Föreningen Allmogebåtar Blekinge är en del av FAB, Föreningen Allmogebåtar Sverige. Det finns en hoper filialer varav vi är en. Moderföreningen håller till på Bassholmen i Bohuslän. Det är de som hittills har givit ut den utsökta "Träbiten", som nu, dessvärre, har gått i graven. Redaktörerna, bröderna Kjell och Sigvard Fjellson, har blivit för gamla och har lagt ned verksamheten. Vi finns kvar! Om man vill ha en del av kakan så är man mer än välkommen att deltaga.
Föreningslivet för en tynande tillvaro i Sverige, och återväxten är liten. Varför? Jag vet inte. Men en kvalificerad gissning är att gemene man idag hellre lägger sin fritid på hobbyer som man själv kan bekosta. Förr var det eventuellt av nöden man gick ihop i föreningar för att ha råd med dyra grejer som träbåtsrenoveringar. Detta är väl begripligt på sätt och vis, men vad man missar är hela grejen med samvaro över ett gemensamt intresse. Jag kan sorgligt konstatera att jag, med mina femtio år, är den med god marginal yngsta i vårt gäng. Om du läser detta, och bor i närheten av Ronneby, så rekommenderar jag dig att gå med. Det är mycket givande.
Denna lördag har vår lilla klubb arbetat vidare på däckaren Lovisa.
Bordändarna och övre delen av aktersäven är härmed utbytta.
En fiskebåt som Lovisa har högst förväntade skador som är relaterade till hur den använts och hur den från början har byggts. Fiskebåtar hade förr mycket låga fribord, eftersom det var där man drog upp garnen. Lovisa har bara två och ett halvt bord, ca 30 cm, från vattenytan till relingen midskepps. Ett stort språng alltsåledes. Detta gör att allt regnvatten blir stående på samma ställe, med rötskador som resultat.
Eftersom en däckare är täckt av däck fram och bak, så ser man mycket tydligt hur det öppna lastrummets bordläggning och intimmer är i betydligt sämre skick än det som täckts av däcket. Det har också varit en däckslucka på styrbordssidan midskepps, och en på babords bog. Och därikring är virket betydligt sämre.
Fiskande däckare som Lovisa rönte oftast detta öde: efter 15 år så var däcket slut och byttes, och efter att däck nr 2 var slut så var resten av båten skrotfärdig. Lovisa har haft tur, och renoveras nu av entusiaster som oss. Jag kan tillägga att hon är mycket välbyggd, med fint virke, och är därför i ovanligt gott skick.
Stävkraften passas in. Den ger styrka till bordens infästning, och tjänar som underlag för däcksribben.
Enligt föregående ägarens uppgift så är hon byggd 1957. Jag håller det för en smula osannolikt att hon är så gammal, men får väl gå på det. Virket är ovanligt väl valt, och träet i bordläggning, bottenstockar och upplängor är nära på perfekt. Det som har gett sig är skruvarna i spunning och intimmer eftersom de är av mässing. Rostfritt syrafast stål håller evighet, liksom brons. Men mässing har den egenheten att zinket i den lakas ur med tiden (offras i den galvaniska spänningsserien) och gör skruvarna porösa och sköra. Vi måste alltså byta att allihopa. Mässing (även av god kvalitet) under vattenlinjen, håller kanske 30 år. Tänk på det!
Vi passade på att grundmåla bordläggningen. Vilken skillnad det gör med lite färg!
Det är en smula märkligt att Lovisa, som gått i fiske, har varit fernissad ända sedan 1957. Vi väljer ändå att måla henne, såsom de flesta däckare är. Med linoljefärg. Varför, fastän hennes skrov skulle ha gått att fernissa? Jo, för att målandet traditionellt är det brukliga sättet, och för att det är ett satans jävla skit att hålla en båt fernissad. Och också för att det är mycket bättre för träet att vara skyddat mot solens skadliga uv-strålning. Invändigt så håller vi henne oljad och tjärad.
Vill du vara med? Hör av dig. Du är välkommen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar