Längtan till havet

Sedan jag kom till Saxemara och började driva varvet där, så har jag hunnit allt mindre och mindre med att vara på havet. 2019 är ett all time low när det kommer till detta. Det riktigt kryper i mig, jag blir rent deprimerad, havet ropar efter mig. Dels beror min frånvaro från vågorna på arbetet, dels på den nya lilla sonen Alexander Bernt, idag sex veckor gammal.

Sommarens få sjöturer har begränsats till yrkesturer och små transporter. Låt mig åtminstone lägga upp en bild från en fin dag utanför Gö, ihop med Kjell och Joel Russell ombord på den kära segelkostern Däkan.

En av de där dagarna som man lever av under vintern, med den gode vännen Joel Russell vid min sida.

Och på sagda bild, ovan, så sitter vi och avnjuter en iskall bajer på hennes fördäck. Strax innan röken från båtens tändkulemotor av fabrikat Säffle 5 hk började bolma hejdlöst över utsikten.

Någon vecka stod hon och dunkade på tomgång vid bryggan för stämningens skull, men alla fyllnade till och hon glömdes bort. En sex, sju timmar gick hon. Där fyllde hon upp vevhuset med smörjolja som efter några timmars hårdare gång till havs tog fyr. Den brann tids nog ur, men vi tvangs hälla flera hinkar med vatten över motorn för att inte hela båten skulle brinna upp.

Och båten? En koster från Joggesö, 50-talet. Byggd av Artur Olsson; en av Väggavarvets grundare.