkraften, däcket och bordhalsarna. Det syns oftast först bara som ett lite mörkare område på översta bordvarvets halsar. Det är ett mycket dåligt tecken. Vi gör årligen flertalet reparationer av detta slag, och det blir komplicerat och dyrt. Håll koll!

2 Ruffens främre hörn. Tillåt aldrig glipor här! Problemet är att dessa hörn ofta är skruvade till varandra i ändträ, och en sådan fog är alltid svagare. Tids nog glipar den upp, och då går det fort. Balkvägare, karvel, sargar och tak rötskadas på nolltid.

3 Avbärarlist och fotlist. Särskilt midskepps, där vattnet rinner av däcket, brukar limning och skruvförband glipa upp med tiden. Det är ett bombsäkert sätt att skaffa svärtor och rötskador i översta bordvarvet och i däcket. Allra känsligast är plywooddäcket. Kommer vatten in här, så transporteras det genast iväg till hela däckskonstruktionen och -vad värre är- oftast in till ruffsargen.

onsdag 9 november 2016

Den gamla traversen firar ännu en triumf

Tage Olsson, Saxemara Båtvarvs förre byggmästare, hävdade med bestämdhet att han på sextiotalet någon gång faktiskt lyft en hel folkbåt med varvets gamla travers. Idag var det dags för identiskt kraftprov. Elinore F-443 for med stor möda upp i luften och spelades från kortsida till kortsida i varvshallen.

Gänget som vågade. Nyström, Okmark och Andersson.

Nog knakade det ganska bra, och nog sviktade balken ordentligt. Och visst var det tungt! Det är ju ett gammalt kättingspel. I högsta grad handdraget. Så nu kan jag utan att ljuga säga att jag har lyft en Folkbåt med endast muskelkraft. 2,15 ton väger en folkbåt som minst. Elinore har dessutom motor, större ruff och är blöt i skrovet efter en säsong i sjön. Motorn är förresten en encylindrig diesel. Volvo Penta 2001. Sötvattenkyld.

Klicka och förstora bilden. Inspektera så den gamle kättingdragna mekanismen i taket. Bra grejer det!

På denna plats skall lilla Elinore stå tills hon är helt genomgången. Förra båt som stod på platsen var Mickes egen koster Navicula från 1903. Hon blev kvar på platsen under två år. Återstår att se hur länge det nya objektet blir kvar. Följ här på bloggen!


tisdag 8 november 2016

Ut med den gamla, in med den nya!

Därmed påbörjas nästa folkbåtsprojekt. Det rör sig om tidigare beskrivna Elinore, F-443 från Ryhls varv 1956. Motorn är i finfint skick, undervattenskroppen likaså. Fribordet är bra men behöver lackas om. Däck, ruff, tak fotlist och avbärare plus hela inredningen och sittbrunnen är i behov av rejäla tag. Men det är en i grunden fin båt. Inga av skadorna är särskilt komplicerade att reparera.

In genom gaveln på stora varvshallen. Går som en dans på förra årets stora nyhet, den nye fine slipvagnen.

Grisslans resning från 1950 var helt slut. Resning är, för den som undrar, kölplanka, stävar och bottenstockar. Elinore från 1956 verkar vara helt felfri. Hur sådant kan komma sig är svårt att sia om, men antagligen rör det sig om medvetet underhåll. Om man jämför den traditionellt byggda Gisslan med den flottare Elinore så kan man kanske ana sig till att en så pass mycket bekvämare båt som den senare är, har uppbjudit till ömmare vård.

Vädret för dagen var så fint det över huvud taget kan bli i Blekinge i november. Bleke, solsken och kring nollan. Magiskt!

För första gången på ett bra tag så är jag tämligen taggad inför ett renoveringsprojekt. Jag tror att detta kan bli riktigt bra! Förutsatt att vi inte tappar henne i golvet imorgon, då vi skall lyfta henne med varvets gamla travers från 1948.


lördag 5 november 2016

Minnet av ett båtskrälle - i bilder

Några enkla bilder från tio års seglingar med Grisslan. Oj, vad mycket skoj vi har haft ihop! Jag har så många timmar vid rorkulten på denna gamla dam, att hon kändes som en förlängd del av min egen kropp.


Med vovven Maja i hamnen på Stumholmen i Karlskrona.

Rundsvängningen inne i Stumholmens hamn, veteranbåtsfestivalen 2011.

En favorit: Grisslan förtöjd i hamnen på Idö, Västerviks ytterskärgård 2007. Idö är mitt verkliga semesterparadis.

2010 mitt i Kalmarsund. Serverar spritlunch i stilla väder till Svennis Svenbrant innan vi angjorde Västerviks skärgård.

Svennis och Grisslan på Idö. 

Sommaren 2011 bjöd endast på skitväder och konstant motvind. Pinkryss utanför Kråkelund.

Sommaren 2007 var fantastisk. Brudarna solar på fördäck i bleke utanför Gällnö i Stockholm.

Händelöp är en underbar liten fiskehamn söder om Västervik. Marias första segelsemester på Grisslan  år 2012.

2007 och jag och Ylva Lindström seglar förbi Sandhamn i Stockholm.

Länge envisades jag med att pappersnavigera. Även när jag installerade GPS så fortsatte jag med denna gamla vana.

Här, på Vippholmarna i Misterhults norra skärgård, har vi förtöjt otaliga gånger.

Min absoluta älsklings-naturhamn är Spårögloet i Västerviks skärgård. Oj... hur många nätter har man inte legat tryggt förtöjd här!

Mary på fördäck i Harstenas underbara hamn. När jag numer bor på sydkusten så har jag svår längtan till denna ostkustens pärla.

Snabb, tillfällig landning vid Gråskär (Östergötland) 2013.

Från ett av tvenne besök på Hävringe. Detta foto från 2013.

Jag satt mig i gummibåten för att ta ett par kort på Mary och Micke när de seglade. Östergötland 2013.

Ett av mycket få kort från Grisslans årslånga vistelse i Karlskrona 2010. Här på Stumholmen, just utanför Båtbyggarskolan där jag utbildade mig.

Svennis utanför Jungfrusund. 2012 års finaste dagar med sol och bleke.

Vid ett av Grisslans få besök i min gamla hemskärgård Figeholm. Ankrade henne och plåtade.

 Från boxern Majas första seglingsvecka.

 Tekla seglade från Västervik till Kråkelund år 2011.

 Från första året med Grisslan. 2006 och ankrad utanför Hästö, Karlskrona.


Någon gång från 2006. Ylva Lindström har det gött på Grisslans fördäck. På väg mot utklippan.


måndag 31 oktober 2016

Grisslans sista färd

Nej, det är inte photoshopat. Det är faktiskt Grisslans för som sticker upp ur havet. Men det är också det enda. Under fören står endast en lång båtshake nedkörd i dyn. Ha ha ha!

Folkbåten nr 398 är härmed förpassad till de sälla oceanerna. Plundrad, upphuggen, bortforslad. Sista färden gjorde hon i småbitar, på land, till Angelskogs avfallsanläggning.

Utsikt rakt igenom akterskeppet. Innan vi sågade upp henne så var vi nyfikna på vad en folkbåt tål. Därför släppte vi -tre gånger- från några meters höjd en betongklump på 1400 kg rätt ner på båtens sida. Det hände absolut ingenting. Slutsatsen är att man kan känna sig trygg i en folka.

Det går förvånansvärt fort att hugga upp en folkbåt. Ronny lade sisådär en halv dag på att avlägsna dyrbarheter som motorfäste och dylikt. Själva upphuggningen, med motorsåg och kofot, började kl 1200 och kl 1703 så var vi tillbaka på varvet efter att ha slängt det sista lasset av två i containern på Angelskog.

En ganska sur och blöt botten. Mycket tunga bottenbitar. Friborden var lätta.

Det är ganska lärorikt att undersöka en gammal båt på detta sätt. Lite som att göra en obduktion. Nu kan jag bara konstatera att jag till största del hade rätt vad det gäller hennes skick. Med ett, aningen komiskt, undantag.

En hel folkbåt går att stuva in i ett hästsläp. Skärvorna på bilden motsvarar en halv.

De senaste åren så har jag seglat omkring och oroat mig över hennes kölbultar. 65 år gammalt bonnjärn borde ju onekligen ha rostat ned till noll och intet. Men icke! De visade sig faktiskt vara i princip intakta, med endast ett ytligt rostlager.

Kölbultarna av järn är helt klart ett stort problem för eken i bottenstockar och kölplanka. Jag kan med säkerhet hävda att denna "spiksjuka" är vad som tog död på dessa delar och på så sätt ändade båtens karriär.

Mycket annat var däremot i förväntat uselt skick! Förstäven hade flertalet ställen med kraftiga rötskador från vattenlinjen och nedåt. Där den sedan laskas ihop med kölplankan så var det riktigt illa. Det har läckt där i alla år. Omöjligt att täta. Den saken förklarades naturligtvis med denna kraftiga rötskada.

Såhär ser en uttjänt kölplanka ut.

Bottenstockarna var spiksjuka, d v s de hade förstörts av järnet i kölbultarna. Jag förväntade mig att jag skulle behöva såga itu dem. Men det enda som behövdes var fem-sex välriktade slag med stängselstolpklubban (gummiklubba modell större) för att de helt sonika skulle splittras i småbitar.

Kölplankan var även den helt slut. Rutten, sprucken längs mitten, spiksjuk och allmänt dyngsur.

Vad som däremot var i helt fantastiskt bra skick, det var däcket och hela skrovet ovanför vattenlinjen.
Skärvor och spillror av ett äventyr. Ett äventyr som började 1950 på Båtbyggeribolaget i Söderköping och slutade här, i en container i Ronneby.

Varför jag skrotade henne? Allt ovanstående hade gått att byta ut och renovera. Men det hade inte varit värt vare sig jobbet eller pengarna.

Slutligen så kan jag göra följande konklusion: vi har haft mycket roligt ihop, Grisslan och jag! Sextiosex år gammal blev hon.

fredag 14 oktober 2016

Ett mynt, två sidor. På samma dag.

Båtlivet är cykliskt. I synnerhet för träbåtsvårdaren. Vårens och försommarens förtjusning över den nyfernissade båten övergår mycket snart i leda över att på hösten se samma båt ligga matt, solblekt, repig och trist vid samma brygga. Sedan kommer vintern på land där vi, till en början, angstar över alla förfärligheter som måste hinnas med. Och sedan är vi där igen, förtjusta, över den blänkande, med kärlek överösta, tingesten som förväntansfullt sjösätts. Det där vet alla. Mer sällan har man nöjet att uppleva dessa bägge ytterligheter på samma dag. Men ibland händer det.

Det nysjösatta underverket Maria. Lägg gärna märke till doghousets höjd: Tage Olsson och hans brorsa Olle var långa karlar, och de tyckte att man skulle ha ordentlig ståhöjd i styrhytten. Saxemarabåtarna känns igen på just detta.

Betydligt tidigare, i april, lämnades högsjökostern Maria in till oss för renovering av överbygget och för reparation av en omfattande rötskada i däcket. Diverse omständigheter ledde till att hon fick vänta i evigheter på att tas itu med på allvar.

Maria är faktiskt byggd här på varvet 1965, av Tage Olsson. Därför var det lite extra kul att ta in henne i skrovhallen och renovera henne på samma plats som hon en gång blev till. Överbygget är gediget gjort, men ganska illa skött och nedskrapat alldeles för många gånger. Gissningsvis 5-8 mm har man skattat mahognyn på genom åren.

Nåväl, en renskrapning till har det blivit. Det var inget att välja på. Stora skador. Efter en hel hoper lusningar i rutramarna i doghouse, omfräsning av falsarna och även nya glas så har hon grundats med lignu (impregneringsepoxi) och bets. Detta är en tämligen lysande metod för att få ny lack att verkligen fästa. När hon kom hit var hon gulblekt, flagnad och grånad. Nu ser hon pigg ut!

Däcket är av furu med klädnad av oljehärdad masonit. Första gången jag såg båten så var det i egenskap av besiktningsman i en potentiell köpares tjänst. Jag konstaterade att bitar av masoniten hade bytts ut, men med ett misslyckat resultat. Dåligt underarbete. Styrbordssidan midskepps var helt slut, delvis på grund av att ägaren där, permanent, lagt en "välkommen ombord"-matta av heltäckningstyp.

