Lördagens verk med däckaren Lovisa

Föreningen Allmogebåtar Blekinge är en del av FAB, Föreningen Allmogebåtar Sverige. Det finns en hoper filialer varav vi är en. Moderföreningen håller till på Bassholmen i Bohuslän. Det är de som hittills har givit ut den utsökta "Träbiten", som nu, dessvärre, har gått i graven. Redaktörerna, bröderna Kjell och Sigvard Fjellson, har blivit för gamla och har lagt ned verksamheten. Vi finns kvar! Om man vill ha en del av kakan så är man mer än välkommen att deltaga.

Föreningslivet för en tynande tillvaro i Sverige, och återväxten är liten. Varför? Jag vet inte. Men en kvalificerad gissning är att gemene man idag hellre lägger sin fritid på hobbyer som man själv kan bekosta. Förr var det eventuellt av nöden man gick ihop i föreningar för att ha råd med dyra grejer som träbåtsrenoveringar. Detta är väl begripligt på sätt och vis, men vad man missar är hela grejen med samvaro över ett gemensamt intresse. Jag kan sorgligt konstatera att jag, med mina femtio år, är den med god marginal yngsta i vårt gäng. Om du läser detta, och bor i närheten av Ronneby, så rekommenderar jag dig att gå med. Det är mycket givande.

Denna lördag har vår lilla klubb arbetat vidare på däckaren Lovisa.

Bordändarna och övre delen av aktersäven är härmed utbytta. 

En fiskebåt som Lovisa har högst förväntade skador som är relaterade till hur den använts och hur den från början har byggts. Fiskebåtar hade förr mycket låga fribord, eftersom det var där man drog upp garnen. Lovisa har bara två och ett halvt bord, ca 30 cm, från vattenytan till relingen midskepps. Ett stort språng alltsåledes. Detta gör att allt regnvatten blir stående på samma ställe, med rötskador som resultat.

Eftersom en däckare är täckt av däck fram och bak, så ser man mycket tydligt hur det öppna lastrummets bordläggning och intimmer är i betydligt sämre skick än det som täckts av däcket. Det har också varit en däckslucka på styrbordssidan midskepps, och en på babords bog. Och därikring är virket betydligt sämre. 

Fiskande däckare som Lovisa rönte oftast detta öde: efter 15 år så var däcket slut och byttes, och efter att däck nr 2 var slut så var resten av båten skrotfärdig. Lovisa har haft tur, och renoveras nu av entusiaster som oss. Jag kan tillägga att hon är mycket välbyggd, med fint virke, och är därför i ovanligt gott skick.

Stävkraften passas in. Den ger styrka till bordens infästning, och tjänar som underlag för däcksribben.

Enligt föregående ägarens uppgift så är hon byggd 1957. Jag håller det för en smula osannolikt att hon är så gammal, men får väl gå på det. Virket är ovanligt väl valt, och träet i bordläggning, bottenstockar och upplängor är nära på perfekt. Det som har gett sig är skruvarna i spunning och intimmer eftersom de är av mässing. Rostfritt syrafast stål håller evighet, liksom brons. Men mässing har den egenheten att zinket i den lakas ur med tiden (offras i den galvaniska spänningsserien) och gör skruvarna porösa och sköra. Vi måste alltså byta att allihopa. Mässing (även av god kvalitet) under vattenlinjen, håller kanske 30 år. Tänk på det! 

Vi passade på att grundmåla bordläggningen. Vilken skillnad det gör med lite färg!

Det är en smula märkligt att Lovisa, som gått i fiske, har varit fernissad ända sedan 1957. Vi väljer ändå att måla henne, såsom de flesta däckare är. Med linoljefärg. Varför, fastän hennes skrov skulle ha gått att fernissa? Jo, för att målandet traditionellt är det brukliga sättet, och för att det är ett satans jävla skit att hålla en båt fernissad. Och också för att det är mycket bättre för träet att vara skyddat mot solens skadliga uv-strålning. Invändigt så håller vi henne oljad och tjärad.

Vill du vara med? Hör av dig. Du är välkommen!

Däckaren på gång

Den i bloggen tidigare omskrivna Däckaren Lovisa från Aspö är under uppbyggnad efter rivningen. Det som revs bort var hela däcket, skarndäcket, alla däcksbalkar utom den aktersta, karvlar, kortbalkar, aktre vrångkläpp (blekingskt ord för stävkraft), fyra bordändar i aktern, 40 cm av akterstäven, stålbanden till propellerkorgen, motorbädden, tabernaklet, hela kappen (hytten), den gräsliga påbyggda styrhytten samt stora delar av balkvägarna på bägge sidor. Skrovet är i fint skick, intimmret likaså, sånär som på två måttligt rötskadade bottenstockar midskepps. De är dock i så gott skick att de kan bytas vid senare tillfälle, särskilt eftersom de är såpass lätt åtkomliga, mitt i lastrummet.

