Man glömmer lätt hur man gått och frusit röven av sig en hel vinter när de värmande vindarna kommer och när näktergalen sjunger halsen av sig. Det svenska klimatet är bedrägligt...
Saxemara Båtvarv sett från gästbryggan.
På samma sätt glömmer vi säkert de tre första förskräckligt arbetstyngda månaderna som vi nu har bakom oss. Jag gissar att vi i framtiden kommer att blicka bakåt och med stora ögon undra hur i hela fridens namn vi pallade med detta. Men... livet blir bäst när man kastar sig in i detsamma med ungdomligt oförstånd. Om man gav sig in i allt med nykter vetskap så skulle man inte våga hälften.
Micke i vår kära Saxy, Blekinge Museums fina lilla blekingseka.
Nåväl, strunt samma! Om man bara lyfter ögat över horisonten då och då så blir livet skojigare. Varje gång jag gör just det, så inser jag att jag tillhör de lyckligt lottade här i världen.
Ett av våra mer otippade husdjur är denna svala. Med tiden har han, och hans fru, blivit mer och mer tama. Nu vågar de utan vidare flyga in i kontoret och sätta sig. De verkar gilla att sitta i fönstret och se ut över viken.
En gång fick jag sova över i en väderkvarn på Gabrielkeramik's område. Sovplatsen blev uppe ibland kugghjulen, i en hängmatta. Jag trodde då att jag aldrig någonsin skulle få vara med om något mer romantiskt. Jag hade fel. Life is good!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar