söndag 26 november 2017

Stamgäst och mahognyjätte, samt något om mastskötsel

Salamis byggdes på Saxemara Båtvarv 1981 till Lars och Cissi Werner, Arnö, Karlskrona. Sedan dess har hon återkommit år efter år för vinterförvaring och underhåll. Så även tjugohundrasjutton.

Som alla vet så blir båten större på land och mindre i vattnet. Och väl i vattnet så minskar storleken med en fot per sekundmeter vind! Inne i varvshallen blir denna 40-foting närmast överväldigande. Lägg märke till Folkbåten till höger. Lilla Ellinor, F-443, ser närmast ut som en släpjolle i detta mäktiga sällskap.


Salamis är 40 fot, har fribord och överbygge av mahogny, undervattenskropp i lärk och köl av bly. Vikten lär ligga kring nio ton, varav tre i kölen. På haven utgör hon en majestätisk syn med sina respektive stor- och mesansegel hissade. På land, på sin slipvagn, utgör hon en närmast skrämmande uppenbarelse. Inne i varvshallen når hon från golv till tak; endast ca femtio cm skiljer hennes pulpit från takpanelen.

I bjärt kontrast mot ovanstående vinterkyliga bild står denna lätta sommarvy. Bakom Björn O Svensson i sin Imp synes Salamis just ha gjort ett elegant slag under uppvisningen vid Saxemara Classic Boat Show 2016.


I år står hon på en nyrenoverad slipvagn. Vid förra årets sjösättning knakade det oroväckande i ett av hjulen. Lagret var slut och byttes. All rost har knackats väck, och den före detta röda vagnen är numer svartmålad undertill med den övre delen av ramen målad i signalgult. Varför? För det att röd färg syns mycket dåligt i mörkt vatten, och det har varit ett elände att se vagnens position i det kritiska ögonblick då man skall få den tunga båten rätt placerad på den. Vid gårdagens upptagning visade detta sig vara ett utmärkt drag. Aldrig har det för oss gått så lätt att få upp henne. Nya skrån har vagnen också fått. Alltså stöttor. Dessa är sågade i 120x10 mm kärnek, och bultade med stålplattor och nya fina galvade bult och mutter.


Nyligen sjösatt 2015, fotograferad från mastkranens topp, ligger Salamis förtöjd vid den numer utbytta mastkransbryggan. Lägg märke till hur försommarvärmen har fått algerna att jäsa och flyta upp till ytan. Lägg också märke till Salamis snygga däckslayout med sitt eleganta grånade teakdäck och vackert bruröda mahognyöverbygge.

Nytt för i år är också att vi har byggt konsoller och lyftkranar till hennes master. Därmed är de inomhusförvarade. Mesanmasten har sedan länge förvarats på väggen i varvshallen, men den hiskeligt tunga stormasten har fått ligga snällt ute. Inte bra i mitt tycke! En trämast är extremt dyr att tillverka, och få har kunskap och möjlighet därtill. Att utsätta den för höstens fukt och vinterns kyla är allt annat än optimalt. Under denna vinter skall den helrenoveras, och jag spår den därefter ytterligare många år i sin mastfot.

Master är stundom tämligen styvmoderligt behandlade. Många lägger allt krut på båten, och när den är färdig för sjösättning så är det lätt att tänka att masten nog klarar sig något år till utan fernissning. Det är ett dumt beslut! Jag har visserligen lång vana av att lacka master och är nog snabbare än gemene man, men detta jobb görs ändå i en handvändning! Salamis tretton meter långa mast tar ca 4 timmar att slipa och fernissa. En folkbåtsmast tar mindre än två timmar. Att årligen ge sin mast ett lager fernissa håller ordning på limfogarna. Utan fernissa så spricker de upp, med början i ändarna.

Jag har allt som oftast propagerat för användandet av Schooner (fernissa) i bloggen. Jag är dock, sedan några år som proffs ändrat mig och slår istället ett slag för Epifanes. Den är visserligen aningen svårjobbad och förvisso dyr, men den täcker otroligt bra, bygger lagom tjockt, ger långvarig glans, håller vattnet ute ur virket och håller betydligt (!) längre än billigare varianter. Särskilt master tycker jag är värda denna premiumfernissa. De flexas och böjs, daskas av segelduk, nöts av fall och skot, står oskadade i regnet och bakas i den obarmhärtiga solen. Om någon del på båten är värd lite extra kärlek så är det masten.

Inga kommentarer: