torsdag 25 oktober 2018

Frifararen

Vanan trogen så företager jag mig, i goda vänners sällskap, en leveranssegling om året. Jag har förstås egentligen övergivit den karriären sedan flera år tillbaka. Men för nöjets skull tar jag mer än gärna ett par fridagar och skeppar båt när ett intressant objekt dyker upp. Och det gjorde det nu i oktober, och igår anlöpte vi destinationen Simrishamn med S/Y Frifararen af Klädesholmen.

Undertecknad sitter på den hemsnickrade vattentunnan och avnjuter båtens forsande strax utanför Skånes västkust.

För tre år sedan seglade jag och Micke lotsbåten Astrid till Vildsunds varv i Danska Limfjorden. Dessvärre så lades varvet ned innan båten blev klar, så ägarna började kolla efter en ersättare. Denna höst hittade de Frifararen.

Ett kort stopp efter ca två timmars gång från Åsa gjordes vid bunkerkajen i Bua hamn. Jag har aldrig vetat att Halland har en liten skärgård, och nu har jag sett den med egna ögon. Vacker, karg.

Hon må ha ett antikt utseende men är byggd i plast så sent som 1976 på Klädesholmen. Ett hembygge rör det sig om. Ett par karlar, numer gubbar, byggde henne som en kopia av en norsk lotsbåt och hade för avsikt att segla henne jorden runt. Deras fruar satte definitivt stopp för detta äventyr och som allra längst kom de till Norge. Och det är inte särskilt långt bort om man bor i Bohuslän.

Med förstäven mot söder och en bajer i näven så är det inte mycket som kan kännas fel. Lägg märke till hur bombeslaget fäst till masten; fastplastad med epoxi och lindad glasfiberväv. Udda men funktionellt.

Båten är ett paradis för romantikern. Allt är av gammalt snitt, och allt andas hemgjord känsla. Hon är elva meter lång och därmed per definition en båt. Men känslan är att man seglar en skuta. Hon rör sig lugnt och kraftfullt genom sjön, och de två gaffelriggade masterna är mycket traditionellt utförda. Längst bak står man djupt nere i styrbrunnen och kämpar med en mycket bastant rorkult. Inga moderniteter förutom en riktigt dålig gps från forntiden.

Jon slappnar av på däck efter en gropig, kall och mörk natt utanför Hallands kust.

Ett gäng på fyra seglade henne sistlidna helg från hamnen i Åsa, Halland, via bunkerkajen i Bua och senare Falsterbokanalen vidare till Simrishamn. Idealiskt väder. Perfekta vindar.

Morgonen i Falsterbokanalen var satt att börja med broöppning kl 0630. Emellertid visade sig motorn  vara helt stendöd kl 0620. Felet -kabeln som ger solenoiden ström när tändningsnyckeln vrides hade bränts och vibrerat av- var åtgärdat kl 0634. Fyra minuter är för mycket att vänta för en svensk byråkrat och de vägrade att öppna för oss. Så det blev att köra runt Falsterbo Rev lika förbannat.

Kjell i rorgängartagen. Vad kan väl vara tjusigare än en gammal kompass med komkpassros som denna? Nere i brunnen är ingången till maskinrummet. Trångt utav jävelen.

Vi fick dessutom möjlighet att se revet på mycket nära håll, eftersom Frifararen är tämligen grundgående. Jag har naturligtvis aldrig förr åkt denna omväg och kan nu konstatera att den inte är så enorm. Och att revet består av väldigt mycket sand. Och att det bor en säl där.

Lösfotad gaffelrigg. Mycket bra eftersom den blir mycket lätt att beslå. Seglet faller ned i sina lazy jacks och beslås sedan mot gaffelbommen. Betydligt prydligare och enklare.

Frifararens rigg består av stor, mesan, fock och klyvare. De tre förstnämnda hissade vi. Klyvaren uteslöts eftersom vi merendels hade slör på vägen till Simrishamn. Av alla båtar jag transportseglat så har i princip inte en enda utom just denna haft felfria riggar. Och i detta fallet är jag extra förvånad, då Frifararens rigg inte har hissats på ett bra tag, och för det att en gammeldags rigg som denna har en veritabel uppsjö av rep, snören, tampar och tåg. Allt funkade klockrent direkt.

Malin använder kompassen.

Moderna båtar på elva meter är vidlyftiga invändigt. Två toaletter, dusch, ståhöjd i hela båten, punschveranda och gillestuga. Så var det inte förr. Däcket tog betydligt mer utrymme i anspråk, och gångborden var alltid mycket breda. Så ock på Frifararen. Endast tre kojer. Toan är placerad i förpiken och ser ut som en tron där den står i allra längst fram i mitten. Precis bredvid kojen, så man får inte vara blyg.

Mot natten! När man leveransseglar på vintern är det natt nästan hela tiden. Dagsljuset försvinner snabbt och det mesta av seglandet försiggår i beckmörker. Malin förbereder sig på det medelst ett par slajsar pizza.

Det finns inga gränser för vilket habegär man grips av efter att ha seglat denna båt ett par dygn. Jag trodde att jag hade tillräckligt med båtar. Nu har jag upptäckt en stor brist i min flotta.


torsdag 18 oktober 2018

Zaritza

Så sent som idag blev Zaritza klar för leverans. Två nya bottenstockar och tre kontrerade spant har hon begåvats med i sin akter. Snacka om att den nya eken kontrasterar emot den korpsvarta gamla lärken. 46 nya syrafasta skruvar har hon också fått i spunningen bak. De gamla mässingsskruvarna har nått slutet av sitt liv, och därmed har båten börjat läcka i aktern. Detta skall nog vara åtgärdat härmed.

Spanten är basade i tätvuxen ek med liggande årsringar.

F 876 Zaritza har seglats hårt och länge, och har tävlats mycket (!) flitigt av familjen Kilsäter. Vi hoppas på flera lyckliga år innan hon pensioneras för gott.


fredag 12 oktober 2018

En nära-gåsfeten-upplevelse

Längst ut i Ronneby skärgård finner man den ödsliga klippan Gåsfeten. Den fantasirike kan gissa vad den egentligen heter. Men det namnet var alldeles för fult för att få vara med i de svenska sjökorten och fyrhandböckerna.ö På den råkar otroligt nog världens första Aga-fyr befinna sig. En sådan där tidig automatisk med solventil som tände och släckte gasen.

Gåsfeten balanserar på horisonten. Lägg märke till Ahwens intressanta rufftak. Denna sortens brädtak var fordom vanlig över de ostkustska storbåtarnas akterruffar.


Det är svårt att ta sig iland på Gåsfeten. Liksom så många öar i Blekibnge så ör den begåvad med långgrunda klippstränder som man inte ostraffat tar sig för nära. Själv har jag länge velat besöka denna lilla romantiska klippa, och igår var det dags. Malins estniska Ormsö-ruppa Ahwen valdes för projektet.

På öns östra sida finner man en liten lagun som är djup och bred nog för att användas som hamn för en liten båt. Dessvärre blåste det ostlig vind igår, så vi tvingades försöka lägga till på läsidan. Hagelbrakare och skott låg i den lilla förruffen. Det anade troligtvis de på ön dväljande ålakråkorna, som försvann innan vi hunnit inom ens teoretiskt skotthåll. Seglen togs ned och årorna lades i sina klykor.

Malin vid rodret på sin egen Ahwen. Hon byggde den efter en förlaga från Ormsö i Estland. Båttypen torde vara mindre känd och går under namnet Ruppa.


Vi kom aldrig iland. Efter en slitsam halvtimme vid årorna i den ganska tunga båten, dessutom i stadig motvind, så konstaterade vi att västsidan omöjligen kan användas för tilläggning med annat än kajak eller gummiflotte.

Solnedgång över Eköfjärden avnjuten från Dunsöns norra hällar efter det som kanske blev årets sista segeltur. Vi får se!