Spunningen huggs ut. Vinklarna är lite udda på en såhär rundad akter: det aktre hugget går vinkelrätt mot båtens långskepppslinje. På så sätt kan ma så att säga kila in borden i stäven, vilket underlättar betydligt när man skall böja de basade ekborden på plats. Dock är de en smula svårare att hugga.

Jag har varit och grävt i många kostrar (snipor, snäckor osv) och en mycket vanlig skada är röta i stävtopparna. Både bak och fram. Så också på denna båt. Förstäven är inte i behov av något drastiskt, men den sedan gammal laskade akterstävens topp var helt upprutten, tillsammans med den dithörande stävkraften och bordändarna. Den nya stävtoppen är på plats, och de fyra bordändarna är under tillpassning. Själva stävtoppen sitter med snedlask, är genomgående bultad och limmad med epoxi. En sådan limning håller inte många år eftersom träet fuktarbetar och ytan är måttlig. Men det håller så länge det håller, och sedan får bulten göra jobbet.

Det är första gången jag har försökt mig på att byta såpass korta bitar, och jag skulle inte ha gjort det om det var i eller under vattenlinjen. Men här uppe, strax under däckshöjd, så skall det gå bra. Dessutom skall ju båten målas vit, så det kommer inte att se sådär lappat ut. För att ge styrka så är laskbrickorna lite extra tilltagna, och mot stäven så sitter bordändarna i epoixispackel.

Kjell fäller in däcksbalkarna i balkvägarna.

För ett antal år sedan köpte jag ett större parti extremt tätvuxen furu. Den hade legat i bortåt 40 år efter sågningen i en ladugård. Litet av detta virke hade jag fortfarande kvar och det fick sågas upp till nya däcksbalkar. De är utsågade efter en lagom cirkelbåge som är densamma över hela båten. De är gjorda med ett par centimeters övermått. På så sätt kan man "ria ut" däcket och hyvla jämnt. Alltså tillfälligt spika fast små böjliga lister (rin) och kontrollera att det turar längs däcksbalkarna innan man lägger däcket.

Nisse fixar till falsen i bordhalsen på den lilla passbiten. Kan tilläggas att han for i backen och bröt armen strax efter att bilden togs. Kan vara värt att tänka på att det är riskabelt att klättra omkring på båtar när de står på land. Marken är hård!

Om du någon gång har stått och glott på på en klinkbyggd båt, så har du kanske gapat över att bordplankorna på ett mystiskt vis liksom försvinner in i varann i stäven. Knepet är mycket enkelt. Undervarande bord förses med en fals längs landningen som går ut till intet i bordhalsen. 

Med viss möda nedkånkad MD2B väntar på att installeras.

Motorn är en MD2B från Volvo Penta. Årsmodellen är 1969. Den satt i en mahognysnipa som stått på land en längre tid. Undertecknad bytte några smådelar, borstade bort all rost, och målade upp den. Vid provkörning hemma hos Kjell i Risanäs så uppdagades dock en hoper fel.

Vid uppstart så gick den bara på den förliga cylindern. Och med en jädra fart dessutom eftersom regulatorn hängt sig på full gas. Förstnämnda bekymmer bestod i att den lilla cylindern i insprutningspumpen satt fastrostad. Rimligtvis har det väl varit lite vatten i dieseln, och den var omöjlig att rubba. Vi hämtade hem en reservdelsmotor, och Kjell bytte pumpen och lagade regulatorn.

Nästa problem var backslaget, som fastnat i framläge. En jävla massa jobb och mycket våld senare så hade Kjell löst även detta. Ny vattenpump, ny filterhållare, nya slangar och nu går hon.

Målbild!

På bilden ser du en modell av hur hon är tänkt att se ut. Riggen är identisk med den vi har (enda skillnaden är att den på bilden är lösfotad, vi har underliket lotsat till bom. Färgsättningen blir även den ganska lik modellens, med den skillnaden att vil lämnar däcket omålat, och nöjer oss med linolja och tjära på det. Fördelen där är att det blir så vansinnigt lätt att underhålla.

Namnet? Lovisa är ett rätt dåligt båtnamn i vårt tycke (vi får väl antaga att gubben som byggde den 1957 hade en dotter eller fru med detta namn) och skall bytas. Oklart till vad.

Bilderna i detta inlägg har jag oblygt stulit av Stefan Nilsson, som tar bilder och lägger ut på vår Facebooksida i FABB.