Under denna samlades fukt, trängde ned i de nåtade furuplanken, och gav näring till en mycket aggressiv rötsvamp. Art oklar, men den gav frukt. Under däcksplanken växte det illaluktande orangefärgade taggsvampar. Sagda svamp åt med god aptit upp sagda furuplank och hålet var  därmed ett faktum. En mer passande matta skulle ha haft texten "välkommen ned".

Däcksunderlaget byttes därför ut, masoniten likaså. Däck, rufftak och doghousetak målades med grå Danboline. Samtliga rutor byttes mot nya. Sidorutorna gick utmärkt att göra av billig plexi, men förrutorna fick tillverkas av svindyra (flera tusenlappar) laminatglas eftersom vindrutetorkarna skulle ha repat upp plexin på nolltid. Igår var hon sjösättningsfärdig. Det är inte ofta man sjösätter i oktober. Men nu ligger högsjökostern Maria vid vår mastbrygga, vårfin och skinande mitt i oktober.

Däcksfärg må vara en smaksak, men jag är svag för denna, något mörkare, blanka grå. Fördelen är naturligtvis att man inte bländas i motljus, vilket man onekligen gör av ett vitt.

På andra sidan bryggan försiggick raka motsatsen. Ett rejält knippe solblekta, trötta båtar avmastades under dagen. Fernissa som man för blott några månader sedan kunde spegla sig i såg bara deprimerande ut nu. Våra stolta uthyrnings-folkbåtar blev av med både master och kapell och ligger nu nakna och väntar på höstens kranbil. De utgör en förfärligt nedslående syn.

Tur då, att man bara behöver vända blicken till andra sidan bryggan för att glädjas över den nysjösatta Maria. Tur också att vi som varvsidkare i träbåtssvängen under hela den mörka delen av året har nöjet att leverera en stadig ström av nya, eller nyrenoverade, blänkande båtar.

Sommarens glittrande blåa hav och raden av nyfernissade båtar som återspeglar detsamma är i oktober ett minne blott. Gamla motorer har svårare för att starta, doften av linolja, tjära och fernissa har bytts mot mögellukt.

De senaste åren har vi på Saxemara Båtvarv lagt oändligt mycket tid på att laga fastigheten, reparera bryggorna, bygga nya sådana, uppdatera föråldrad utrustning, sätta nya bojar och stenar, köpa in verktyg och maskiner, böna och be om hjälp, och med bygga upp själva verksamheten. Visserligen är allt detta en fortfarande pågående process -men nästa år så kan vi faktiskt sjösätta båtarna och bara lägga dem vid redan färdiga platser. Det känns fantastiskt!

För att inte tröttna måste man ha den kommande sommaren i åtanke. En dröm om äventyr, stordåd, lagom vind och öar som bara måste besökas i sällskap av likasinnade.

Om man betänker hur oerhört, förbaskat, attans, osannolikt mycket jobb vi har lagt ned på att bara få detta att över huvud taget fungera, så är jag själv spänd och nyfiken på hur mycket fantastiskt vi kommer att göra nu när vi väl kan fokusera på visionerna vi har! Detta kan bli bra.

Avslutningsvis konstaterar jag att allt det cykliska som jag inledningsvis beskrev är en... tja... del av det hela. Om man inte uppskattar den i det långa loppet så skall man nog inte hålla på med detta. Och jag har ännu efter ett liv med båtar på hafvet inte tröttnat.

onsdag 12 oktober 2016

Båtar söker nya ägare

För den som händelsevis letar efter en snitsig båt så har vi trenne till salu. Alla tre mycket fina och i bra skick.

Snäckan, blekingseka byggd av Tage Olsson, Saxemara, 1987. Använd en säsong, sedan 27 år i ett skyddsrum på Saltärna.

https://www.blocket.se/blekinge/Blekingseka_1987_Tage_Olsson_Saxemara_69517881.htm?ma=1

Anna, mahognysnipa byggd av Lundfeldts varv i Hammar, Vättern, 1969. Albin O21.

https://www.blocket.se/blekinge/Mahognysnipa_Albin_O21_hostpris_69502649.htm?ma=1

Fiskebåt (aldrig använd till fiske) byggd 1978 av Edvin Henriksson i Angelskog. 2-cyl SABB. 

https://www.blocket.se/blekinge/Trabat_ek_Edvin_Henriksson_1978_Prissankt_68104675.htm?ma=1