Mer däck och sarg!

Kallt i verkstan, ja för fan! Men det går ändå framåt. Den svårbasade mahognyn till sargen fick istället lamellimmas, och första steget i denna process var att göra jiggar, klyva bräder, hyvla lameller och slutligen basa dem för fixering i jiggarna. Trots intensiv basning och föregående blötning av lamellerna så visade de sig vara ganska svårböjda. Ingen brast, men morgondagen lär visa om de stannat i formen någorlunda. Jag har onekligen mina tvivel... Men det lär åtminstone gå att pressa ihop dem igen för epoxilimning.

Två jiggar på varsin lastpall, en för vardera akter- och försarg. För att utjämna trycket och för att inte få fula märken i träet försågs de med filt som häftades fast. Sanning att säga luktade filten inget vidare, då min skeppshund Maja haft den stora artigheten att skita på den.

Så snart de fördömda lamellerna kommit på plats i jiggarna -klyva breda bräder i bandsåg rekommenderas inte eftersom det är skitjobbigt- så påbörjade undertecknad och kollegan Johan arbetet med däcksribben. Detta är ett arbete vi sett framåt emot med viss bävan. Vi trodde det skulle vara svårt... ha ha ha! Kanonenkelt. Grovsågning i bandsåg och finpassning med rasp (Johans tool of choice) och Lie Nielsen-hyvel (den högfärdige Niklas tool of choice), och varje ribb tar omkring femton minuter att färdigställa helt.

De fyra första däcksribben på plats. Innan man börjar lägga skall man se till att ytan man skall fylla verkligen fylls av hela ribb. Det är inte önskvärt att få en liten smal skitbit i slutet. Med viss beräkning blev våra ribb 34 mm breda för att den sista biten skulle bli ca 33 mm.


I övrigt går det särskilt bra att notera att fotografierna är tagna av Johan, medelst Iphone. Den egna kameran saknar laddare, och undertecknad saknar medel till att skaffa ny. Lärdom: bli inte båtbyggare om du vill tjäna massor av klöver!

Däck

Skarndäck och mittfiskar sitter nu på plats. Nästa steg är att få dit sargen. Ursprungsplanen var att basa sagda tingest, men efter ett test med en bit av virket så fick detta förfarande slås ur hågen. Mahogny är erkänt svårbasat, och just vårt träd verkar vara omöjligt. Provbiten gick tvärt av, och böjarna i för och akter får istället lamellimmas.

Skarndäck och mittfisk på det lilla akterdäcket. Däcksribben (som ligger och väntar på inpassning) är i kärnfuru, 34x12.5 mm med 3,2 mm nåt.

Detalj av skarndäcket i fören. Det ligger skruvat direkt mot däcksbalkarna, balkvägaren och knäet. Som rötskydd och tätning ligger ett lager Ettan (tjära och bivax) emellan ytorna.

Bottenstockar galore. De två mittersta kommer att tjäna som motorbädd och är därför 10 mm tjockare än de andra som är 30 mm. Ytterligare två syns inte i bild, och så snart hålet för propellerhylsan är borrat tillkommer ytterligare en i aktern (som hylsan skruvas emot).

Bråda dagar!

Katla är numer försedd med bottenstockar, spant, balkvägare och däcksbalkar. Och sedan i eftermiddags även med skarndäck på bägge sidor. Det skall vara klart om tre veckor, så det är bra fart på bygget just nu!

Dyrt, men värt priset -syrafast rostfri träskruv. Alla som brottats med gamla kassa mässingsskruvar skriver under på att de extra hundralapparna de rostfria kostar är väl använda. Mässingen går åt skogen snabbt i ekens garvsyror.

Underlaget till däcket, alltså balkvägare, knän, stävkrafter och däcksbalkar färdigställdes nyligen. Som en extra, men aningen tung, lyx byggdes dessa delar helt i prima ek. Furu är annars det vanliga här. Den lilla snipan börjar alltmer framstå som en stridsvagn. Hon är redan oerhört stum, och ännu styvare blir hon när däck och sarg kommer på.

Underlaget till fördäcket. Lägg märke till att balkvägarna är infällda och skruvade i stävkraften. Originalritningens balkvägare slutade innan fördäcket. Denna konstruktion gör fören betydligt styvare. På förlagan (byggd på Mårtenssons, Hästholmen, 1982) saknades även de på bilden synliga två förligaste spantparen.

Katlas förlaga var betydligt klenare byggd. Det rörde sig om en enklare fiskebåt med sump. Däcket var av gråmålade granbräder, utan mittfiskar och utan skarndäck i för och akter. Min och Johans ambition har aldrig varit att bygga en kopia av denna lite simplare bruksbåt, utan att göra en liten snipa såsom vi vill ha den. En liten vacker leksak med både motor, segel och åror. Katlas däck blir i mahogny, med ribb av kärnfuru; samma som i skrovet.

Underlaget till Katlas akterdäck. Knäna är tidsödande arbeten. De skall passas in mot ytor som är allt annat än raka. Tålamod är dock nybörjarens dygd, och efter en dags hyvlande och penslande med linolja så sitter de på plats.

Uppmätningen av förlagan är dock gjord av en man av andra åsikter. Bertil Andersson, en av Sveriges mesta dokumenterare av traditionella träbåtar, har gjort ritningen. Låt mig säga att han är en man med öga för, och vurm för, det autentiska i dessa allmogebåtar. Då han av en kollega ombads avge ett utlåtande på Katla så blev svaret artigt men undvikande: "det är fint virke i den". Vi har, som sagts, inte varit särskilt trogna mot ritningen, och detta undgick inte denne mans falköga.

Undertecknad i färd med att skruva fast Katlas styrbords skarndäck. Det skruvas i karveln, i översta bordet och i balkvägaren. Lägg märke till de gräsliga kläderna: ett tecken på att vintern är här. I Slup & Barkasskjulet finns ingen värme. Sakta men säkert kyls kåken ned, för att snart vara helt utkyld. En gissning är att det är minusgrader inomhus om några veckor.

Ett odödligt namn!

Just som undertecknad och kollegan Johan Nilsson som bäst lägger däck på den ombloggade 14 fots motorsnipan så slår det mig att hon nu är såpass mycket båt att hon behöver ett namn. Ingen båt har jag tidigare lagt, och kommer kanske aldrig att lägga, ned så mycket själ i som i denna lilla snipa. Få ting bär på så många minnen av bra och dåligt. Hon är full av konnotationer, den lilla gumman. Kort sagt så är hon byggd under den i särklass besvärligaste perioden i mitt liv.

Därför skall hon för alltid och evärdeligt heta Katla! Måtte hon möta med- och sjögång på havet, och måtte hennes bordgångar och svepspant leva uti hundrade år! Och sedan bytas mot nya.

Till de nära och kära som begriper det djupt komiska i detta namn säger jag: måtte vi för alltid därom tiga!

Båthusets filosofi

För en båtägare, särskilt träbåtsägaren, är båthuset så mycket mer än bara ett presenningsskjul. Oceaner av associationer och känslor gömmer sig bland dessa brädor och reglar.

2010 fick Grisslan en något försenad upptagning. Först den andre november kom hon upp ur sjön med hjälp av den mycket duktige Peter på Kranstyrkan AB. T o m 2009 hade hon Figeholm som hemmahamn och seglades varje höst ned till Oskarshamn (Ernemar) för upptagning. Men från och med 2010 ligger hon förtöjd i Mönsterås.

Mönsterås är knappast ett eldorado för sjöfarare. Inte för att det är något fel på själva samhället, dess marinor eller omgivningar. Tvärtom! Det är synnerligen vackert! Problemet är inseglingen. För att nå hamnen måste man stå ut med en fyra sjömil lång insegling genom en tätt utprickad skärgårdsvik som enligt uppgift skall vara Sveriges grundaste. För en folkbåtsseglare rör det sig alltså ungefär om en timmes in- och utsegling. Måttligt roligt om man dagsseglar eller om man som Kalmarsundseglare bara vill söka natthamn. Om man, som jag, sällan eller aldrig tar småturer utan snarare gör långseglingar är det helt ok.

