Att löga sig i bifallsbruset

Utan att göra en stor affär av det så kan jag konstatera att jag är tämligen van vid applåder och bifall. Och inget konstigt med det, jag är ju underhållare och har verkligen stått oräkneliga timmar inför publik. Skratt och applåder är en högst naturlig del av det hela, och inte mer än ett tecken på att jag gör mitt jobb på rätt sätt. Alltså inget man tänker särskilt på, inget man berusas av i normalfallet. Något man vänjer sig vid och använder sig av som värdemätare på det utförda arbetet. Det hör till, helt enkelt.

Ett råd till innehavare av målade däck: undvik för all del italienska lädersulor. De saknar helt friktion mot underlaget. Stor risk för buskisartade komplikationer.

Dock är det mer sällan som en träbåtsrenoverare kan förvänta sig applåder. Det måste betraktas som ytterst irreguljärt att röna publikens bifall då man dragit i en skruv med viss snits, fått till en lask med bravur eller verkligen fått den rätta schwungen på ett spant. Och sanning att säga så är det nog ganska prövande att hantverka inför publik. Och dessutom rejält tråkigt för publiken om det inte är ett ovanligt actionladdat moment det rör sig om. Det gör det sällan.

Skall man dra resonemanget ytterligare en bit, så är det inte helt uppåt väggarna att hävda att träbåtsrenovering kan vara ett ganska otacksamt värv. De svåraste sakerna, som att byta kölbultar, passa in bottenstockar och att komma åt diverse trilskande resningsbultar långt nere i ett omänskligt smalt kölsvin, de syns inte. Pengarna man lägger ut får man aldrig tillbaka eftersom träbåtar inte är värda ens virkespriset. Och ingen berömmer en för det.

Att segla in och vända i detta smala hål, och dessutom inför en tusenhövdad publik, syntes mig övermäktigt. Med en långkölad, ganska trögvänd båt som Folkbåten är det högst sannolikt att istället för en elegant stagvändning göra en humoristisk tur upp på en brygga eller en kraftfull braksuccé rakt igenom Ivar Kreugers motorbåt "Svalan" som låg förtöjd längst inne i viken.

Dock var det en och annan, inklusive undertecknad, som fick upprättelse i söndags. På Nostalgias Veteranbåtsdag i Karlskrona. De som ställde upp i båtparaden, anförd av Anders Vaernéus, möttes nämligen av just denna i träbåtssammanhang så irreguljära företeelse: varma applåder för väl utfört arbete och för sina snygga båtar i allmänhet. Och tro mig när jag säger: det värmde! Det blir något att leva på under den kommande vinterns kalla dagar i ett ensamt båthus.