Vi gav alltså upp försöket, hissade segel igen och tog oss in till Dunsöns norra strand där den medhavda matsäcken avåts till en bedårande solnedgång.

torsdag 27 september 2018

På tal om flatekor...

...så har vi just byggt en. Fast en ovanligt ståtlig och stor sak. Bord och botten i furu, upplängor, bottenstockar och reling med mera av ek. Sannolikt byggd för evigheten med flatekors mått mätt.

Klar för lack och tjära.

Ekan är femton fot och attans bred. Fyra bord hög. Förlagan är byggd på Ryhls i Åhus. Där har de en jävla massa sand, väldigt mycket öppet hav och lika mycket ål, så jag gissar att storleken och den bastanta konstruktionen kommer sig av detta.


Detta foto är ett typexempel på hur svårt det kan vara att ta bra båtbilder. Perspektivet gör att aktern ser ut att vara bredaste stället på hela båten. Så är det naturligtvis inte.

onsdag 12 september 2018

Något om däck och tak

Allt var inte bättre förr, och ett mycket belysande exempel på det är täckning av däck och tak. Gamla lösningar inkluderar bl a:

1 Duk. Flera av våra båtar har i år fått nya duktak, och det kan snabbt konstateras att dessa tak, förutom att ha en synnerligt begränsad livslängd, är beroende av konstant vård. Om man inte vårdar dem och lappar dem så snart de fått den minsta lilla reva, så släpper de in vatten. De är också fenomenala på att hålla kvar den fukt som kommer in. Därför är det ytterst vanligt att dukade däck och tak måste genomgå stora, dyra, reparationer i samband med byte av duken.

2 Skivdäck. Breda bräder och smala tätlister i ohelig allians. Fungerar så länge lim och skruvar håller, men läcker som såll då de utsätts för torr väderlek innan regn. Ytterst ovanliga på nya båtar, bl a för att de breda mahognyskivorna är så hiskeligt dyra.

3 Ribbdäck med nåtmassa. Mycket vackra däck, och likaså populära. Problemen med dem är dock många. Är de lackade stå blir de hala att gå på. Är de av olackad teak så nöts de ned och åldras fortare än man hoppas (dyra att byta). De är bara täta så länge nåtmassan är fräsch, och det är den inte så värst länge. Sedan börjar de droppa, och läckagen är i allmänhet omöjliga att hitta. Om ribben är lagd på plywood så kan man räkna med att detta underlag totalförstörs och att svamp och röta sprider sig snabbt.

4 Plywood. Det kära gamla kryssfaneret är lite av ett mirakelmaterial vid inredningssnickerier, men totalt kass som däcksmaterial. I synnerhet om det, som vanligt var förr, läggs som täckning på ett befintligt underlagsdäck av spontade granplank. Kontaktytan mellan dessa två material är en perfekt fuktfälla och mums filibabba för alla möjliga former av svampar. Om plywooden läggs som ensamt däcksmaterial och målas så släpper snart det översta fanerlagret i små sprickor som sedan börjar samla på sig fukt. Om ändträet inte är 100-procentigt förseglat så börjar det suga vatten något så infernaliskt att de kan transportera fukten metervis på bara ett par år. Och därmed börjar hela däcket lösas upp.

5 Polyester och glasfibermatta/väv. Lätt att lägga, lätt att forma, mycket tätt och fint. Enda nackdelen är att polyestern limmar rätt dåligt mot träunderlaget, och tids nog släpper det, och bildar fuktfällor. Särskilt vid nedvikta kanter och hörn.

Elinore efter att just ha fått ett nytt tak av rovingväv och epoxi. Fyra troligtvis väl investerade kvällstimmar i varvshallen. 

Så vad gäller istället? När Grisslan höggs upp så konstaterades det snabbt att de enda delarna av båten som var i perfekt skick var taket och däcket. Tacket var av spontad fur och däcket av plywood, och båda var belagda med glasfiberväv med epoxi. Inte ett enda ställe uppvisade skador. Så visst funkar det alldeles utmärkt.

...och där är även däcket försett med epoxi och väv. Ett betydligt drygare arbete än taket. ca 6 timmar.

Det finns ju såklart ändå nackdelar. De består i högt pris och komplicerad (temperaturkänslig och kladdig) hantering vid läggandet. Men de är små i sammanhanget, eftersom själva konstruktionen håller så pass länge utan att behöva repareras. 


tisdag 11 september 2018

Ny kollega och en dito eka

Sedan en dryg vecka har varvets nya stjärna Malin Mäkinen synts arbeta på en tämligen gigantisk flateka i varvets Lilleverkstad. Det rör sig om en talangfull och flitig båtbyggare som just avslutat sin utbildning vid först Stensund i Trosa och sist Litorina i Karlskrona.

En ovanlig syn i Lilleverkstan. Vi bygger sällan på upp och nedvända  båtar, men i detta fall så blev det enklast att göra så. Vi bygger botten med tvärsbräder på det i övrigt färdiga skrovet.


onsdag 15 augusti 2018

Sommarens sista...

Lördagen den 18:e augusti så klämmer vi det sista ur den märkvärdigt långa och varma sommaren 2018. 



torsdag 2 augusti 2018

Saxemara Classic Boat Show nr III

Några bilder från årets lyckade event! En strålande helg, med lika strålande sol. Nästan för bra för att vara sant.

 Vinnaren i Allmogeklassen, Micke Aggebrandt emottager publikens jubel strax efter målgång.

Första rundningsmärket och fyra av folkorna i Folkbåtsregattan. 

Båtbyggarsonen Janne "Plast" Olsson forsar fram i Snäckan. 

 En gladlynt, pilsnerdrickande Nyström kommenterar dagens sista regatta, Showklassen.

Skeppare på vägt att lägga ut inför allmogeklassen.

tisdag 17 juli 2018

Hemmahamn!

Åhus är inte långt borta från Saxemara Båtvarvs brygga. Sistlidna fredag så körde Kjell och Barbro Andersson ned undertecknad till sagda stad i sin motorseglare Mikela. Väl där inmundigades diverse godsaker på närmsta restaurang.

Det är inte ofta man ler på Hanöbukten, men ibland ler både Hanöbukten och man själv. Förträffligt väder och en lagom, dåsig öppen slör. 

Dagen efter avlades ett besök på Ryhls varv i inloppet till Helge å. Förtjusande ställe, mer om det senare. Därefter satte jag för första gången segel på den nya båten F-1397, och satte genast kurs mot Hanö. Hon känns exakt som en folkbåt skall göra, och som en tämligen pigg sådan dessutom. Inne i ruffen luktar det fräscht av linolja, lack och färg. Det skall tilläggas att jag under denna seglats för första gången på år och dag seglade folkbåt utan lazy jacks. Nu var ju vinden synnerligen måttlig, men det är inte alls bekvämt att vare sig hissa eller reva segel utan dessa små nyttiga snören. Och att beslå storen själv blir dem förutan en i det närmaste plågsamt irriterande uppgift.

Hanö sågs, besöps och frånseglades. Hemkomsten till hemmahamnen skedde lagom till halvtidsvilan i VM-finalen i fotboll. Båten ligger nu förtöjd på sin plats vid Klassikerbryggan.

Jag är inte särskilt förtjust i namnet Sally. Mina senaste fyra folkbåtar har fått behålla sina ursprungliga namn, men 1397:ans första namn Sonja IV lockar mig inte alls. Namnet hon bar under två korta år i början av 90-talet diggar jag däremot stenhårt. Så det kommer jag att ge henne åter: The Savage Rose.

måndag 9 juli 2018

Detta får du ju bara inte missa!

Till årets skojiga seglarfest så har vi strukit veteranbåtsparaden, som hittills mest har blivit ett underhållande kaos, och istället satsat på hantverksmarknad. Där kan man kolla möbler med marin inspiration, lära sig knopar och liknande.


Årets affisch med numer välbekant design. Båten på bilden är ingen mindre än FABB's fiskekoster Däkan. Här under segel. Annars för Säffle tändkulemotor.