En gången sommar samt något om sjöfylleri

Visst är det trist att sommaren tar slut, men för träbåtsentusiasten innebär det ju också början på den roliga renoveringssäsongen. Och för undertecknad är projekten storslagna denna vinter. Grisslan skall få några nya bottenstockar, kölbultar och spant och skall dessutom fräschas upp i kölsvin och på däck. Albin 25:an Klara skall få ny inredning i mahogny. Och slutligen så skall 14' snipan Katla färdigställas och riggas. Mer om detta på bloggen i vinter!

En av sommarens mycket få resor med Grisslan, och här mår man som en kung -med rorkult i ena näven och pilsner i andra.

Sommaren 2011 var dock inte Grisslans sommar. Inalles blev det två småseglatser: en weekend i Borgholm och en kort tur i skärgården. De tre veckors segling jag ändå avnjöt företogs på andras båtar, och dessutom mot betalning. Det är billig semester det! Förutom den i förra inlägget beskrivna och äventyrliga seglingen med S/Y Unruly (ligger numer i Lomma och är omdöpt till X-Box) så blev det en leverans av en Jeanneau 36:a från Mollösund till Ystad i augusti.

Juni och ett soligt Borgholm. Jonte och Jonas i högform. Fördelen med en liten båt som Folkbåten är att man alltid kan klämma in sig någonstans även i en full hamn. Här ligger hon tryggt förtöjd precis invid Strand Hotell.

Sagda resa är min första leveranssegling inom rikets gränser. Och jag må säga att det var en fin sådan! Skärgårdarna utanför Orust, Tjörn och Göteborg är i sanning natursköna, trivsamma och omväxlande. Utan att överdriva vågar jag också påstå att vi fick smaka på omväxlande väder. Första dygnet prickade vi in "det västsvenska regnkaoset" och er käre båtbloggare har aldrig någonsin varit så dyngsur. Andra dagen: laber skärgårdsvind och mulet. Tredje dagen bjöd på pinkryss utanför Halland med ett par fina "squally showers" och ganska hög sjö. Fjärde dagen ett vindstilla och milt Öresund. Femte och sista dagen bjöd på 5-6 m/s slör och det mest strålande solsken längs en vacker sydkust. Då båten visade sig ha en del brister och krävde ideliga stopp vid varv och marinbutiker, så blev det ingen trist sträcksegling. Och eftersom underhåll och inköp måste göras på dagen så blev det rejält med helskön nattnavigering med fyrar och ljusbojar (den som ännu inte vågat ge sig i kast med nattsegling bör göra det omedelbart). Kort sagt: en perfekt resa!

Helnöjd deliveryskipper på "Flamenco" med (vad jag tror) Rörö i bakgrunden. Denna Jeanneau 36:a från 1992 är en kalasbra båt. Inte världens snabbaste, men i princip lika bred som lång, stabil som en pråm och rymlig som en hall. Perfekt familjebåt, alltså!

Den uppmärksamme kanske har lagt märke till att det ofta finns en pilsner nära till hands på flera bilder här i bloggen. Nu är det dags att avliva en myt! Det hävdas att sjöliv och alkohol inte hör ihop. Detta är helt enkelt fel. Hävdar man det så har man aldrig varit till sjöss. Det riktiga är snarare: sjöliv och fylla hör inte ihop. Att dricka ett par bier under en dags segling är inte fel. Hur vågar jag då hävda detta? Jo: biltrafik och sjötrafik är inte jämförbara. I en bil är det viktigt att kunna reagera blixtsnabbt då farterna är höga och marginalerna är små. Bara ett par droppar alkohol kan betyda katastrof i en hastig situation. På en båt är farten oftast (men inte alltid) låg och utrymmet stort. Nolltolerans är helt enkelt inte försvarbart där. Dessutom spelar det stor roll var man är. Med en segelbåt på öppet hav kan du knappast orsaka några olyckor även om du t o m är en smula påverkad. Med ett fartmonster i ett trångt sund, däremot, kan du ställa till det rejält. Lagen har hittills varit fiffigt utformad och har tagit hänsyn till skillnaderna, och en promillegräns likt den vi har på vägarna har inte varit aktuell. Ibland får man via media eller t ex KBV intrycket att sjölivet är rena vilda västern, där stora dyra båtar med packade förare regelbundet krossar oskyldiga kvinnor och barn i väldiga kollisioner. Jag vill inte förminska de tillfällen då sådant verkligen sker, men statistiken säger något helt annat. Antalet kollisioner som krävde insats från sjöräddning eller liknande låg 2007 runt tio stycken. Det är få om man betänker att Svenskarna äger ca en miljon båtar.

En kylslagen och vindstilla julimorgon utanför Hollands kust. Transportsegling innebär en hel del motorgång eftersom man varken har tid eller råd att ligga och vänta på gynnsamma vindar. Oväder, däremot, undviker man om det går eftersom grov sjö och kraftiga vindar kan gå illa åt kundens båt.

Märk väl att jag inte vill göra mig till förspråkare för sjöfylla! Nej, nej. Jag förespråkar snarast nyansering och verklighetsförankring. Det är dumt att med en ogenomtänkt lagstiftning göra vettiga och måttfulla människor till kriminella.

Southampton - Falsterbokanalen på 12 dygn

Sommarvädret är visst inte längre att lita på som förr. Sommartid skall Nordsjön statistiskt sett vara ett behagligt och snällt innanhav med hyggliga temperaturer och lugna vindar för det mesta. Undertecknad med besättning hade dock inte sådan tur med vädret och fick istället sex dygn med full kuling, varav fyra i hamn och två till havs. Här följer en kort berättelse om den ovanligt utdragna, men attans roliga, leveransen av x-35:an "Unruly"!

Jonte på utkik. Lägg märke till Unruly's väldiga ratt, som är snudd på omöjlig att ta sig förbi i hårt väder. En fotlist på skarndäck hade löst detta problem, men sådant väger och det får det inte göra på en racer...

Avfärden från lyxiga Hamble Point gjordes i kanonväder, och ute på klassiska The Solent (fjärden mellan fastlandet och Isle of Wight) pågick naturligtvis flera seglingstävlingar. Ett antal timmar ute i Engelska kanalen då mörkret fallit råkar Styrman Jonte höra hur Solent Coast Guard sänder ett Securitémeddelande där det framgår att en högst oväntad kuling på 8 Beaufort är att vänta inom några timmar. Beslutet är snabbt och enkelt: sådant busväder i denna hårt traffikerade och tidvattenströmmande kanal bör undvikas och ovädret skall väntas ut på landbacken.

Närmsta hamn var den lilla beskedliga färjehamnen Newhaven. Men då de inte svarade på vhf-anrop valdes istället Brighton Marina som låg kanske 10 M längre bort. Detta visade sig vara ett lyckokast eftersom Brighton Marina råkar vara störst i Storbritannien med 1600 båtplatser, restauranger, nattklubb, shoppinggallerior, bowlinghall, pubar, casino osv  osv. Kort sagt: det går ingen nöd på den som blir inblåst här!

Undertecknad i bästa vintermundering mitt i högsommaren... Eftersom jag är så påtagligt förföljd av skitvädrens förbannelse så går jag numer under namnet "Captain Jinx".

Tre dygn senare stävade vi vidare mot Dover. I perfekt väder och måttlig trafik gjordes överfarten mot franska sidan av kanalen. Skall man tajma överfarten mot tidvattnet är det lagom att sticka från Dover 2 timmar före HW Dover (i både Reeds Nautical Almanac och Imrays Cruising Almanac är High Water Dover referenspunkt för all tidvattenberäkning). Men sanning att säga så utgör inte strömmen något större problem eftersom den sällan överstiger 2 knop. Det man däremot skall ha koll på är den tunga trafiken som här går i en strikt övervakad trafiksepareringszon, tsz. Både fransmännen och engelsmännen har total koll på vad som försiggår här med radar, och om du faller för frestelsen att gena (och alltså inte korsa zonen i de lagstadgade 90 graderna) så är det rätt stor risk att du får betala dryga böter.

Väl över på andra sidan möts man av ett gytter av färjelinjer, sandrevlar, ankarliggare, fiskebåtar och fartyg som navigerar i den inre trafikzonen (inshore traffic zone, alltså farlederna som ligger innanför tsz). Uppmärksamhet, noggrann navigering och stenkoll på sjövägsreglerna är grejen här.

