Nya grejer!

Sådärja! Efter en -i vanlig ordning- lång dag, så kan man avnjuta resultatet. Men först ett par ord om nya projekt!

Kort sagt så skrives just nu någon form av träbåtsblogghistoria då Grisslanbloggen och Ebbabloggen till sist förenas i en skön harmoni. För ett par dagar sedan så fraktades Neptunkryssaren Ebba ned hit till Saxemara. Lastades av med mobilkran, kördes till varvet med traktor, och lyftes med lastbilskran över till slipen på varvet. Slutligen växlades hon över till att stå på golvet med varvets gamla travers och står numer tryggt på kölen inne i varvshallen. Hon skall snart få ett nytt däck.

"Ebba" väntandes på en hel del kärlek i form av bl a nytt däck. Gissningsvis kommer detta, helsköna, projekt att följas utförligt på Grisslanbloggen.

Ikväll så trimmades också riggen till "Saxy", vår kära lilla blekingseka. Efter en segeltur med sagda farkost så konstaterar vi att hon seglar utmärkt trots flera år av, minst sagt, undermålig skötsel. Men det är en förbaskat gullig båt med stor potential. Vi skall ge henne riktigt mycket kärlek de kommande åren. Redan nu är hon hyfsat sjövärdig och dessutom riktigt vacker på ett gammaldags vis!

Från vänster till höger ligger "Luen", "Saxy" och "Smack".

Denna lediga dag (ha ha ha, vi är aldrig lediga) så har vi förutöver ovanstående åstadkommit en hel del. Vårt virkesförråd är härmed klart och vi behöver därmed inte skämmas för hur det ser ut på varvets övervåning. Det är numer helt enkelt... riktigt fint. Kom hit och kolla!

Utsikten idag från kontorsfönstret. Mikkelsen med sin son mastar på sin båt i strålande solsken.

Lyfter man blicken över horisonten, så påminns man snart om hur förbaskat vackra omgivningar man förfogar över. Har jag sagt följande förr? Om inte så gör jag det igen: jag är lyckligt lottad!

Den sköna säsongen är igång!

Man glömmer lätt hur man gått och frusit röven av sig en hel vinter när de värmande vindarna kommer och när näktergalen sjunger halsen av sig. Det svenska klimatet är bedrägligt...

 Saxemara Båtvarv sett från gästbryggan. 

På samma sätt glömmer vi säkert de tre första förskräckligt arbetstyngda månaderna som vi nu har bakom oss. Jag gissar att vi i framtiden kommer att blicka bakåt och med stora ögon undra hur i hela fridens namn vi pallade med detta. Men... livet blir bäst när man kastar sig in i detsamma med ungdomligt oförstånd. Om man gav sig in i allt med nykter vetskap så skulle man inte våga hälften.

Micke i vår kära Saxy, Blekinge Museums fina lilla blekingseka.

Nåväl, strunt samma! Om man bara lyfter ögat över horisonten då och då så blir livet skojigare. Varje gång jag gör just det, så inser jag att jag tillhör de lyckligt lottade här i världen.

Ett av våra mer otippade husdjur är denna svala. Med tiden har han, och hans fru, blivit mer och mer tama. Nu vågar de utan vidare flyga in i kontoret och sätta sig. De verkar gilla att sitta i fönstret och se ut över viken.

En gång fick jag sova över i en väderkvarn på Gabrielkeramik's område. Sovplatsen blev uppe ibland kugghjulen, i en hängmatta. Jag trodde då att jag aldrig någonsin skulle få vara med om något mer romantiskt. Jag hade fel. Life is good!

Bakom rubriker och inlägg!

Om någon länge undrat vilka vi bakom båtsnickrandet på denna blogg verkligen är, så bjuder vi en (hyfsat storslagen) bild. Michael Okmark (till vänster) på ukulele ackompanjeras av er käre Niklas Nyström (till höger) på ett Scandalli.

