Ett odödligt namn!

Just som undertecknad och kollegan Johan Nilsson som bäst lägger däck på den ombloggade 14 fots motorsnipan så slår det mig att hon nu är såpass mycket båt att hon behöver ett namn. Ingen båt har jag tidigare lagt, och kommer kanske aldrig att lägga, ned så mycket själ i som i denna lilla snipa. Få ting bär på så många minnen av bra och dåligt. Hon är full av konnotationer, den lilla gumman. Kort sagt så är hon byggd under den i särklass besvärligaste perioden i mitt liv.

Därför skall hon för alltid och evärdeligt heta Katla! Måtte hon möta med- och sjögång på havet, och måtte hennes bordgångar och svepspant leva uti hundrade år! Och sedan bytas mot nya.

Till de nära och kära som begriper det djupt komiska i detta namn säger jag: måtte vi för alltid därom tiga!

Båthusets filosofi

För en båtägare, särskilt träbåtsägaren, är båthuset så mycket mer än bara ett presenningsskjul. Oceaner av associationer och känslor gömmer sig bland dessa brädor och reglar.

2010 fick Grisslan en något försenad upptagning. Först den andre november kom hon upp ur sjön med hjälp av den mycket duktige Peter på Kranstyrkan AB. T o m 2009 hade hon Figeholm som hemmahamn och seglades varje höst ned till Oskarshamn (Ernemar) för upptagning. Men från och med 2010 ligger hon förtöjd i Mönsterås.

Mönsterås är knappast ett eldorado för sjöfarare. Inte för att det är något fel på själva samhället, dess marinor eller omgivningar. Tvärtom! Det är synnerligen vackert! Problemet är inseglingen. För att nå hamnen måste man stå ut med en fyra sjömil lång insegling genom en tätt utprickad skärgårdsvik som enligt uppgift skall vara Sveriges grundaste. För en folkbåtsseglare rör det sig alltså ungefär om en timmes in- och utsegling. Måttligt roligt om man dagsseglar eller om man som Kalmarsundseglare bara vill söka natthamn. Om man, som jag, sällan eller aldrig tar småturer utan snarare gör långseglingar är det helt ok.

Den största fördelen med Mönsterås består dock för undertecknad i sjö- och torrsättningen. Grisslans båthus står i Fliseryd och traktor-trailer turen blir endast en dryg mil jämfört med 2,5 mil från Oskarshamn. det gör stor skillnad då man kör traktor i 20 km/h. Sålunda: Mönsterås är sålunda det bästa alternativet!

Och så till det egentliga, och i rubriken nämnda, ämnet! Grisslan har haft två olika båthus. Det första byggt av ställningsrör och det andra av träreglar. Att bygga av ställningsrör är inte att rekommendera eftersom man blir hänvisad till linor och snören för att fästa presenningen. Det är verkligen mycket behändigare att kunna spika fast dem istället.

Båthus är på samma gång en källa till djup tillfredsställelse och svårartat magsår. Då man lägger ned hammaren och konstaterar att båten står tryggt under pressarna, ja då smakar "job well done-pilsnern" ljuvligt. Men när vinterstormarna obönhörligt rister i takstolarna, ja då får man snarare dricka pilsner för att hålla nerverna i schack.

Vad gäller båthusets fördelar röner man dem verkligen till fullo då man obehindrat knallar omkring i dess inre och fernissar och renoverar i fridens liljor, förutan isande vind och regn. Men det årligt återkommande resandet och rivandet av eländet kan stundom kännas lite väl repetitivt. Men det är klart, att vill man slippa det så får man väl köpa sig en lada. Eller en hangar.

Sammanfattningsvis så kan man nog, inte utan fog, konstatera att båtlivet består väldigt mycket av båthusbyggande och -rivande.Om jag själv istället lagt tiden på renovering av Grisslan så hade hon sannolikt varit så grann som en nypyntad julgran vid det här laget. Men jag antar att ett sådant resonemang är lika meningsfullt som att säga att "barnen hade varit oerhört trevliga att ha att göra med om de bara hade gjort som jag säger".

Spant och bottenstockar

Senaste veckan har helt lagts på bottenstockar och spant. I skrivande stund är fyra bottenstockar inpassade och en femte grovhuggen. Fem par spant är basade och nitade.

Mallarna har avlägsnats och arbetet med spant och bottenstockar är i full gång. Endast mallen närmast akterstäven sitter kvar.

Basade spant, ibland kallade svepspant, är enkla att få på plats. I förevarande fall består de av 13x25 mm ekribb som basas (ångas) i ca 15 minuter och sedan pressas mot skrovet. Nitningen sker direkt på plats, men man kan naturligtvis även basa dem över mallar och nita dem när de svalnat. Detta tycker jag dock är onödigt arbete, är man två så går det utmärkt att både hålla dem på plats och nita dem så fort de kommit ur bastrumman.

Sätten att malla bottenstockar är många. På bilden ser du ett av de finurligare. En grovmall passas någorlunda in mot skrovet. Små lappar av masonit läggs emot bordläggningsplankorna och skjuts fast i mallen med häftpistol. Vips så har man en mycket ackurat (men tvådimensionell...) bild av bottenstockens ena sida.

Bottenstockar är ett kapitel för sig. Först, för den oinvigde, skall jag förklara vad det är för något. De flesta tycks tro att namnet syftar på kölen. Fel fel fel. De är de tvärgående bottenförstärkningar som ligger vinkelrätt mot kölen.

Måtten överförs först till en pappersmall och slutligen till ämnet. Att först göra en pappersmall är inte onödigt, görs den på styvt papper så kan man snabbt kontrollera att måtten stämmer genom att helt enkelt pröva mallen mot skrovet.

Tillverkningen av dem tillhör dessutom de enformiga och svåra momenten i båtbyggeri. Svårigheten ligger i inpassningen. Den måste vara perfekt. På ett klinkbyggt skrov blir passytorna många, och det kräver stort tålamod för att få dem att stämma. Råkar man ta lite för mycket på en av ytorna... ja då åker man på att arbeta ned alla de andra till samma nivå. Man lägger snabbt märke till att bottenstockar lever i en synnerligt tredimensionell verklighet...

Så snart ämnet är utsågat på bandsåg eller med sticksåg, så vidtager det eviga pillandet med att passa in härligheten i verkligheten. Låt mig bara understryka att det verkligen lönar sig att göra mallningen och grovsågningen mycket noggrant.

Hur noggrann man bör vara med inpassningen tål säkert att diskuteras. Man skall betänka att tiondelar av millimetrar försvinner när man drar åt skruvarna, fylls upp av tätningsmedel eller sväller igen när båten kommer i sjön. Man kan också ha i åtanke att man i forna tider gjorde detta arbete med yxa, och enligt vad jag har sett så är även båtar som är byggda på välrenommerade varv stundtals rätt grovt tillyxade. Därmed inte sagt att man skall skita i passformen, men det kan diskuteras huruvida det är värt energin och tiden som går åt för att gå från bra till perfekt.

Två oundgängliga verktyg: bladmåttet och linoljan. Bladmåttet kräver kanske ingen närmare förklaring, men linoljemetoden gör det däremot. När man kommit så pass långt i inpassningen att man inte längre ser var det glipar eller ligger emot, så penslar man skrovytorna med linolja och placerar sedan bottenstocken i sitt läge. Då man tar bort den så ser man var oljan vätt dess ytor. De vätta ytorna arbetas då ned med sickel, rasp, hyvel och stämjärn. Inpassningen är klar när samtliga ytor är helt eller nästan helt vätta av linolja.

Bordlagd!

En härlig syn för nöjda snipbyggare: spunningen i förstäven med sjus tyck bordhalsar skruvade på plats. Stäven är gjord i två stycken, sammanfogade med en haklask. Spunningen är "grovuttagen" med handöverfräs. På så sätt får man garanterat en snygg spunningslinje.

Så är äntligen min lilla snipa bordlagd. Sista bordet nitades för en dryg vecka sedan, och i skrivande stund är även två bottenstockar och tio spant på plats. Men mer om det senare!

Baslåda med fyra bordämnen. Borden är av 12 mm furu och behöver 45-50 minuters basning för att mjukna.

Bordläggning av en båt innehåller många moment. Inget av dem är mycket svårt, möjligen undantaget inpassningen av sambordet i akterstäven. Men momenten är många och det är mycket som kan gå fel. För lärlingen -t ex undertecknad- så är den glada nyheten att arbetet är synnerligen repetitivt, och man ges verkligen möjlighet att öva även om man bara bygger en liten båt. Min snipa har sju bord. Och eftersom sambordet är gjort i ett helt stycke och övriga bord laskade så fäster man alltså 26 bordsplankor på båten. Och man lär sig! Första borden tog evigheter - sista varvet tog endast fem dagar från osågade plank till färdighyvlade, inpassade och nitade bord.

Ask med nitar och verktyg. För bra nitning behövs kulhammare (300 gram är lagom), avbitare (hellre ändavbitare än sidavbitaren på bilden), brickpåslagare, andragare, borrmaskin, försänkare, drivdorn och mothåll. Påslagaren, mothållet och andragaren får man göra själv. Resten finns att köpa.

Den som är intresserad av hur man gör kommer snart att hitta nya steg-för-steg-sidor här på Grisslanbloggen. Först ut blir bordläggning, följt av bottenstockar och basade spant (svepspant). Önskar du läsa om något särskilt så går det alldeles utmärkt att skriva till mig och önska!

niklas@17kyssar.se

Det mest tidsödande i bordläggningsarbetet: inpassningen i stävarna. Det är även här som borden är som känsligast och man får räkna med att ett eller annat bord spricker under arbetet. På bilden syns, förutom stämjärn och spunning, själva "fällningen". Alltså den fals i det undre bordet som gör att klinkborden liksom "går in i varandra" mot stävarna.

Sommaren 2009

En hoper klipp från förra sommarens segelsemestrar. Allt till aningen sentimental musik. Den som gillar Brian Eno's "An ending" bör bli tämligen nöjd med slutet.

Lägg gärna märke till det veritabla zoo som Grisslan hyste denna sommar. En boxervalp och två kaniner. Sistnämnda sabeltandade odjur gnagde små fula hål i bordläggningen och är sedan dess inte välkomna ombord. Men eftersom de strax efter seglingen återfanns stendöda i sin bur behöver jag knappast oroa mig över den saken.


Ännu ett försök att få slumpmässigt filmade småklipp att sammanfogas till något begripligt.

Motvindens förbannelse

Den egentliga sommarens sista segling är nu avklarad. Tyvärr helt utan bildbevis, men framledes kommer sviterna av denna sista resa att synas på bloggen eftersom den medför en hel hoper lagningar.

Som befaren Nordsjöseglare är man såklart van vid en hel del vad gäller dåligt väder, allmän otur och grejer som går sönder. Men som Folkbåtsseglare är jag ganska skonad från detta. Ända tills idag!

I en tämligen krabb motsjö, en envis och kraftig västan och i ett som vanligt (för mig) jinxat Kalmarsund lyckades jag segla sönder bomuthalet, mina lazy jacks och likrännan samt lyckats tappa över bord alla mina stroppar, en kapockdyna, fem saxpinnar och en öl.

Motvind är en styggelse, och jag är förföljd av den. Alla mina seglarvänner vet, att om de tar med mig ombord så är det vad som väntar. Tag tolv sekundmeter slör i en Folkbåt. Vansinnigt trevligt, sex-sju knop och så vindstilla ombord att man kan blåsa rökringar och spotta snus i lovart. Men tag sedan tolv sekundmeter dikt bidevind med samma båt (eller vilken båt som helst). En hink vatten i nyllet var trettionde sekund, krampaktigt tag om relingen för att inte trilla ur i byarna, ylande hundar, gråtande barn och ölen far över bord. Medborgare: ha aldrig motvind. Tag aldrig med mig på en båt; över mig vilar motvindens förbannelse.

Windex en onödig pryl?

