En smärre uppdatering på däcksbåten Lovisa

I Föreningen Allmogebåtar Blekinge restaurerar vi däckaren Lovisa till något i stil med originalskick. Här är några nya grejer!

Nedgångsluckan och skjutluckan är inpassade. Bladet till skjutluckan är gjort i limmad 12 mm ek och sedan belagt med ett skikt glasfiberväv+epoxi. Nedgångsluckan är gjort i 12 mm ek och limmade falska speglar.

När snipan kom till Blekinge i början av 1900-talet så konkurrerade den snabbt ut den åldriga blekingsekan. Framför allt så hade den fördelen av att, med hjälp av sin fylliga akter, kunna bära en tung tändkulemotor utan att sätta sig på ändan och bli tung i vattnet. Blekingsekan var en uttalad segelbåt med bra släpp i häcken. Om man satt i en motor så dippade den ned baken ochh akterspegeln i vattnet med turbulens och baksug som följd. 

För att skydda motorn mot regn och rost så täckte man den med en kapp (alltså ett litet hus i aktern). Snart fann man att denna lilla kapp var rätt bekväm att ha när man vrakade (drev) med garn. Där inne kunde man vila medans garnen fiskade på natten. Emellertid ville man ha det lite skyddat när man körde också. Då konstruerade man en uppfällbar styrhytt som satt på skjutluckan. Detta ledde såklart till att man började bygga fasta styrhytter på kappen. Det var i detta skick vi kom över Lovisa, alltså med en hemskt ful styrhytt på kapptaket. Det såg förskräckligt ut, och var likaså försräckligt förfallet.

Gejderna är av ek. Förses snart med glidlister av rostrfi plåt. Ordet gejd är en fånig 1800-tals försvenskning av det engelska ordet guide.

Vi rev, som den uppmärksamme bloggföljaren vet, däck, underlag, kapp och mycket mer och började återställa henne till 1957 (byggårets) års originalskick. Eller ja, nästan. Vi skippade sådana saker som var specifikt byggda till fiske: luckorna i fördäcket, och luckan i styrbords skarndäck. Vi ska ju inte fiska så de grejerna behövs inte. Likaså struntade vi i det lilla däcket för om kappen, som i gamla tider bara var till för pumpröret. Vattnet pumpades upp där och rann mellan luckkarmen och kappfronten ut genom spygattet. Detta däck, och luckorna, var rötfällor. I gamla tider stod man i dessa luckor när man satte krok och drog garn, för att få bra arbetsställning. En annan sak vi skippar är luckorna över lastrummet. De är tunga och besvärliga att handskas med. Vi skall istället sy kapell.

Dubbelluckan i huvudskottet är mest till för att kunna ta ut motorn vid behov.

I gamla tider så satt en pojk på kapptaket och gav krok till karlen som stod i styrbords lucka och betade och lade reven. Pojken mannade också pumpen. Och i fördäcksluckorna stod man och drog och lade garn. Det lilla fiske som vi kommer att ägna oss åt kan göras utan dessa finesser.