Då viskar var våg som längs skutsidan går...

...Ellinor, Ellinor, Ellinor! Så sjunger jag, när jag ligger stilla för ankar och boj och vilar från helgens seglats i min koj. I fredags åkte jag för att hämta hem henne. Folkbåten Elinore, F-443, vars skrov byggdes på Ryhls varv i Åhus, och vars överbygge förfärdigades av Axel Jacobsson, också han från Åhus.

Här ligger hon i det blå på nocken av vår nya brygga. Själva transportseglingen bjöd på tusentals vackra fototillfällen. Men då valde mitt dyre fine objektiv att ge upp livsandarna. Och mobilladdaren likaså.

Vid arbetsdagens slut så skjutsade Kjell Andersson undertecknad i sin King Cab till Sölvesborg. I hamnen Hermans Heja mötte Rolf Hallberg upp. Det är en karl med gemytligt sätt och vänlig utstrålning. Kjell drog hem trailern, jag drog ut till havs. Något för sent för att hinna till Hanö innan mörkrets inbrott. Därute på ön väntade Maria.

Bleke och dimma och motorgång. Den lilla encylindriga dieseln, en Volvo Penna MD2001, fick knuffa mig hela vägen. Endast den lilla rullfocken uppe. Och mörkt blev det. Inte gör det mig särskilt mycket, det är lätt att hitta till Hanö hamn. Fyrljusen är svåra att missa. Däremot saknar båten elsystem och lanternor, så utkiken fick vara skärpt till max. Under den tre timmar långa färden, inte ett enda möte. Förrän precis trehundra meter innan hamnahålet. En motorbåt, upplyst som en julgran, visade sin topplanterna och babordslampa. Jag höll styrbord för att inte komma nära. Båten körde förbi mig med god marginal, men lyckades tydligen se mig, trots beckmörkret. Av oklara skäl vände de och lade sig tjugo meter från min styrbordssida. Nu var jag naturligtvis övertygad om att det rörde sig om ett kustbevakningsfartyg. Förberedde mig för böter både för den påtagliga bristen på lanternor och för onykterhet till sjöss. Jag hade, det erkännes, druckit tvenne pilsner på vägen. Lättande var stor då de vände ut till sjöss. Jag kom iland, träffade Maria.

Ett helt vanligt folkbåtsskrov, som synes. Men med kort sittbrunn och längre och högre ruff. En vanlig folkbåtsruff slutar ett par decimeter bakom masten, så det blir verkligen rejält mycket mera plats med det här utförandet.

Snart kom hamnvärdinnan och skulle ta betalt. Hon gav mig då en mild utskällning för att den mötande båten med millimeters marginal hade lyckats manöverera undan, då jag hade försökt ramma dem, rakt i sidan och utan lanternor. De hade ringt och berättat. Där ser man hur hundratals meter krymper till millimetrar när någon viktigpetter skall visa hur duktig och laglydig han är. Jag försvarar inte min avsaknad av lanternor, men så gick det inte till. Nåväl! Fram kom jag och sova måste man.

I septemberkvällens mörker följde vi Hanöfyrens flackande ljus och redde sedan vårt läger under detsamma.

På sämre ställen kan man vakna upp en lördagsmorgon. Det är inte lätt att begripa hur vädret kan vara så här fantastiskt långt in i september månad.

Lördagsförmiddagen bjöd även den på bleke, men också på solsken. Maria tog färjan till Nogersund och jag tog den två timmar långa båtturen till Karlshamn där vi senare möttes upp för en bättre sushimiddag. Det är för väl att seglare har Väggahamnen att besöka, för Karlshamns Gästhamn, inne i stan, är verkligen bedrövlig. För den som aldrig varit i denna ganska trevliga lilla stad, så kan jag berätta att den stinker. "Sojan", margarinfabriken, ligger i hamnen, längs ån där gästhamnen också återfinnes och den sprider en formidabel, kväljande odör. Det sägs att Karlshamnsborna inte känner stanken. De är såklart blivna "smell blind" med tiden.

Eftermiddagen kom med en alldeles perfekt sydväst på ca 5 sekundmeter. Den drygt tre timmar långa sjövägen hem till Saxemara Båtvarv kunde alltså företagas under segel.

Rullfock på en folkbåt... Sådant trams hade fått mig att skratta högt och föraktfullt för bara några år sedan. Men, herrejösses, det är hur bra och bekvämt som helst!

Ellinor är en så kallad Konverterad Folkbåt. Alltså en sådan med kort sittbrunn och ruff som går en bra bit framför masten. Ofta är de en smula snitsigare byggda än sina inmätta entyps-syskon. Eftersom de inte skall tävlas så kan man göra dem lite tyngre. Dock tyckte jag inte att detta märktes särskilt mycket. Trots tyngd, rullfock och bromsande propeller så satte hon utan vidare iväg med upp till dryga sex knop även i denna måttliga vind. Hon kändes aldrig trög. En fantastisk liten detalj i historien om Elinore är att hon har en egen servis. Jodå! Från Karlskrona Porslinsfabrik, och med texten F-443 i glasyren.

Vackra Elinore från 1956 är min nya kärlek. Jag kände mig omedelbart hemma ombord på henne. Det skall bli mig ett sant nöje att renovera upp henne till toppskick.

Håll babord, håll styrbord,
håll rätt som det går!
Håll in mellan skären, håll ut!