Kalmar Sund är det värsta jag vet. Jag har upplevt massor av jobbiga eller urtråkiga episoder på detta förhatliga och enahanda vatten. Dock kan jag säga att nedseglandet av nya folkbåten från Kristianopel till Saxemara blev riktigt behaglig! Småtrevliga vindar och gassande sol hela vägen. Jag är uppriktigt förvånad.
För en folkbåtsälskare som undertecknad så är denna vy från min mastkran rena njutningen. Från vänster till höger: min nya folka, Nils Göran Perssons Josefin och sist Grisslan. Lägg gärna märke till den lite underliga skjutluckan på nykomlingens akterdäck. Jag gillade den inte alls först, men insåg snabbt fördelen med att lätt komma åt bensintanken. Hennes 5-hästars Mariner från 1996 är förresten ett kap. Går perfekt och är faktiskt stark nog att få båten att backa rent hyfsat.
Vad som ännu mer förvånar mig är kvaliteten och skicket på min nya folkbåt F S-1329 från 1978. Jag har aldrig seglat en folkbåt som inte läcker, och undrade nästan om jag drömde då jag kikade ned i kölsvinet efter ett par timmars bidevindssegling för styrbords halsar. Inte en droppe. Torrt! Den ännu ej namngivna damen läcker inte
alls, och det är en ovanlig sak för träbåtar i allmänhet och för seglande sådana i synnerhet. Man förväntar sig helt enkelt att trycket på mastfoten, draget i lovartsvantet och fribordens dopp i böljorna skall orsaka läckage, men... inte.
Nu ligger hon på varvet och rustas för att passa sin nye ägare (moi). Hon är ännu inte utrustad med seglingsfinesser som dirk, lazy jacks eller införare till repliket i storen, så det står högst på listan. Jag vill ju naturligtvis kunna segla single handed utan besvär.
Vad hon däremot
har är en genua -vilket jag aldrig seglat med förr på en folkbåt- och som jävlar i havet gjorde susen på svag undanvind! Det är ju annars folkans svagaste bog, och helt plötsligt fick man en knop extra. Med spirbom på länsen loggade hon knappa fyra knop på 2-3 m/s. Till yttermera visso har hon en riktigt fin spinnaker.
Vid en första anblick så tyckte jag att hon saknade... snitz! I jämförelse med Grisslans klassiska och mycket nätta 40-talsstuk så verkade hon grov och osnygg i linjerna. Men efter ett par dagar på sjöhavet så ser man det fina i detta bygge.
Hennes ruff är mycket bredare och högre än Grisslans, och sittbrunnen är något kortare. Detta gör att hon, med folkbåtsmått mätt, är rent av rymlig inuti. En annan, väsentlig, skillnad är layouten i sittbrunnen. Grisslan har två klassiska kistbänkar, naken bordläggning och spant. Sedan har hon durkar som endast vilar mot bordläggningen. Detta ger en klassiskt vacker stil, men dålig komfort och dåligt stöd när båten lutar kraftigt. Den nya båten är gediget inredd med helt dold bordläggning och breda, plana sittbänkar. Hon har t o m ett bridgedäck, vilket väsentligt förenklar entrén till ruffen. Att hon har dubbeldörr istället för löstagbara ruffluckor är ytterligare en fördel. Lösa luckor är ett helvete att förvara under hård segling, och är dessutom svårare att stänga inifrån.
I Grisslan får man känslan av äventyr och finlemmad finess. Ombord på F S-1329 drabbas man omgående av en känsla av semester och lugn. Vilken av dessa känslor som är bäst? Vetefan. Men jag och Grisslan är klara med varann nu, så jag välkomnar med öppet sinne den här robustare, rymligare och mindre lynniga nya folkan.
Namn? Det kommer till en när det kommer. Än så länge kallar vi henne för "Den namnlösa" här på Saxemara Båtvarv.
Invid fiskebåten Dyning ligger en blek svensk och flyter på sitt vackra fläsk. Årets första havsbad, vid Stora Ekön. Otroligt hur vädret kan växla. 13 grader i vattnet för två veckor sedan, och i söndags då bilden togs 22.
I hela mitt liv har jag velat ha en fiskebåt och den drömmen gick nyligen i uppfyllelse. Införskaffad är således den Edgar Sundén-byggda fiskeknubben "Dyning af Saxemara", tidigare "Marita". Maken till praktisk båt finner man icke så lätt. Hon brukas som både bekväm fritidsbåt, bogserare, dykbåt, transportbåt och flytande sommarhus vid varvet under sommaren. Att hon är försedd med något ton betong i botten gör henne till en helt fantastisk sjöbåt där man känner sig trygg i alla väder. Maskinen? En Vetus M4-17, fyrcylindrig diesel på 42 hästar som endast gått 144 timmar. Ett kap, alltsåledes!
Salamis, med sin vansinnigt tunga stormast och sin mycket akterligt placerade mesanmast, tar i princip en dag att masta på. Det är dock mödan värt, då hon ser mer än fantastisk ut då pinnarna kommer på plats.
40-fots havskryssaren Salamis byggdes här på varvet av Tage Olsson 1981. Sedan dess har hon skötts här, och denna vinter utgjorde inget undantag från den traditionen. En kraftig stävskada lagades med viss möda, och i övrigt gavs hon ett rejält ansiktslyft. Min -hittills- enda seglats med henne var magisk. En välritad och tung tvåmastare som denna rör sig majestätiskt genom sjön, och känslan vid rodret är... mäktig.
Ögonblicksbild mitt i förra söndagens brygghändelse "Berättarfesten" då er käre bloggare och hans lika käre seglarbroder Pelle Nolborn inför en storögd publik drog mustiga stories från diverse strapatsrika sjöfärder. Med vissa avbrott för dragspelsmusik. Lyckat! Trots att det blev till 100% improviserat då tekniken som ursprungsmanus vilade på valde att strejka. Tur man har bakfickan full med roliga anekdoter.
Slutligen en blänkare om kommande evenemang! Den 25 Juli slår vi på stort och bjuder in till "Musik och humorkväll på Varvet". Vansinnig humorshow, grann musik, goda sillamackor och sedan också ett lotteri där en
attans åtråvärd högstavinst utlovas. Kom!