Det går särskilt bra att lägga märke till, att munterheten på bilden är en total avspegling av verkligheten. Vi är sannolikt Sveriges gladaste och mest sorglösa båtbyggare! 

18:e maj kör vi öppet varv: Saxemara Båtvarvsdag!

Här klampar man omkring i sitt eget lilla paradis och trivs utav attans jävlar. Den som vill smaka lite på atmosfären är hjärtligt välkommen den 18:e maj. Då har vi nämligen öppet varv.

Kopparspik med bricka, alltså kopparnit, är hittills oöverträffat till sammanfogning av bordläggningsvirket och till fästning av svepsant (basade spant). Dessvärre är de numer en s k smal produkt, och kostar därefter. En vanlig nit på 3,4 x50 med bricka kostar över tio kronor. Styck. Men visst ser de granna ut!

Nu är det ju så att vi dagligen har öppna dörrar för allmänheten. Men eftersom vi ju onekligen måste jobba också, så är den dagliga möjligheten till guidning lite begränsad. Så dock inte den 18:e maj!

Pilsnerbackar var onekligen rejält mycket snyggare förr!

Förutom allmän trivsel så bjuds då på födoämnen. Om fiskelyckan står mig bi så består de av stekt sill på mackor. Kanske också ett par korvar och en balja kaffe.

En av många sköna reklambilder som pryder väggarna i stora varvshallen.

För den hågade så står även varvsekan "Smack" till förfogande denna dag. Undertecknad rodde just denna farkost tur och retur till Busskär och kan intyga att trots sitt bräckliga yttre så är hon en synnerligt kapabel liten båt. Och kolsvart. Med ett, låt säga, arkaiskt utseende. I sagda eka syns undertecknad stundom ro med vegamössan nerdragen i pannan och skepparkavajens krage högt uppdragen. Gärna i ett kraftigt dis.

Inte mycket har ändrats i verktygsuppsättningen till båtbyggeri. Ett skruvstäd, en klubba, en rasp, en sockel och en hoper stämjärn är vad som behövs för att passa in en bottenstock.

Om man gillar gammaldags, lite sliten och välanvänd, miljö så är Saxemara Båtvarv något av ett eldorado. Ur högarna med bråte och damm så börjar det gamla varvet att visa upp sina rätta konturer. Efter ett par rejäla tag med dammvippan så ser man plötsligt vilka balla grejer som dolts under lager på lager med mög.

International hade tydligen ballare namn på sina produkter förr i tiden. Lago-Tät är som namn betraktat ett mästerverk! Däremot ser produkten inte ut att ha hållit vad förpackningen lovar. På denna hävdas att innehållet aldrig stelnar. Det stämmer bevisligen inte, och Lago-Tätet är numer hårdare än emalj. Dock må väl detta vara förlåtet då förpackningen sannolikt är från före syndafloden (antediluviansk med ett flottare ord).

Det finns en skönhet i tingens sakta förfall, inte tu tal om den saken. Men då förfallet övergår i förgängelse så upphör det att vara charmigt och blir bara... sorgligt. Kulturarvet är som bäst när det är levande och brukat. När det är både återblickande och framåtseende. Kom och njut av det, för så är det tammejfan här!

Om man, som jag, sprang omkring i gamla sjöbodar som grabb så är man ohjälpligt förlorad i saker som dessa. Ett bomullsgarn och en hederlig galvad båtshake med täljt skaft i gran. Den lilla röda lanternan lyser gott om kvällen i verkstan, och matchas naturligtvis av en grön på andra sidan rummet.

Det börjar arta sig!

Såpass börjar det ta sig med uppsnyggningen av Saxemara Båtvarv, att vi faktiskt har kunnat börja göra vad vi är där för. Nämligen bygga båt.

Kanske världens flottaste bensindunk.