Ärligt talat är resan utmed Belgiens, Hollands och Tysklands kuster rätt långtråkig, särskilt när man som jag gör den för tredje gången. Det händer inte mycket. Maas Junction, utanför Rotterdam, är det enda som dyker upp på flera hundra sjömil. Där, vid "Small crafts crossing", har man landkänning en stund innan man återigen ger sig ut till havs. När man sedan äntligen når upp till "krönet" vid de Frisiska öarna och viker österut kan man tycka att man nästan är framme vid Kielkanalen. Det stämmer icke!

Lycklig besättning i perfekta vindar, solsken och 7-10 knops fart. Några timmar efter detta så var det slut på friden när en gale force 8 kastade sig över oss.

Vår första kuling kastade sig över oss just här och höll i sig -och tilltog- ända tills vi förtöjde i Brunnsbüttel. Efter en särdeles tröttsam, blöt och kall natt nådde vi fram till Elbes mynning. Den är dock så bred att man inte ser land åt något håll så skillnaden mellan öppet hav och flod är inte särskilt påfallande förrän man passerat Cuxhaven.

Handböckerna varnar för att gå in i Elbe i motström om man har vindstyrkor på över fyra Beaufort i ryggen, eftersom det då kan bildas farliga, brytande vågor. Tyvärr hade vi inget val härvidlag och tvingades göra just  detta i hela 8 Beaufort. Och ja, vågorna var där. Som värst tornade sjöarna upp mot 4-6 meter och bjöd på tämligen hisnande surfar med brottsjöarna i arselet. Men fort gick det, jävlar i mig!

En x-35:a är en ganska renodlad tävlingssegelbåt, och behandlar man den väl så går den riktigt fort. Den för sig också väl i hårt väder, men då är den mycket blöt. Lyx som vindskydd i mantågen och sprayhood saknas såklart. Samma sak gäller möjligheten att sitta när man styr. Två halkskyddade åsar att stå på är vad som bjuds. Trötta fötter och våta kläder är styrmans lott.

Mycket trött men lättad besättning slussar in i Kielkanalen efter ett slitsamt dygn. Sällan har en Jägerschnitzel och en tysk bier smakat bättre än i Brunnsbüttel som ligger strax innanför slussporten!

Efter något dygns vila... nej. Rättare sagt något dygns utförligt födelsedagsfirande (navigatören fyllde 35) i Brunnsbüttel styrdes stäven via Kielkanalen till Holtenau. Härifrån gjordes nästa kulingfärd förbi Fehmarn och upp till Rödby där min då tämligen slitna besättning byttes ut mot nya, fräscha gubbar. Dagen efter företogs en högst odramatisk seglats via Klintholm på Mön till Falsterbokanalen. En trött men nöjd skeppare kunde gå iland.

För den nyfikne publiceras här inom kort en liten, som vanligt aningen skakig, film om det hela!

Läs mer:

http://en.wikipedia.org/wiki/Beaufort_scale

http://www.x-35.se/bilder.htm

http://www.yachtdelivery.se

En liten häst

Då undertecknad och herr Ström for att hämta ett fönster som skulle bytas ut hos bonden Linder, så råkade vi på detta rara lilla kreatur. Personligen har jag aldrig sett en mindre häst. Den var dessutom mycket sällskaplig, men bet mig naturligtvis i röfven så fort jag vände honom ryggen. En intressant kombination av kelsjuk och skitförbannad.

Kräket började dessutom gnaga på min kniv. Fönstret i vänsternäven skall bli mall för en hoper nya som skall byggas i det närmaste.

En god stund vid svarven!

En rejäl hoper Grisslan-sicklar blev resultatet av dagens slit. Närmare bestämt 16 stycken som står till försäljning på Veteranbåtsdagen i Karlskrona på söndag.

Olika träslag är olika svåra att svarva. Till de lättare hör: björk, mahogny, ask, asp och teak. Till de betydligt svårare hör... ek. Eken tenderar att flisa upp sig, skvätta i ögonen, spricka, lukta illa och vara allmänt hård och jävlig.

En liten hoper ämnen inväntar att svarvas. Ekbitarna till höger kommer ifrån en gammal riven bro över Emån i Småland. Sanslöst bra virke! Tätvuxet och mycket tungt.

Granna handtag i olika trä och storlekar. En ny bekantskap i svarven var teaken. Det är både lätt och svårt att svarva teak. Lätt för att det svarar fint på svarvstålen, svårt för att det är så hejdlöst fett att det sätter igen slippapperen och för att det feta dammet letar sig in i klädedräkten på ett obehagligt sätt. Tilläggas skall även att teak har en ganska obehaglig, unken doft.

Lars Johan Kroon...

...gör steget ut i offentligheten. Den som vill ha en ovanligt välbyggd och stilig eka rekommenderas att ta en titt på denne herres fina sida!

http://ljk-batbygg.se/Lars-Johan_Kroons_Batbyggeri/Start.html

Gört!

My baby is coming home!

Eller ja... min och Båtbyggare Lars Johan Kroons baby är hemkommen. Nu skall hon i alla fall färdigställas i båtbyggeriet i Fliseryd!

Katla väl inslagen i bubbelplast, väl förankrad på en improviserad trailer. Bredvid henne en påtagligt nöjd båtbyggare som efter två timmar på E22:an kan pusta ut med ett rökverk.

Efter smidig avlastning står hon så äntligen under tak, skönt lutad emot tvenne spånbalar. Resten av arbetet med denna lilla båt kommer att försiggå i denna aningen somriga lokal.

Ett styck lamellimmad rorkult

Som den uppmärksamme bloggläsaren kanske har märkt så tillverkar jag drösvis med rorkultar numer. Tänkte slänga upp lite bilder på makandet av en av dessa pinnar. Just denna är betydligt mer komplicerad att göra eftersom den är s-formad och därför måste lamellimmas. Första steget i processen är att klyva virket och hyvla fram lamellerna. I förevarande fall 11 st i sapeli-mahogny.

En stadig fixtur är steg nr 2. Den måste sitta som ett berg mot underlaget för att klara trycket från tvingarna och lamellernas rätande kraft. Här sitter den skruvad med vinkeljärn och dessutom med feta skruv underifrån. Här ser du en fixtur enligt min smak: formen utsågad i granreglar och med uppsidan gjord för att ge tvingarna fäste. Klädd med heltäckningsmatta för att fördela ut trycket från tvingarna jämnt, och slutligen klädd i plast för att förhindra att lamellerna blir fastlimmade i fixturen eller dess underlag. Epoxi fäster inte i folie eller plastpåsar.

Efter kletandet med det valda limmet så spänner man försiktigt in lamellerna mot fixturen m h a skruvtvingar. Välj ett bra lim. Första limningsförsöket på denna rorkult misslyckades och delaminerade, med följden att mahogny för ett försvarligt antal sköna kronor fick kasseras. Anledningen var: epoxilim av okänd kvalitet. West Systems epoxy är kanon. Beprövat är bara förnamnet!

Herr Ström justerar trycket i tvingarna. Epoxi skall inte limmas under stort tryck. Då trycks limmet ut och fogen blir torr. Det är en skön konst att få snygg -men inte för snygg- passform vid epoxilimning.

När det färdiglimmade ämnet är klart så skall det hyvlas till rätt form. Ett riktigt bra tips är att aldrig (!) försöka hyvla något utan att först ha ritat ut streck.

Ett annat fint tips är att inte, som på bilden, hyvla där det är varmt och fullt med mygg. Ett tredje, och allvarligt menat, är att försöka få alla lameller i en sådan här konstruktion att ha fiberriktningen åt samma håll. Det är snudd på omöjligt, men underlättar väldigt mycket när man hyvlar. Mahogny är ö h t väldigt svårhyvlat eftersom fibrerriktningen tenderar att bölja fram och åter lite som den vill med urslag som följd. Om du då har nio lameller med olika fiberriktningar så kan du tänka dig hur krångligt det blir. En underlättande faktor är att ha en bra hyvel med lågvinkel. Underskatta heller aldrig betydelsen av att göra täta turer till brynet!

Och här är slutresultatet: en lamellimmad mahognyrorkult som skall passa på en Semona 30. På bilden betsad och linoljad. Formen på pinnen är given från början, den skall efterlikna originalet. Hyvlingen är dock efter eget huvud. Jag uppskattar själv rorkultar som sakta går från fyrkantiga i roten till bekvämt ovala i handgreppet.

Skulle du vilja ha en dylik, eller en helt annan modell och inte mäktar med att göra den själv så går det utmärkt att höra av sig!

Det satt långt inne men...

...nu är det gjort. Det sista skräckinjagande momentet i historien om motorsnipan Katlas tillblivelse är avklarat, och således stoltserar hon numer med ett styck propellerhylsa igenom akterstäven. Det finns en anledning till att det dröjde så länge innan det blev gjort. Eller kanske två om sanningen skall fram. Då resningen (köl och stävar) sammanfogas har man ett gyllene läge att borra för propelleraxeln. Men dessvärre hade vi vid detta tillfälle ingen aning om var motorn skulle sitta, vilken motor det skulle röra sig om och vilken dimension hylsan skulle ha. Alltså fick det anstå. Och där kommer vi till anledning nr två: detta är ett marigt moment som kan gå fel, eller skall vi säga snett. Ett sådant moment kan det vara bekvämt att skjuta på!

Här syns principen för borrjiggen (guiden). Hålet i klotsen styr borret. Brädlapparna ligger längs de nedan beskrivna strecken på klots och stäv och håller klotsen på plats även i sidled. Kvinnan i bakgrunden antyder att sommaren är här och att båtbyggeriet är proppfullt med nyfikna turister.

Det finns flera svårigheter att ta sig förbi. Det första är att beräkna vinkeln i höjdled då man ju inte kan se rakt igenom en bordlagd och däckad båt. Det andra är att få borret att gå rakt i sidled. Det sistnämnda kan låta enkelt, men även ett tjockt och stabilt borr kan vandra iväg i oönskad riktning då det går igenom 200 mm motträ. Knepen för att få borret att faktiskt komma ut på rätt ställe är säkert många, men Mäster Kalles metod är bevisligen bra.

Vinkeln, till att börja med tas ut genom att mäta 1) höjden mellan kölfjädern och det tänkta utgångshålet, och 2) höjden mellan kölen och vevaxeln på motorn. Vet man skillnaden mellan dessa mått kan man lätt räkna ut hur många mm det skulle skilja på en given sträcka, t ex en meter. I detta fall blev denna siffra 30 mm. Därmed kan man också med säkerhet säga att höjningen över en sträcka på 100 mm blir 3 mm. På akterstäven kan man alltså dra ett 100 mm streck som -i förhållande till kölen stäven står på- höjer sig 3 mm.

Härefter tillverkar man en guide som är exakt lika tjock som stäven och borrar ett hål genom densamma. Hålet skall ha samma dimension som borret man använder till genomföringen. På sidan av guiden drar man ett streck som helt överensstämmer med hålets riktning. När detta streck är ens med strecket som man (enligt ovan) dragit på stäven -då siktar man rätt. Hålet styr alltså borret rätt, och strecken används som "sikte". Kolla på bilden, så förstår du säkert hur det funkar!

Parkettsicklar!

Efter en tids torka på stålfronten finns Grisslans flotta parkettsicklar åter att köpa. En parkettsickel är användbar till mycket: sickla trä, skrapa lack, ta bort blyertsstreck mm. Har du en träbåt eller snickrar du möbler? Då behöver du en sådan!

Du kan få dem i önskat träslag. Länk till sida med mer info hittar du till höger. 

Täta en läckande båt

Åren flyter samman och man har svårt att hålla reda på i vilken ordning man än en gång river båthus och drar iväg Grisslan till Ernemar, Oskarshamn. I år blev dock sjösättningen lite senare än föregående år och lite pyssel med tätning blev nödvändigt. Knepet härvid är som följer: spola båten invändigt med en trädgårdsslang för att se var det läcker. Ta sedan en patron med bitumen (bästa märket är Hagmans kallasfalt) och tryck in i springorna. Lägg en remsa papperstejp över det hela och avsluta med att måla över det hela med bottenfärg. Detta tillvägagångssätt är i det närmaste idiotsäkert. Tejpen sitter kvar tills båten sväller ihop, och skulle den ändå släppa så tar bitumenlagret hand om det hela.

Varje år blir man lika glad när man avtäcker. I ett båthus ser man inte helheten, men så snart man drar av presenningen så ser man linjerna igen.

Grisslans snobbrand sjunger på sista versen. Nästa år blir den omgjord men i år får den hänga med. Nuvarande rand är målad med Internationals "Brightside", och den färgen kommer inte att målas på min lilla gumma igen. Skräp. Håller inte.