onsdag 9 november 2016

Den gamla traversen firar ännu en triumf

Tage Olsson, Saxemara Båtvarvs förre byggmästare, hävdade med bestämdhet att han på sextiotalet någon gång faktiskt lyft en hel folkbåt med varvets gamla travers. Idag var det dags för identiskt kraftprov. Elinore F-443 for med stor möda upp i luften och spelades från kortsida till kortsida i varvshallen.

Gänget som vågade. Nyström, Okmark och Andersson.

Nog knakade det ganska bra, och nog sviktade balken ordentligt. Och visst var det tungt! Det är ju ett gammalt kättingspel. I högsta grad handdraget. Så nu kan jag utan att ljuga säga att jag har lyft en Folkbåt med endast muskelkraft. 2,15 ton väger en folkbåt som minst. Elinore har dessutom motor, större ruff och är blöt i skrovet efter en säsong i sjön. Motorn är förresten en encylindrig diesel. Volvo Penta 2001. Sötvattenkyld.

Klicka och förstora bilden. Inspektera så den gamle kättingdragna mekanismen i taket. Bra grejer det!

På denna plats skall lilla Elinore stå tills hon är helt genomgången. Förra båt som stod på platsen var Mickes egen koster Navicula från 1903. Hon blev kvar på platsen under två år. Återstår att se hur länge det nya objektet blir kvar. Följ här på bloggen!


tisdag 8 november 2016

Ut med den gamla, in med den nya!

Därmed påbörjas nästa folkbåtsprojekt. Det rör sig om tidigare beskrivna Elinore, F-443 från Ryhls varv 1956. Motorn är i finfint skick, undervattenskroppen likaså. Fribordet är bra men behöver lackas om. Däck, ruff, tak fotlist och avbärare plus hela inredningen och sittbrunnen är i behov av rejäla tag. Men det är en i grunden fin båt. Inga av skadorna är särskilt komplicerade att reparera.

In genom gaveln på stora varvshallen. Går som en dans på förra årets stora nyhet, den nye fine slipvagnen.

Grisslans resning från 1950 var helt slut. Resning är, för den som undrar, kölplanka, stävar och bottenstockar. Elinore från 1956 verkar vara helt felfri. Hur sådant kan komma sig är svårt att sia om, men antagligen rör det sig om medvetet underhåll. Om man jämför den traditionellt byggda Gisslan med den flottare Elinore så kan man kanske ana sig till att en så pass mycket bekvämare båt som den senare är, har uppbjudit till ömmare vård.

Vädret för dagen var så fint det över huvud taget kan bli i Blekinge i november. Bleke, solsken och kring nollan. Magiskt!

För första gången på ett bra tag så är jag tämligen taggad inför ett renoveringsprojekt. Jag tror att detta kan bli riktigt bra! Förutsatt att vi inte tappar henne i golvet imorgon, då vi skall lyfta henne med varvets gamla travers från 1948.


lördag 5 november 2016

Minnet av ett båtskrälle - i bilder

Några enkla bilder från tio års seglingar med Grisslan. Oj, vad mycket skoj vi har haft ihop! Jag har så många timmar vid rorkulten på denna gamla dam, att hon kändes som en förlängd del av min egen kropp.


Med vovven Maja i hamnen på Stumholmen i Karlskrona.

Rundsvängningen inne i Stumholmens hamn, veteranbåtsfestivalen 2011.

En favorit: Grisslan förtöjd i hamnen på Idö, Västerviks ytterskärgård 2007. Idö är mitt verkliga semesterparadis.

2010 mitt i Kalmarsund. Serverar spritlunch i stilla väder till Svennis Svenbrant innan vi angjorde Västerviks skärgård.

Svennis och Grisslan på Idö. 

Sommaren 2011 bjöd endast på skitväder och konstant motvind. Pinkryss utanför Kråkelund.

Sommaren 2007 var fantastisk. Brudarna solar på fördäck i bleke utanför Gällnö i Stockholm.

Händelöp är en underbar liten fiskehamn söder om Västervik. Marias första segelsemester på Grisslan  år 2012.

2007 och jag och Ylva Lindström seglar förbi Sandhamn i Stockholm.

Länge envisades jag med att pappersnavigera. Även när jag installerade GPS så fortsatte jag med denna gamla vana.

Här, på Vippholmarna i Misterhults norra skärgård, har vi förtöjt otaliga gånger.

Min absoluta älsklings-naturhamn är Spårögloet i Västerviks skärgård. Oj... hur många nätter har man inte legat tryggt förtöjd här!

Mary på fördäck i Harstenas underbara hamn. När jag numer bor på sydkusten så har jag svår längtan till denna ostkustens pärla.

Snabb, tillfällig landning vid Gråskär (Östergötland) 2013.

Från ett av tvenne besök på Hävringe. Detta foto från 2013.

Jag satt mig i gummibåten för att ta ett par kort på Mary och Micke när de seglade. Östergötland 2013.

Ett av mycket få kort från Grisslans årslånga vistelse i Karlskrona 2010. Här på Stumholmen, just utanför Båtbyggarskolan där jag utbildade mig.

Svennis utanför Jungfrusund. 2012 års finaste dagar med sol och bleke.

Vid ett av Grisslans få besök i min gamla hemskärgård Figeholm. Ankrade henne och plåtade.

 Från boxern Majas första seglingsvecka.

 Tekla seglade från Västervik till Kråkelund år 2011.

 Från första året med Grisslan. 2006 och ankrad utanför Hästö, Karlskrona.


Någon gång från 2006. Ylva Lindström har det gött på Grisslans fördäck. På väg mot utklippan.


måndag 31 oktober 2016

Grisslans sista färd

Nej, det är inte photoshopat. Det är faktiskt Grisslans för som sticker upp ur havet. Men det är också det enda. Under fören står endast en lång båtshake nedkörd i dyn. Ha ha ha!

Folkbåten nr 398 är härmed förpassad till de sälla oceanerna. Plundrad, upphuggen, bortforslad. Sista färden gjorde hon i småbitar, på land, till Angelskogs avfallsanläggning.

Utsikt rakt igenom akterskeppet. Innan vi sågade upp henne så var vi nyfikna på vad en folkbåt tål. Därför släppte vi -tre gånger- från några meters höjd en betongklump på 1400 kg rätt ner på båtens sida. Det hände absolut ingenting. Slutsatsen är att man kan känna sig trygg i en folka.

Det går förvånansvärt fort att hugga upp en folkbåt. Ronny lade sisådär en halv dag på att avlägsna dyrbarheter som motorfäste och dylikt. Själva upphuggningen, med motorsåg och kofot, började kl 1200 och kl 1703 så var vi tillbaka på varvet efter att ha slängt det sista lasset av två i containern på Angelskog.

En ganska sur och blöt botten. Mycket tunga bottenbitar. Friborden var lätta.

Det är ganska lärorikt att undersöka en gammal båt på detta sätt. Lite som att göra en obduktion. Nu kan jag bara konstatera att jag till största del hade rätt vad det gäller hennes skick. Med ett, aningen komiskt, undantag.

En hel folkbåt går att stuva in i ett hästsläp. Skärvorna på bilden motsvarar en halv.

De senaste åren så har jag seglat omkring och oroat mig över hennes kölbultar. 65 år gammalt bonnjärn borde ju onekligen ha rostat ned till noll och intet. Men icke! De visade sig faktiskt vara i princip intakta, med endast ett ytligt rostlager.

Kölbultarna av järn är helt klart ett stort problem för eken i bottenstockar och kölplanka. Jag kan med säkerhet hävda att denna "spiksjuka" är vad som tog död på dessa delar och på så sätt ändade båtens karriär.

Mycket annat var däremot i förväntat uselt skick! Förstäven hade flertalet ställen med kraftiga rötskador från vattenlinjen och nedåt. Där den sedan laskas ihop med kölplankan så var det riktigt illa. Det har läckt där i alla år. Omöjligt att täta. Den saken förklarades naturligtvis med denna kraftiga rötskada.

Såhär ser en uttjänt kölplanka ut.

