Grisslans sista färd

Nej, det är inte photoshopat. Det är faktiskt Grisslans för som sticker upp ur havet. Men det är också det enda. Under fören står endast en lång båtshake nedkörd i dyn. Ha ha ha!

Folkbåten nr 398 är härmed förpassad till de sälla oceanerna. Plundrad, upphuggen, bortforslad. Sista färden gjorde hon i småbitar, på land, till Angelskogs avfallsanläggning.

Utsikt rakt igenom akterskeppet. Innan vi sågade upp henne så var vi nyfikna på vad en folkbåt tål. Därför släppte vi -tre gånger- från några meters höjd en betongklump på 1400 kg rätt ner på båtens sida. Det hände absolut ingenting. Slutsatsen är att man kan känna sig trygg i en folka.

Det går förvånansvärt fort att hugga upp en folkbåt. Ronny lade sisådär en halv dag på att avlägsna dyrbarheter som motorfäste och dylikt. Själva upphuggningen, med motorsåg och kofot, började kl 1200 och kl 1703 så var vi tillbaka på varvet efter att ha slängt det sista lasset av två i containern på Angelskog.

En ganska sur och blöt botten. Mycket tunga bottenbitar. Friborden var lätta.

Det är ganska lärorikt att undersöka en gammal båt på detta sätt. Lite som att göra en obduktion. Nu kan jag bara konstatera att jag till största del hade rätt vad det gäller hennes skick. Med ett, aningen komiskt, undantag.

En hel folkbåt går att stuva in i ett hästsläp. Skärvorna på bilden motsvarar en halv.

De senaste åren så har jag seglat omkring och oroat mig över hennes kölbultar. 65 år gammalt bonnjärn borde ju onekligen ha rostat ned till noll och intet. Men icke! De visade sig faktiskt vara i princip intakta, med endast ett ytligt rostlager.

Kölbultarna av järn är helt klart ett stort problem för eken i bottenstockar och kölplanka. Jag kan med säkerhet hävda att denna "spiksjuka" är vad som tog död på dessa delar och på så sätt ändade båtens karriär.

Mycket annat var däremot i förväntat uselt skick! Förstäven hade flertalet ställen med kraftiga rötskador från vattenlinjen och nedåt. Där den sedan laskas ihop med kölplankan så var det riktigt illa. Det har läckt där i alla år. Omöjligt att täta. Den saken förklarades naturligtvis med denna kraftiga rötskada.

Såhär ser en uttjänt kölplanka ut.

Bottenstockarna var spiksjuka, d v s de hade förstörts av järnet i kölbultarna. Jag förväntade mig att jag skulle behöva såga itu dem. Men det enda som behövdes var fem-sex välriktade slag med stängselstolpklubban (gummiklubba modell större) för att de helt sonika skulle splittras i småbitar.

Kölplankan var även den helt slut. Rutten, sprucken längs mitten, spiksjuk och allmänt dyngsur.

Vad som däremot var i helt fantastiskt bra skick, det var däcket och hela skrovet ovanför vattenlinjen.

Skärvor och spillror av ett äventyr. Ett äventyr som började 1950 på Båtbyggeribolaget i Söderköping och slutade här, i en container i Ronneby.

Varför jag skrotade henne? Allt ovanstående hade gått att byta ut och renovera. Men det hade inte varit värt vare sig jobbet eller pengarna.

Slutligen så kan jag göra följande konklusion: vi har haft mycket roligt ihop, Grisslan och jag! Sextiosex år gammal blev hon.