Efter ungefär en månad av idel femtontimmarsdagar så börjar vi se slutet på denna inledande monstersatsning. Hade vi gett oss in i detta om vi vetat exakt vad som väntade oss? Ja för fan! Det är hur kul som helst! Sova och glo på dumburken kan man göra någon annan gång. Eller strunta i helt, eftersom passionerat arbete slår i princip allt här i livet!

Symbolen för varvet: en gigantisk båtklov.

I maj -exakt datum meddelas inom kort- begår vi premiären för den första i raden av många kommande "Saxemara Varvsdag". Missa för allt i världen inte detta! Korv, kaffe, dricka och underhållning står på menyn.

Försten i!

Det är inte hur lätt som helst att driva varv i Blekinge och samtidigt göra vårrustning i Småland (20 mil bort). Lösningen stavas: tidig sjösättning. Just denna vår har den kära gamla båten förärats med ett nytt roder och dito roderinfästningar/beslag. Utmärkt blev det!

Nysjösatt och nypåmastad ligger den kära 64-åringen tryggt förtöjd vid Msk's betongkaj, i väntan på den långa seglatsen från Mönsterås till Saxemara Båtvarv.

Så detta att stoppa båten tidigt i sjön. Gör man det så hinner som bekant inte båten torka och glappa upp. Men! Detta gäller inte ett år som detta, med en så ovanligt torr och tidig vår. Grisslan fick därför myras omgående efter doppet. Detta torra år blir således mitt råd till alla träbåtsägare: sjösätt nu. Inte senare. Nu! Annars blir det ett evinnerligt vattnande, tätande och myrande.

Saxemara Båtvarv får ett rejält ansiktslyft

Jodå, undertecknade och nytillträdde varvsarrendatorn blev just denna afton -efter åtskilliga 14-timmarsdagar- klar med "lille verkstan". Alltså med den mest ursprungliga delen av varvet. Detta innebär i korthet att arbetet med båtar och snickerier drar igång som vanligt. Fast på ett oerhört mycket bättre och vackrare ställe än förut. Jag inser att det är få förunnat att kunna öppna verkstadsdörrarna och se rakt ut över havet, höra sjöfåglarna ge hals och känna vårvindarna svepa in! Jag säger bara: jajemen!

Nöjd varvsgubbe kopplar av framför vårens projekt: en 18-fots blekingseka i ek som skall levereras i maj. Rikhaltig text- och fotodokumentation utlovas på bloggen!

Stiliga inredningsdetaljer på 70-talsklassiker!

Den gamla nummerskylten sitter numer synligt på den nya luckan till "handskfacket" t v om förarplatsen. Innan så satt den under ratten.

Lite då och då så har det byggts inredning i Albin 25:an Klara, som stått så fridfullt under sin Noa-ställning under ett par år. Nu har hon fått renoverad och till stora delar utbytt inredning, nya durkar, en motorrenovering, ny toa, nytt kök mm mm. I dagarna levereras även det nya xl-kapellet med nya bågar och allt, och den nya elektroniken ligger i sina boxar och inväntar installation till sjösättningen. Nytt förarsäte står också och väntar på montering, men innan detta kan göras så måste en ny ställning svetsas. Den gamla blev -mot all förmodan- stulen. Jag menar: vem fan snor en gammal förarsoffa från en Albin 25:a!? Det gamla gasolkylskåpet försvann i samma veva, och likaså kapell, oljetrycksmätare (why?) och kompass. En fönsterruta gick åt också, medelst stenkastning.

Nåväl, och så med det! Här följer i alla fall en hoper bilder på delar av inredningen som den ser ut idag. Allt du ser på bilderna kan naturligtvis anpassas och beställas till din egen båt. Oftast räcker det med noggrann måttagning för att få t ex en ny lucka eller ett grabbräcke tillverkat.

Efter att kapellet blivit stulet så stod båten otäckt minst en hel vinter. Detta resulterade såklart i att samtliga snickerier i sittbrunnen och i doghouset gick åt skogen. Här syns den nya ruffdörren samt fälluckan ovanför.