Så efter en halv sommar med nya masten kan jag göra en smärre utvärdering. Förutom att det naturligtvis gjort kosmetiska underverk med en glänsande pinne så kan det konstateras att den dessutom är funktionell. Att den är något lägre (se tidigare inlägg) än originalmasten har medfört en del förändringar. Dels är segelplanet därmed nedflyttat några decimeter, och jag upplever att båten fått bättre balans härav. Något mindre lovgirig, och krängningen är betydligt mindre. Enda nackdelen är att man nu får akta sig för bommen i slagen och gipparna.

Att den är smäckrare än sin föregångare tycks inte ha medfört något bekymmer. Den tål mycket vind och "ålar" sig inte, och vibrerar inte heller. Möjligen kan man se att lävantet slackar något mer än förr.

Windexen gick åt helvete vid vårens påmastning -som många gånger förr- och ingen ny kom på plats. Jag vill hävda att jag ingalunda seglar sämre utan denna för alla seglare så oumbärliga pryl. Tvärtom så har frånvaron av den gjort mig mer uppmärksam på segeltrimmet, och min känsla för kryssvinklar har blivit mycket bättre. Förr har jag, som så många andra, suttit med blicken klistrad i masttoppen. Som windexlös sitter man snarare och studerar krusningar, vågor, flärpar och telltales. Seglingen blir bättre då, och betydligt intressantare.

Folkbåtsseglarens dröm: ny mast mot klarblå sommarhimmel. Men jag medger gärna att vhf-antennen skämmer utsikten en aning.

Besök Bassholmen och kolla in Lilla Kålvik

För den oinvigde kan berättas att en slip i varvssammanhang är en anordning med spel, räls och vagga som används för torrsättning av båtar och skepp.

Först en ursäkt för den allittererande inläggsrubriken och nu till saken: våren förgylldes med en studieresa. Till ställena som förärades med besök hör Bassholmen och Lilla Kålviks Båtbyggeri. Förstnämnda är en ö på vilken Föreningen Allmogebåtar håller till och bjuder på båtutställningar och museum.

 Med tändkuleförsedd snipa till Bassholmen. Viss inhalation av avgaser får man räkna med.

Låt mig bara säga att det hela är rena paradiset för den historie- och båtintresserade. Stämningen är verkligen mättad; vinden går mellan de gamla sillkokerierna, vågorna kluckar i landen på otaliga klinkbyggen och dofterna av trä och linolja gifter sig med dem av Bohusläns klippor. En plats för den sentimentale att dröja vid.

Kjell Fjellsson, en av Föreningen Allmogebåtars verkliga eldsjälar, välkomnar på bryggan. I bakgrunden några av föreningens flytande museibåtar. Föreningen ger ut den förträffliga publikationen Träbiten.

Lilla Kålvik är något helt annat. Förutom träbåtsbyggeri är det en modern fullservicemarina och en högst levande nutidsföreteelse. Här är Bassholmens vemod långt borta. Den uppmärksamme mässbesökaren såg i veteranbåtshallen i Göteborg några byggen från Kålvik, ett par osedvanligt välbyggda bohusekor i furu och ek. Och tro mig när jag säger att det är ett par sjujävla båtbyggare det rör sig om. Vid inspektion av en Andunge som de nyligen byggt färdigt var det flera båtbyggarlärlingar med mig som nog tyckte att det var lika bra att ge fan i snickeriet.

Imponerade båtbyggarelever inspekterar förstäv och spunning på en sprillans ny Andunge. 400 000 är prislappen. I bakgrunden en Bohusjulle med blymönjans omisskänliga vägkons-orangea signatur under vattenlinjen.

Kolla deras hemsida på:
http://lillakalviksbatbyggeri.se/

Att löga sig i bifallsbruset

Utan att göra en stor affär av det så kan jag konstatera att jag är tämligen van vid applåder och bifall. Och inget konstigt med det, jag är ju underhållare och har verkligen stått oräkneliga timmar inför publik. Skratt och applåder är en högst naturlig del av det hela, och inte mer än ett tecken på att jag gör mitt jobb på rätt sätt. Alltså inget man tänker särskilt på, inget man berusas av i normalfallet. Något man vänjer sig vid och använder sig av som värdemätare på det utförda arbetet. Det hör till, helt enkelt.