Bottenstockarna var spiksjuka, d v s de hade förstörts av järnet i kölbultarna. Jag förväntade mig att jag skulle behöva såga itu dem. Men det enda som behövdes var fem-sex välriktade slag med stängselstolpklubban (gummiklubba modell större) för att de helt sonika skulle splittras i småbitar.

Kölplankan var även den helt slut. Rutten, sprucken längs mitten, spiksjuk och allmänt dyngsur.

Vad som däremot var i helt fantastiskt bra skick, det var däcket och hela skrovet ovanför vattenlinjen.
Skärvor och spillror av ett äventyr. Ett äventyr som började 1950 på Båtbyggeribolaget i Söderköping och slutade här, i en container i Ronneby.

Varför jag skrotade henne? Allt ovanstående hade gått att byta ut och renovera. Men det hade inte varit värt vare sig jobbet eller pengarna.

Slutligen så kan jag göra följande konklusion: vi har haft mycket roligt ihop, Grisslan och jag! Sextiosex år gammal blev hon.

fredag 14 oktober 2016

Ett mynt, två sidor. På samma dag.

Båtlivet är cykliskt. I synnerhet för träbåtsvårdaren. Vårens och försommarens förtjusning över den nyfernissade båten övergår mycket snart i leda över att på hösten se samma båt ligga matt, solblekt, repig och trist vid samma brygga. Sedan kommer vintern på land där vi, till en början, angstar över alla förfärligheter som måste hinnas med. Och sedan är vi där igen, förtjusta, över den blänkande, med kärlek överösta, tingesten som förväntansfullt sjösätts. Det där vet alla. Mer sällan har man nöjet att uppleva dessa bägge ytterligheter på samma dag. Men ibland händer det.

Det nysjösatta underverket Maria. Lägg gärna märke till doghousets höjd: Tage Olsson och hans brorsa Olle var långa karlar, och de tyckte att man skulle ha ordentlig ståhöjd i styrhytten. Saxemarabåtarna känns igen på just detta.

Betydligt tidigare, i april, lämnades högsjökostern Maria in till oss för renovering av överbygget och för reparation av en omfattande rötskada i däcket. Diverse omständigheter ledde till att hon fick vänta i evigheter på att tas itu med på allvar.

Maria är faktiskt byggd här på varvet 1965, av Tage Olsson. Därför var det lite extra kul att ta in henne i skrovhallen och renovera henne på samma plats som hon en gång blev till. Överbygget är gediget gjort, men ganska illa skött och nedskrapat alldeles för många gånger. Gissningsvis 5-8 mm har man skattat mahognyn på genom åren.

Nåväl, en renskrapning till har det blivit. Det var inget att välja på. Stora skador. Efter en hel hoper lusningar i rutramarna i doghouse, omfräsning av falsarna och även nya glas så har hon grundats med lignu (impregneringsepoxi) och bets. Detta är en tämligen lysande metod för att få ny lack att verkligen fästa. När hon kom hit var hon gulblekt, flagnad och grånad. Nu ser hon pigg ut!

Däcket är av furu med klädnad av oljehärdad masonit. Första gången jag såg båten så var det i egenskap av besiktningsman i en potentiell köpares tjänst. Jag konstaterade att bitar av masoniten hade bytts ut, men med ett misslyckat resultat. Dåligt underarbete. Styrbordssidan midskepps var helt slut, delvis på grund av att ägaren där, permanent, lagt en "välkommen ombord"-matta av heltäckningstyp.

Under denna samlades fukt, trängde ned i de nåtade furuplanken, och gav näring till en mycket aggressiv rötsvamp. Art oklar, men den gav frukt. Under däcksplanken växte det illaluktande orangefärgade taggsvampar. Sagda svamp åt med god aptit upp sagda furuplank och hålet var  därmed ett faktum. En mer passande matta skulle ha haft texten "välkommen ned".

Däcksunderlaget byttes därför ut, masoniten likaså. Däck, rufftak och doghousetak målades med grå Danboline. Samtliga rutor byttes mot nya. Sidorutorna gick utmärkt att göra av billig plexi, men förrutorna fick tillverkas av svindyra (flera tusenlappar) laminatglas eftersom vindrutetorkarna skulle ha repat upp plexin på nolltid. Igår var hon sjösättningsfärdig. Det är inte ofta man sjösätter i oktober. Men nu ligger högsjökostern Maria vid vår mastbrygga, vårfin och skinande mitt i oktober.