Till denna klassiska 70-talsbåt i bästa funkisstil har vi använt oss nästan uteslutande av plywood. Samma princip gäller såklart i alla moderna båtinredningar: plywood till stora ytor och massivt trä till lister, foder och detaljer. I klassiska träbåtar så föredrar vi att utesluta plywooden och köra uteslutande på trä.

Även dörren till akterruffen fick göras ny. Denna, liksom ruffdörren, är försedd utvändigt med en gallerventil och invändigt med en motsvarande rosettventil. Akterdörren är dessutom gjord i två halvor där den övre kan öppnas separat.

En mycket lätt och stark dörr eller rufflucka får man då man bygger den av 3-4 mm mahognyplywood som limmas på ramträ och inre förstärkningar av abachi, som är ett mycket lätt träslag med mahognylik struktur. Det är mycket ljust, men svarar mycket bra på betsning.

Så ser ruffdörren och luckan ut i öppet skick. Och här syns också de nya durkarna med sin stiliga blåa nålfiltsmatta.

I denna Albin 25:a så har jag experimenterat lite med olika lacker. Utvändigt, på grabbräcken mm, så ligger min gamla hederliga Schooner. Inne i ruffen så är all inredning struken med Sikkens inredningslack. De nya luckorna och dörrarna är strukna med Internationals Goldspar Satin, och den lilla modulen i doghousets babordssida är belagd med Biltemas inredningslack.

Den vita plasten i en plastbalja som Albin 25:an är varken snygg eller praktisk, eftersom den tenderar att blända rorsman i soligt väder. Ett sätt att komma undan detta är att, som här, lägga teak på kartbordet. Detta är 6 mm teak limmad och nåtad på 4 mm furuplywood. Luckan till handskfacket är gjord i betsad och lackad mahognyplywood.

Sikkens och Biltemas lacker är mycket likvärdiga. De är mycket snabbtorkande, otroligt lätta att stryka jämna och ger ett mycket matt resultat. Internationals Goldspar är dock betydligt snyggare, eftersom den ger aningen mer glans och ett betydligt mer tilltalande "djup". Men smakar det så kostar det. Aningen dyrare mätt i ängar, men mycket svårare att stryka jämn. Jag vågar påstå att det krävs en hel del erfarenhet av fernissning för att göra denna lack rättvisa. Den är lika känslig för noppor och penselspår som en vanlig högblank oljefernissa, men är värre ändå eftersom torktiden är kort som tusan, och det är i princip omöjligt att "gå tillbaka" och fixa till om man upptäcker någon ojämnhet eller kal fläck. Man måste helt enkelt lyckas på första försöket!

Denna lucka till stuvfacket i babords kistbänk är också gjort av teak på plywood. Visserligen kommer dessa oftast att vara täckta av sittdynorna, men det är allt bra trevligt att hitta fina detaljer även när man lyfter lite på luckor och säten! I original låg här enklaste sortens plywoodlock.

Teakribb i tjockleken 6 mm kan med lätthet limmas mot ett underlag av plywood, och ger riktigt snygga "moduler" som sedan kan limmas mot underlaget, t ex sittbänkar eller durkar. Ett alternativ är att limma något tjockare ribb med epoxi på en glasfiberväv. Detta är utmärkt om "modulen" skall limmas där den kommer att utsättas för fukt.

Detta blir dyrare än, men är ofta att föredra framför, ribb som skruvas direkt i plasten. Skruvarna kan orsaka läckor, och med tiden så trycks de förhatliga pluggen upp och blottar skruvarna. Dessutom ser det snyggt ut, utan skruv och plugg!

De tidigare urtrista plywooddurkarna är här utbytta mot riktigt rejäla nya av 20 mm plywood och 6 mm teak. Dessa står mycket snyggt mot den lackade mahognyn i dessa på bilden likaledes nybyggda kojfronter. De är gjorda i 10 mm mahognyplywood och är försedda med rundade ramar i lamellimmad teak. Mer om hur sådana tillverkas i äldre inlägg.

I denna Albin 25:a har jag till durkmaterial valt nålfiltmatta på plywood i sittbrunn och doghouse, och teak (också på ply) i ruffen. Anledningen är, att sittbrunnens durkar sannolikt kommer att få utstå mer slitage, väta och smuts. Där passar nålfilten bra, då den torkar snabbt och tål rejäla tag med dammsugare och borste. Den är dessutom ljuddämpande och skön att gå på, och när den tjänat ut så river man bort den och ersätter den med ny. Teakdurkarna i ruffen utsätts minimalt för väta, och kommer sannolikt att hålla sig bruna och fina under lång tid. Dessutom ger de en lyxig och ombonad känsla, och är riktigt sköna att gå barfota på.

Det nya spritköket tittar fram genom den med teaklist försedda gluggen. Samtliga öppningar var tidigare försedda med riktigt fula, guldfärgade, plastlister. Med rejäla teaklister så får inredningen ett rejälare, lyxigare och varmare uttryck.

Andra durkmaterial att välja på är framför allt fanerad "randig" plywood, och dess motsvarighet av plastlaminat. Den förstnämnda är snygg, men ganska dyr i förhållande till livslängd. Den måste ovillkorligen lackas eller strykas med epoxi för att inte delaminera. Dessutom är den lite känslig för repor och stötar. Plastlaminatet eliminerar dessa nackdelar, men det syns också på priset. Enda verkliga nackdelen med en sådan durk är att den blir skållhet i solsken. Den passar därför mindre bra i sittbrunnar där nakna barnfötter nybadade annars kommer att dansa polka... Inne fungerar den däremot mycket bra!

Även här nere vid skrovet/golvet så är köksfronten försedd med teaklister. I öppningen till höger skall de nya fotpumparna för färsk- och sjövatten monteras.

I bilden ovanför syns något som blir allt mer ovanligt i nyare båtar: kal skrovplast. I gamla häckar som denna är det dock mycket vanligt, åtminstone i tak och, som här, mellan durkar och inredning. Jag föredrar att låta det vara som det är, och bara måla om då ytan blivit gammal och trött.

Även större öppningar blir snyggare då de förses med teaklist. Här till klädskåpet, vars gamla plywood var så pass bra att den endast behövde en mattslipning, en betsning och ett par lager fernissa. Hela ruffens inredning är struken med ett par lager Sikkens matta inredningslack.

Väggar (skrovsidor) bör dock förses med någon form av beklädnad. Här har det lösts enkelt (nåja...) med skrovmattor av skumplast som limmas med vattenburet lim rätt på den nakna plasten. Detta arrangemang fungerar perfekt till detta, då det blir både snyggt och varmt. Att fortsätta med samma i aktern är dock inte snyggt. Tidigare satt här en tämligen urtrist plywoodskiva med perforerad vinyl pålimmad. Här har vi istället valt att göra en klassisk "garnering". Jo, det kallas faktiskt så. Garneringen är traditionellt namn på de brädor eller ribb som fästs på träbåtarnas och -skutornas spant. På bilden nedan syns garnering av 7 mm lackade björkribb som för utseendets skull också getts en 45-graders kantfräsning. Vid övergången mot skrovsidorna så har här skruvats en betsad och lackad list av riktigt flammig mahogny.

Klaras akterruff får en riktig skön semesterfeeling med denna panel, "garnering" på akterspegelns insida. Hela arrangemanget är tänkt att belysas med en LED-ljusramp under akterdäck. Ett härligt utrymme för barn eller gäster! De bägge stickkojerna i Albin 25:ans akterruff är tillräckligt långa för två normalväxta vuxna. När de inte bebos, så är de utmärkta stuvutrymmen.

Håll grejerna vassa!

En härligt mörk bild av en klassisk slipsten i mitt nya varv, Saxemara. Stenen kyls av droppande vatten från en gammal bränsletank. Vattnet samlas sedan i en hink på golvet.

Det kan inte nog tjatas om nyttan av vassa verktyg. Slöa grejer ger dåligt resultat och irritation, och ökar dessutom risken för att slinta och skära sig.

Många äro de hobbysnickare som gjort sin första bekantskap med hyveln då de hittat morfars gamla rostiga Stanley nr 3. Då de försökt använda denna ovassa tingest, så har de fullständigt massakrerat träytan och av detta dragit slutsatsen att handhyvlar är rena smörjan. Sedan går de och köper sig en elhyvel. Sagda rostiga verktyg hade dock på nolltid kunnat bli rena drömmen. Ett sandpapper för rosten och en ordentlig slipning är allt som krävs. Och, som vi skall se, så är slipningen inte alls så komplicerad som många tycks tro. Båtsnickarens/renoverarens arsenal av eggverktyg består mest av hyvlar och stämjärn med raka eggar. Och för att få till dessa så finns det suveräna hjälpmedel både till det enkla brynet och till den dyrare våtslipmaskinen.

Brynstenar finns i alla prisklasser, från den enklaste standardstenen till riktigt dyrbara japanska vattenstenar med högt grit-tal. Grit anger stenens kornstorlek, och ju högre tal dess finkornigare bryne. Att på ett sådant för hand försöka få till en rak egg med rätt eggvinkel är inte lätt, och därför finns det så kallade slipguider (honing guides på engelska). I dessa genialiskt enkla uppfinningar spänner man fast stålet på så sätt att den önskade eggvinkeln ges av avståndet från jigg till sten (se bild). Sedan rullar man den med sitt hjul fram och åter längs brynet tills man uppnår skärpa. Dessa jiggar är förvånansvärt effektiva!

 "Honing guide" i aktion. Perfekt för hobbysnickaren och när man jobbar borta ifrån verkstan och slipmaskinen.

Vilken eggvinkel ("spetsighet") man skall ge respektive verktyg finns att läsa i tabeller på nätet. Men enkelt uttryckt så kan man säga att verktyf som används med stor kraft, som t ex lockbettlar som skall tåla tunga slag, behöver större eggvinkel än ett stöthyvelstål. Principen är naturligtvis att en egg blir vassare ju spetsigare den är. Men å andra sidan blir den ju då också känsligare och därmed fortare slö, så vinkeln får alltid bli en kompromiss mellan skärpa och hållbarhet.

Om man besitter en stor samling eggverktyg som man använder frekvent, så är våtslipmaskinen att föredra framför det enkla brynet. Det går betydligt snabbare att slipa och bryna på en sådan och det är lättare att få perfekt resultat.

Svenska Tormek är kung bland dessa slipsystem. Två modeller finns; T3 för hobbybruk och T7 för proffs. Eller nja... Bägge ger lika bra resultat. Den sistnämnda kan dock ges namnet "proffsmaskin" för det att den, till skillnad från T3:an, tål att köras längre än 30 minuter utan paus. Alltså: om du är proffsslipare som står hela dagar i sträck och slipar så är det den dyra T7:an som gäller. För alla andra -yrkesfolk som amatörer- så duger lillebror T3 gott.

Principen är enkel. Maskinen har en roterande sten som står i ett bad av kylvatten. Denna stens grovlek konfigureras med en så kallad "stenjusterare", som är en brynsten med en grov och en fin sida. Den grova sidan hålls längs den roterande slipstenen innan man grovslipar ett stål. När grundslipningen är klar så använder man på samma sätt stenjusterarens finkorniga sida för att göra slipstenen redo för första bryning. Denna bryning avlägsnar de grövsta "slipfårorna" som grundslipningen ger.

Maskinen har också en roterande brynskiva av läder. Denna smörjs med slippasta eller autosol innan man bryner bort råegg och små slipfåror. Att bryna eggen ger den längre livslängd, och om ett verktyg bara måttligt tappat sin skärpa så hoppar man över slipningen och nöjer sig med en bryning.

Till våtslipmaskinen har man en motsvarighet till brynets slipguide i form av en så kallad "square edge jig" eller "jig för raka eggar". Det är ett fäste i vilket man fäster stålet vinkelrätt, och på ett sådant avstånd från stenen att man får rätt eggvinkel. För att det skall bli exakt så använder man en vinkelmätare, på vilkens ena ratt man ställer in önskad eggvinkel och på vars andra man ställer in slipstenens diameter.

Maskinen har ett universalstöd (fäste för jiggar mm) som kan placeras för antingen slipning mot eller med eggen. Vilket man väljer är faktiskt lite av en smaksak, men man kan konstatera att slipning mot eggen ger större kraft och därmed kortare tid för grundslipning. Bryning på läderskivan kan dock bara göras med eggen. Att bryna mot, skulle bara resultera i en sönderskuren brynskiva.

Här syns principen för vinkelmätaren: vänster vred ställs in på stenens diameter, och det högra på önskad eggvinkel. Sedan hålls den enligt bilden, och när stålets (i detta fall stämjärnets) ovansida ligger jäms med vinkelmätarens högra vreds platta yta så är det bara att köra!

Själva slipstenen blir, hur noggrann man än är, till slut sned eller konkav. För att göra den vinkelrät igen så behöver man då "stensvarven", som är en liten diamantspets som fästs på universalstödet och svarvar bort ojämnheterna. Utan detta enkla tillbehör så blir stenen snabbt värdelös eftersom den då ej längre kan producera de raka eggar som behövs i hyvlar och stämjärn.

Nåväl! Väljer man att satsa på en dyr våtslipmaskin så får man större möjligheter att slipa olika sorters eggar, eftersom det finns en hel uppsjö av mer eller mindre avancerade jiggar. T ex yxjigg, skölpjigg, långknivsjigg och jigg för små verktyg. För mig som har massor av eggverktyg så är den en självklarhet. Men jag rekommenderar den även för den måttlige användaren med några extra riksdaler på fickan. Vassa verktyg ger fröjd i arbetet, och med en våtslipmaskin så är rakbladsskärpa fixad på under fem minuter!

Nya grejer!

Inom kort kommer båtsnickeriet att få en helt egen webbsida, så att de klassiska Grisslaninläggen kan få vara ifred för säljgrejer. Grisslanbloggen blir alltså kvar i sin gamla hederliga stil och form, och kommer att länkas från firmans sida. Det blir även som tidigare en blandning av inlägg som beskriver dels hobbyprojekt, dels arbetsgången på beställningsjobb. Emellertid blir det framgent sannolikt mest av det sistnämnda eftersom det mesta av min och Mickes tid kommer att gå åt till seriösa jobb på Saxemara. Detta kommer säkerligen att gagna den nyfikna läsaren, då det alltså blir tal om att beskriva mer komplicerade träbåtsjobb ingående och förhoppningsvis begripligt för den intresserade träbåtshobbysnickaren!

För den som ännu inte har uppmärksammat det, så har jag under ett par år skrivit (bl a) om diverse moment i träbåtsbyggeriet/renoverandet i tidningen Klassiska Båtar som utkommer varannan månad. I dessa så återfinns just sådant som sedan länge har avhandlats här på Grisslanbloggen men med stiligare bilder och med betydligt mer djuplodande och ingående texter. Dessutom med redaktören Anders Vaerneus alltid stilsäkra grafiska utformning.

Noggranna instruktioner för det ena och det andra, signerade undertecknad, finns alltså att läsa i den eminenta träbåtsblaskan Klassiska Båtar

Ett sista ord är alltså att den som behöver få en båt renoverad eller en motor servad o s v, är välkommen att maila intresse därav till niklas@nystroems.se. Dessa jobb kommer alltså (se inlägget nedan) att utföras på anrika Saxemara Båtvarv i Blekinge i rymliga lokaler med ett idylliskt och naturnära läge. Bare kom!