Ett råd till innehavare av målade däck: undvik för all del italienska lädersulor. De saknar helt friktion mot underlaget. Stor risk för buskisartade komplikationer.

Dock är det mer sällan som en träbåtsrenoverare kan förvänta sig applåder. Det måste betraktas som ytterst irreguljärt att röna publikens bifall då man dragit i en skruv med viss snits, fått till en lask med bravur eller verkligen fått den rätta schwungen på ett spant. Och sanning att säga så är det nog ganska prövande att hantverka inför publik. Och dessutom rejält tråkigt för publiken om det inte är ett ovanligt actionladdat moment det rör sig om. Det gör det sällan.

Skall man dra resonemanget ytterligare en bit, så är det inte helt uppåt väggarna att hävda att träbåtsrenovering kan vara ett ganska otacksamt värv. De svåraste sakerna, som att byta kölbultar, passa in bottenstockar och att komma åt diverse trilskande resningsbultar långt nere i ett omänskligt smalt kölsvin, de syns inte. Pengarna man lägger ut får man aldrig tillbaka eftersom träbåtar inte är värda ens virkespriset. Och ingen berömmer en för det.

Att segla in och vända i detta smala hål, och dessutom inför en tusenhövdad publik, syntes mig övermäktigt. Med en långkölad, ganska trögvänd båt som Folkbåten är det högst sannolikt att istället för en elegant stagvändning göra en humoristisk tur upp på en brygga eller en kraftfull braksuccé rakt igenom Ivar Kreugers motorbåt "Svalan" som låg förtöjd längst inne i viken.

Dock var det en och annan, inklusive undertecknad, som fick upprättelse i söndags. På Nostalgias Veteranbåtsdag i Karlskrona. De som ställde upp i båtparaden, anförd av Anders Vaernéus, möttes nämligen av just denna i träbåtssammanhang så irreguljära företeelse: varma applåder för väl utfört arbete och för sina snygga båtar i allmänhet. Och tro mig när jag säger: det värmde! Det blir något att leva på under den kommande vinterns kalla dagar i ett ensamt båthus.

Grisslans sextioårspresent - en ny mast

60 år är gammalt för vilket fordon som helst och för en enkel fritidsbåt är det en, i mina ögon, imponerande ålder. De byggde bra saker helt enkelt! Nåväl, nu är den gamle masten utbytt mot en nygammal (se tidigare inlägg).

Nyrenoverad, nygammal mast på plats. Ytan består av 5 lager Schooner och två lager Epifanes. En inte oäven metod; de första lagren torkar snabbt och klaras av på fyra dygn, och de sista ger den rätta glansen och uv-skyddet.

Trots att Folkbåten är en entypsbåt så förekommer tydligen vissa avvikelser båtarna emellan. Detta fick undertecknad och en medhjälpare erfara. Vid en jämförelse, med de båda masterna liggande sida vid sida, befanns Grisslans originalmast vara omkring 30 cm längre. Detta medför alltså att bommen hamnar något lägre på Grisslan när den nya masten är monterad. Ytterligare en skillnad låg i hur högt upp fiolstaget, och därmed även vant och förstag, satt på de bägge masterna. Ställda inför ett valet att antingen flytta upp fiolstaget eller att korta av vant och förstag valdes det förstnämnda. Vajerändarna är försedda med talluriter (pressade hylsor). Att klippa bort dessa och splitsa fast kausarna högre upp är ett riktigt hästjobb för en amatör, och dessutom dumt när man har snygga och funktionella talluriter. Slutligen kan jag konstatera att Grisslan fått ett smäckrare utseende med sin nya, tunnare mast.

Spridarna till fiolstagen var på Grisslans gamla mast helt i galvat järn. Den nya är en hybrid, spridare av ek och en rostfri stång dem emellan (inte monterad på bilden). Kanske inte lika hållbart, men definitivt oerhört mycket snyggare!