Däcksfärg må vara en smaksak, men jag är svag för denna, något mörkare, blanka grå. Fördelen är naturligtvis att man inte bländas i motljus, vilket man onekligen gör av ett vitt.

På andra sidan bryggan försiggick raka motsatsen. Ett rejält knippe solblekta, trötta båtar avmastades under dagen. Fernissa som man för blott några månader sedan kunde spegla sig i såg bara deprimerande ut nu. Våra stolta uthyrnings-folkbåtar blev av med både master och kapell och ligger nu nakna och väntar på höstens kranbil. De utgör en förfärligt nedslående syn.

Tur då, att man bara behöver vända blicken till andra sidan bryggan för att glädjas över den nysjösatta Maria. Tur också att vi som varvsidkare i träbåtssvängen under hela den mörka delen av året har nöjet att leverera en stadig ström av nya, eller nyrenoverade, blänkande båtar.

Sommarens glittrande blåa hav och raden av nyfernissade båtar som återspeglar detsamma är i oktober ett minne blott. Gamla motorer har svårare för att starta, doften av linolja, tjära och fernissa har bytts mot mögellukt.

De senaste åren har vi på Saxemara Båtvarv lagt oändligt mycket tid på att laga fastigheten, reparera bryggorna, bygga nya sådana, uppdatera föråldrad utrustning, sätta nya bojar och stenar, köpa in verktyg och maskiner, böna och be om hjälp, och med bygga upp själva verksamheten. Visserligen är allt detta en fortfarande pågående process -men nästa år så kan vi faktiskt sjösätta båtarna och bara lägga dem vid redan färdiga platser. Det känns fantastiskt!

För att inte tröttna måste man ha den kommande sommaren i åtanke. En dröm om äventyr, stordåd, lagom vind och öar som bara måste besökas i sällskap av likasinnade.

Om man betänker hur oerhört, förbaskat, attans, osannolikt mycket jobb vi har lagt ned på att bara få detta att över huvud taget fungera, så är jag själv spänd och nyfiken på hur mycket fantastiskt vi kommer att göra nu när vi väl kan fokusera på visionerna vi har! Detta kan bli bra.

Avslutningsvis konstaterar jag att allt det cykliska som jag inledningsvis beskrev är en... tja... del av det hela. Om man inte uppskattar den i det långa loppet så skall man nog inte hålla på med detta. Och jag har ännu efter ett liv med båtar på hafvet inte tröttnat.

onsdag 12 oktober 2016

Båtar söker nya ägare

För den som händelsevis letar efter en snitsig båt så har vi trenne till salu. Alla tre mycket fina och i bra skick.

Snäckan, blekingseka byggd av Tage Olsson, Saxemara, 1987. Använd en säsong, sedan 27 år i ett skyddsrum på Saltärna.

https://www.blocket.se/blekinge/Blekingseka_1987_Tage_Olsson_Saxemara_69517881.htm?ma=1

Anna, mahognysnipa byggd av Lundfeldts varv i Hammar, Vättern, 1969. Albin O21.

https://www.blocket.se/blekinge/Mahognysnipa_Albin_O21_hostpris_69502649.htm?ma=1

Fiskebåt (aldrig använd till fiske) byggd 1978 av Edvin Henriksson i Angelskog. 2-cyl SABB. 

https://www.blocket.se/blekinge/Trabat_ek_Edvin_Henriksson_1978_Prissankt_68104675.htm?ma=1

onsdag 21 september 2016

Idyllisk höstdag

Jodå, för några veckor sedan drog Alf upp en riktigt fin öring på 3,2 kilo i ett garn. Ett knippe flundror och en liten piggvar följde också med upp. Dagar som den, då vet man att man är på rätt ställe här i världen. Jösses vilken arbetsplats man har!