Den största fördelen med Mönsterås består dock för undertecknad i sjö- och torrsättningen. Grisslans båthus står i Fliseryd och traktor-trailer turen blir endast en dryg mil jämfört med 2,5 mil från Oskarshamn. det gör stor skillnad då man kör traktor i 20 km/h. Sålunda: Mönsterås är sålunda det bästa alternativet!

Och så till det egentliga, och i rubriken nämnda, ämnet! Grisslan har haft två olika båthus. Det första byggt av ställningsrör och det andra av träreglar. Att bygga av ställningsrör är inte att rekommendera eftersom man blir hänvisad till linor och snören för att fästa presenningen. Det är verkligen mycket behändigare att kunna spika fast dem istället.

Båthus är på samma gång en källa till djup tillfredsställelse och svårartat magsår. Då man lägger ned hammaren och konstaterar att båten står tryggt under pressarna, ja då smakar "job well done-pilsnern" ljuvligt. Men när vinterstormarna obönhörligt rister i takstolarna, ja då får man snarare dricka pilsner för att hålla nerverna i schack.

Vad gäller båthusets fördelar röner man dem verkligen till fullo då man obehindrat knallar omkring i dess inre och fernissar och renoverar i fridens liljor, förutan isande vind och regn. Men det årligt återkommande resandet och rivandet av eländet kan stundom kännas lite väl repetitivt. Men det är klart, att vill man slippa det så får man väl köpa sig en lada. Eller en hangar.

Sammanfattningsvis så kan man nog, inte utan fog, konstatera att båtlivet består väldigt mycket av båthusbyggande och -rivande.Om jag själv istället lagt tiden på renovering av Grisslan så hade hon sannolikt varit så grann som en nypyntad julgran vid det här laget. Men jag antar att ett sådant resonemang är lika meningsfullt som att säga att "barnen hade varit oerhört trevliga att ha att göra med om de bara hade gjort som jag säger".

Spant och bottenstockar

Senaste veckan har helt lagts på bottenstockar och spant. I skrivande stund är fyra bottenstockar inpassade och en femte grovhuggen. Fem par spant är basade och nitade.

Mallarna har avlägsnats och arbetet med spant och bottenstockar är i full gång. Endast mallen närmast akterstäven sitter kvar.

Basade spant, ibland kallade svepspant, är enkla att få på plats. I förevarande fall består de av 13x25 mm ekribb som basas (ångas) i ca 15 minuter och sedan pressas mot skrovet. Nitningen sker direkt på plats, men man kan naturligtvis även basa dem över mallar och nita dem när de svalnat. Detta tycker jag dock är onödigt arbete, är man två så går det utmärkt att både hålla dem på plats och nita dem så fort de kommit ur bastrumman.

Sätten att malla bottenstockar är många. På bilden ser du ett av de finurligare. En grovmall passas någorlunda in mot skrovet. Små lappar av masonit läggs emot bordläggningsplankorna och skjuts fast i mallen med häftpistol. Vips så har man en mycket ackurat (men tvådimensionell...) bild av bottenstockens ena sida.

Bottenstockar är ett kapitel för sig. Först, för den oinvigde, skall jag förklara vad det är för något. De flesta tycks tro att namnet syftar på kölen. Fel fel fel. De är de tvärgående bottenförstärkningar som ligger vinkelrätt mot kölen.

Måtten överförs först till en pappersmall och slutligen till ämnet. Att först göra en pappersmall är inte onödigt, görs den på styvt papper så kan man snabbt kontrollera att måtten stämmer genom att helt enkelt pröva mallen mot skrovet.

Tillverkningen av dem tillhör dessutom de enformiga och svåra momenten i båtbyggeri. Svårigheten ligger i inpassningen. Den måste vara perfekt. På ett klinkbyggt skrov blir passytorna många, och det kräver stort tålamod för att få dem att stämma. Råkar man ta lite för mycket på en av ytorna... ja då åker man på att arbeta ned alla de andra till samma nivå. Man lägger snabbt märke till att bottenstockar lever i en synnerligt tredimensionell verklighet...

Så snart ämnet är utsågat på bandsåg eller med sticksåg, så vidtager det eviga pillandet med att passa in härligheten i verkligheten. Låt mig bara understryka att det verkligen lönar sig att göra mallningen och grovsågningen mycket noggrant.

Hur noggrann man bör vara med inpassningen tål säkert att diskuteras. Man skall betänka att tiondelar av millimetrar försvinner när man drar åt skruvarna, fylls upp av tätningsmedel eller sväller igen när båten kommer i sjön. Man kan också ha i åtanke att man i forna tider gjorde detta arbete med yxa, och enligt vad jag har sett så är även båtar som är byggda på välrenommerade varv stundtals rätt grovt tillyxade. Därmed inte sagt att man skall skita i passformen, men det kan diskuteras huruvida det är värt energin och tiden som går åt för att gå från bra till perfekt.

Två oundgängliga verktyg: bladmåttet och linoljan. Bladmåttet kräver kanske ingen närmare förklaring, men linoljemetoden gör det däremot. När man kommit så pass långt i inpassningen att man inte längre ser var det glipar eller ligger emot, så penslar man skrovytorna med linolja och placerar sedan bottenstocken i sitt läge. Då man tar bort den så ser man var oljan vätt dess ytor. De vätta ytorna arbetas då ned med sickel, rasp, hyvel och stämjärn. Inpassningen är klar när samtliga ytor är helt eller nästan helt vätta av linolja.

Bordlagd!

En härlig syn för nöjda snipbyggare: spunningen i förstäven med sjus tyck bordhalsar skruvade på plats. Stäven är gjord i två stycken, sammanfogade med en haklask. Spunningen är "grovuttagen" med handöverfräs. På så sätt får man garanterat en snygg spunningslinje.

Så är äntligen min lilla snipa bordlagd. Sista bordet nitades för en dryg vecka sedan, och i skrivande stund är även två bottenstockar och tio spant på plats. Men mer om det senare!

Baslåda med fyra bordämnen. Borden är av 12 mm furu och behöver 45-50 minuters basning för att mjukna.

Bordläggning av en båt innehåller många moment. Inget av dem är mycket svårt, möjligen undantaget inpassningen av sambordet i akterstäven. Men momenten är många och det är mycket som kan gå fel. För lärlingen -t ex undertecknad- så är den glada nyheten att arbetet är synnerligen repetitivt, och man ges verkligen möjlighet att öva även om man bara bygger en liten båt. Min snipa har sju bord. Och eftersom sambordet är gjort i ett helt stycke och övriga bord laskade så fäster man alltså 26 bordsplankor på båten. Och man lär sig! Första borden tog evigheter - sista varvet tog endast fem dagar från osågade plank till färdighyvlade, inpassade och nitade bord.

Ask med nitar och verktyg. För bra nitning behövs kulhammare (300 gram är lagom), avbitare (hellre ändavbitare än sidavbitaren på bilden), brickpåslagare, andragare, borrmaskin, försänkare, drivdorn och mothåll. Påslagaren, mothållet och andragaren får man göra själv. Resten finns att köpa.

Den som är intresserad av hur man gör kommer snart att hitta nya steg-för-steg-sidor här på Grisslanbloggen. Först ut blir bordläggning, följt av bottenstockar och basade spant (svepspant). Önskar du läsa om något särskilt så går det alldeles utmärkt att skriva till mig och önska!

niklas@17kyssar.se

Det mest tidsödande i bordläggningsarbetet: inpassningen i stävarna. Det är även här som borden är som känsligast och man får räkna med att ett eller annat bord spricker under arbetet. På bilden syns, förutom stämjärn och spunning, själva "fällningen". Alltså den fals i det undre bordet som gör att klinkborden liksom "går in i varandra" mot stävarna.

Sommaren 2009

En hoper klipp från förra sommarens segelsemestrar. Allt till aningen sentimental musik. Den som gillar Brian Eno's "An ending" bör bli tämligen nöjd med slutet.

Lägg gärna märke till det veritabla zoo som Grisslan hyste denna sommar. En boxervalp och två kaniner. Sistnämnda sabeltandade odjur gnagde små fula hål i bordläggningen och är sedan dess inte välkomna ombord. Men eftersom de strax efter seglingen återfanns stendöda i sin bur behöver jag knappast oroa mig över den saken.


Ännu ett försök att få slumpmässigt filmade småklipp att sammanfogas till något begripligt.

Motvindens förbannelse

Den egentliga sommarens sista segling är nu avklarad. Tyvärr helt utan bildbevis, men framledes kommer sviterna av denna sista resa att synas på bloggen eftersom den medför en hel hoper lagningar.

Som befaren Nordsjöseglare är man såklart van vid en hel del vad gäller dåligt väder, allmän otur och grejer som går sönder. Men som Folkbåtsseglare är jag ganska skonad från detta. Ända tills idag!

I en tämligen krabb motsjö, en envis och kraftig västan och i ett som vanligt (för mig) jinxat Kalmarsund lyckades jag segla sönder bomuthalet, mina lazy jacks och likrännan samt lyckats tappa över bord alla mina stroppar, en kapockdyna, fem saxpinnar och en öl.

Motvind är en styggelse, och jag är förföljd av den. Alla mina seglarvänner vet, att om de tar med mig ombord så är det vad som väntar. Tag tolv sekundmeter slör i en Folkbåt. Vansinnigt trevligt, sex-sju knop och så vindstilla ombord att man kan blåsa rökringar och spotta snus i lovart. Men tag sedan tolv sekundmeter dikt bidevind med samma båt (eller vilken båt som helst). En hink vatten i nyllet var trettionde sekund, krampaktigt tag om relingen för att inte trilla ur i byarna, ylande hundar, gråtande barn och ölen far över bord. Medborgare: ha aldrig motvind. Tag aldrig med mig på en båt; över mig vilar motvindens förbannelse.

Windex en onödig pryl?

Så efter en halv sommar med nya masten kan jag göra en smärre utvärdering. Förutom att det naturligtvis gjort kosmetiska underverk med en glänsande pinne så kan det konstateras att den dessutom är funktionell. Att den är något lägre (se tidigare inlägg) än originalmasten har medfört en del förändringar. Dels är segelplanet därmed nedflyttat några decimeter, och jag upplever att båten fått bättre balans härav. Något mindre lovgirig, och krängningen är betydligt mindre. Enda nackdelen är att man nu får akta sig för bommen i slagen och gipparna.

Att den är smäckrare än sin föregångare tycks inte ha medfört något bekymmer. Den tål mycket vind och "ålar" sig inte, och vibrerar inte heller. Möjligen kan man se att lävantet slackar något mer än förr.

Windexen gick åt helvete vid vårens påmastning -som många gånger förr- och ingen ny kom på plats. Jag vill hävda att jag ingalunda seglar sämre utan denna för alla seglare så oumbärliga pryl. Tvärtom så har frånvaron av den gjort mig mer uppmärksam på segeltrimmet, och min känsla för kryssvinklar har blivit mycket bättre. Förr har jag, som så många andra, suttit med blicken klistrad i masttoppen. Som windexlös sitter man snarare och studerar krusningar, vågor, flärpar och telltales. Seglingen blir bättre då, och betydligt intressantare.

Folkbåtsseglarens dröm: ny mast mot klarblå sommarhimmel. Men jag medger gärna att vhf-antennen skämmer utsikten en aning.