Bassholmen revisited

Om man kommer med roddbåt till Bassholmen så består den första upplevelsen utav bryggan. Sannolikt en av Sveriges mest fotograferade sådana. På nocken möts man av en skylt som säger "Beträddes på egen risk", men öns hustomte, Laban Andersson, försäkrar att bryggan är betydligt stadigare än den ger intryck av. Smal, vindlande och full av berg och dalar är den ändå. Tung packning bärs iland med stort besvär.

Som något ur Tove Janssons böcker.

Mitt första möte med Föreningen Allmogebåtens egen ö ägde rum 2009 då jag som båtbyggarelev från Karlskrona skeppades ut, tillsammans med klasskamraterna, på föreningens tändkuleförsedda fiskebåt Karin. Vistelsen på ön blev kort och ganska intensiv, och minnena därifrån är vaga men positiva. Därför var valet av Bassholmen som mål för årets gemensamma resa Med FAB Blekinge helt rätt.

Föreningen Allmogebåten startades i Uddevalla och deras egentliga hemort är Bassholmen med båtsamling och museum. FAB Blekinge är en underavdelning till denna, och därmed kunde vi som kusinen från landet hälsa på hos moderföreningen. Till vårt förfogande stod föreningens hus, båtar och museum.

En fantastisk liten hamn med endast allmogebåtar. Torde vara ensam i sitt slag!

Bassholmen ligger nordväst om Orust, mitt i de vackra Nordströmmarna. I detta skyddade system av kanalliknande sund är västerhavet långt borta. Här växer det skog på bergen. De av Taube omsjungna kala urtidskullarna ligger längre ut i havet. Det är lätt att förstå varför man för länge sedan valt Bassholmen och dess hamn som plats för trankokeri och varv.

I nedgångskappen till Makrillgarnbåten Blixten. Skulle gärna hänga där dagligen. Helst ute till havs.

Bland hamnens många byggnader syns den största prydd med vita bokstäver och texten Bassholmen Varv. Väl inne under dess tak inser man att huset använts till en uppsjö av sysslor tills allt övergavs på sextiotalet. Där har kokats tran, byggts en handfull båtar, där har varit mekanisk verkstad, gjorts motorreparationer. Man har även gjutit detaljer till fiskebåtsflottan.

En av de mer intressanta apparaterna på stället är den vattentrycksdrivna skepsslipen. Inne i varvet står en tändkulemotor som driver en mycket bastant kolvpump. Denna pressar vatten in i ett par gigantiska hydraulkolvar som drar/trycker på slipvagnen. Denna fantastiska anordning från 1800-talet har man grävt fram ur jorden och sakta restaurerat till fungerande skick.

Grabbarna och tjejerna på Bassholmen har verkligen lyckats med sin båtutställning. Extremt fina objekt, och mycket snyggt uppvisade.

I varvsbyggnaden har man ställt ut motorer, fiskeredskap, modeller och kompletta gamla träbåtar och mycket annat. Västkustens båtar är verkligen något helt annat än de vi är vana vid i Österpölen. Grövre, bärigare, stadigare. Gjorda för ett vildare, saltare hav.

Och är det någonstans man skall bege sig för att se dessa traditionella båtar så är det hit. För den som seglar i västkustens skärgårdar märker mycket snart att det inte finns särskilt många träbåtar över huvudtaget på denna sida av Sverige. Varför? Vet ej. Kanske för att salt, skeppsmask och värre väder sliter hårdare på grejerna. I Blekinge är träbåten allestädes närvarande.

Båtbyggaren Michael Okmark bredvid en äldre tiders kollega.

I sin flytande båtsamling hittar man något så unikt som en bohuseka (rundbottnad) från 1860-talet. Naturligtvis var jag tvungen att prova att ro denna lilla läckerhet. Om inte annat för att kunna säga att man har rott en 160 år gammal roddbåt. Dock visade hon sig läcka något alldeles infernaliskt så snart hon fick vikten av tvenne stadiga gubbar i sig. Turen blev därför kort, en hink öste oupphörligt.

Hängande i mastringarna på bohusjullen Olle. Blå himmel. Oerhört grälla segel.

En Bohusjulle företer stora likheter med en Blekingseka. Det gemensamma släktdraget ligger i akterspegeln som är höjd över vattenytan. Det ger det där berömda "släppet i häcken". Den avgörande skillnaden mot kusinen från Blekinge är att Bohusjullen är en stabilare pjäs. Helgens provspelade exemplar heter "Olle", är byggd på 90-talet, och är inget man seglar in vatten i. Inte ens i styvt väder.

Blixten framför Bassholmens lilla fyr. Båtar har väl vi också på Saxemara Båtvarv, men den där fyren blev jag avundsjuk på. Fan vet om man inte skulle bygga en liten en! En hamnfyr!

Makrillgarnbåten Blixten, också en 90-talsbåt, tillhörde en av helgens mer förtjusande bekantskaper. Hon är en av de där båtarna som genast fyller en med habegär. De breda gångborden och hennes låga fribord under den kraftiga riggen är oerhört tilltalande. Den sortens skönhet byggs inte in i moderna båtar.

Norden. Magiskt namn!

"Norden" ser onekligen ut just så som man föreställer sig en fiskebåt från Bohuslän. Just den rätta vita styrhytten med svarta lister. Vad som genast slog mig när jag steg in i hytten var att folk förr måste ha gillat självplågeri. Styrman står i princip mitt ovanför en helt oisolerad tändkulemotor som för ett satans oväsen. Sedan inte ens en ordentlig sittplats. Inte undra på att folk blev slitna och döva förr.