Förra året fastnade en fin blanklax i mitt garn. I år var det Alfs tur när en tjusig, prickig havsöring följde med upp i båten. Kolla in min gammelmorfars, fiskaren Paul Jonssons, gamla besman. Fungerar fortfarande utmärkt!

Stiligt värre!

Nya Folkbåten Elinore har något så märkvärdigt som en egen kaffeservis. Jag har hört talas om sådant när det gäller stora, flotta yachter av den typ som är medlemmar i MYS eller SYS. Men inte när det gäller Folkbåtar från 50-talet. Icke desto mindre så är jag glad för att ha en dylik i min ägo! Båten kommer från Ryhls varv i Åhus, 1956.

Från "Porslinan", alltså Karlskrona Porslinsfabrik, kommer denna lilla trevliga fikaservis. Varken båtens eller varvets namn återses i dess blåa glasyr. Istället pryds den med båtens inmätningsnummer F-443.

måndag 19 september 2016

Lördagssegling med Föreningen AllmogeBåtar Blekinge FABB

Lördagskvällen bjöd på en tur till Tjärö och en kalventrecôte på deras nya restaurang. Jävlar i havet, vilken kock de har skaffat sig! Den köttbiten ligger fortfarande och smälter i minnet, oj, oj. Men dessförinnan blev det en lördagssegling till Stora Ekön och där ett styrelsemöte med FABB.

Snäckan, skeppad av en mycket märkligt klädd bloggare.

Hos oss på varvet ligger FABB's två båtar. Segelkostern Däkan och jaktkanoten Luen. Däkor och luar är blekingska för flickor och pojkar. Lilla Luen är för liten för att tas ut på havet i såpass mycket vind och sjö som lördagen bjöd på. Däkan tål det utmärkt.

Lilla Belladonna går som ett spjut genom sjön.

Större delen av föreningens styrelse mannade Däkan medan jag och Micke tog varsin blekingseka. Maria och Bengt tuffade efter med kameran i den lilla motorbåten Spättan. Hon var förresten Tage Olssons sista båt, byggd av brorsan Olle en gång i tiden till tullaren Ernst Södergren. För den som missat det så var Tage och Olle Olsson Saxemara Båtvarvs mästerbyggare respektive konstruktör sedan deras far Olof lämnat över varvet till Tage på 60-talet.

Okmark seglar om Nyström.

Blekingsekorna för dagen var vår egen Belladonna och Kjell Abrahamssons Snäckan. Den förstnämnda är en liten pigg 16-foting som vi har för uthyrning på varvet. Snäckan byggde Tage åt sin kamrat Kjell till dennes 50-årsdag 1987. Sedan blev hon stående i ett skyddsrum på Saltärna i 27 år. I år kom hon ut ur sitt fängelse och nu ligger hon till salu vid vår brygga.


Levang i aktern för storskotet är ett ganska vanligt arrangemang på ekor. Annars duger det med en hanfot.

Snäckan är härligt gammaldags med tullapinnar och med vant av rep. Och hon seglar strålande. 17 fot är hon.

Däkan för fulla segel.

När Däkan inte dunkar fram med sin Säffle tändkulemotor så seglar hon med gaffelsegel, fock och klyvare. Hon gör i frisk vind utan vidare 7-8 knop och känns mycket trygg. Dessutom är hon såklart ett smycke, ett riktigt ögongodis, där hon pressar sig fram genom böljorna.

Jag tycker att det är så vansinnigt snyggt med breda gångbord och lågt fribord.

Lägg gärna märke till hennes svarta mast, reling och däck. Denna korpsvarta färg får trä som endast linoljas. Förutom att det är snyggt som bara den på en allmogebåt så är det praktiskt. Det årliga underhållet på dessa ytor inskränker sig till ett snabbt blaskande med ny linolja.

Där går den gröna sjön!

En gång i tiden var dessa spri- och gaffelriggar en vanlig syn på haven. Det är en skönhet som sånär har gått förlorad. Vid de sällsynta tillfällen då sådana tjusiga segel dyker upp på fjärden, då stannar folk och suckar av förtjusning. Jag har svårt att tro att man på samma sätt i framtiden kommer att stanna till och njuta då en 75 år gammal Ryds styrpulpetare far förbi.