Jaktkanot

 

Nytt roder. Hemsmidda grejer. Eller skall vi säga: hemsvetsade. Rostfria, pinnasvetsade med 63.30-elektroder

Jag har inte bott i Blekinge särskilt länge, bara sedan 2009, så jag skall verkligen inte säga att jag vet överdrivet mycket om landskapets båtar och deras historia. Men eftersom jag har drivit ett varv där i tio år så får jag väl säga att jag har sett en del av det hela.

De flesta som är insatta i ämnet känner nog till blekingsekan och jaktkanoten. Av dessa är ekan tämligen uråldrig, och var länge vanlig i flera storlekar. Allt från den lilla tjuabåten på 13 fot till fraktekans mäktiga 45 fot. Blekingsekan är en segelbåt, vars form passar utmärkt till just segling, och fasades ut till förmån för de i aktern mer bäriga kosterbåtarna (sniporna) allteftersom motorer blev mer vanliga. En eka saknar förmågan att bära upp en tung motorn på ett värdigt sätt.

Kosterbåten, snipan, däckaren, blev vanlig för dryga hundra år sedan och dominerade länge. Den saknar akterspegel och är byggd med så rund akter som möjligt för att kunna bära motorn, och fören är gjord för antingen havssjö eller inomskärsbruk. Men sedan kommer den lilla kanoten hit, som också saknar akterspegel, men är spetsigare i bägge ändar än en koster. Jag skall inte försöka mig på att beskriva historien bakom detta mera än att säga, att den inspirerades av nordliga säljägares dukade kajaker och började byggas i klinkteknik här i blekinge.

En låg profil, ett sjövärdigt skrov med fin bärighet midskepps och spetsiga stävar i för och akter medgav en lättrodd och lättseglad, låg, liten enmansfarkost som lämpade sig utmärkt till att smyga på sjöfågelsträcken i Blekinges flacka kust och utsjökobbar. Båttypens popularitet visade sig snart i antalet varvs- eller amatörbyggda båtar. Ännu är det många som pilar omkring i denna smäckra typ, om än mest för nöje och mindre för jakt. Men o, vilket nöje det är! Jaktkanoten är sjövärdig och lätt och snabb med ett par åror.

Jodå, den var inte vacker när den kom hit. Här har just det skadade däcket rivits väck.

Segelstället var antingen av loggert- eller sprityp. Och visst fungerar de något sånär till att segla med, men de är lite väl lätta för att gå över stag, och passar bättre för halvvind och slör eller bara rodd. Och om man skall vara ärlig så är en spririgg något för avancerad för en så liten båt och en person ombord. En ytterligare nackdel är att det i princip är omöjligt att gå ombord på en jaktkanot från fören om den har ett förstag och en mast. Att gå förbi masten är svårt. En stor karl på över 80 kg kan knappt göra det utan att välta båten. Särskilt om man börjar bli till åren. Men så skall väl tilläggas att det traditionella stället att härbärgera en liten båt i Blekinge är i en s k kås, d v s i ett lite inhugg i land som man själv gräver ut och kantar med sten. Därmed kan man alltid gå ombord från sidan av kanoten. Var man än vänder sig längs den blekingska kusten, så finner man rester av kåsar. Det är en påfallande grund kust, där hamnar är ovanliga.

Mest kända för sin rika produktion av jaktkanoter är Mårtenssons på Östra Hästholmen. Av deras ca 1400 byggda båtar är en betydande del jaktkanoter. Jag har hört att de kunde spika ihop en på en vecka. Det finns några kvar, men eftersom de var enkelt ihopkomna så var de ingalunda bygga för evigheten. Dock har båtuppmätaren Bertil Andersson sett till att dokumentera dem (samt någon annan modell), och därmed byggs det på hans uppmätningar ett par stycken årligen ännu, på båtbyggarskolan och i garage runt om i Blekinge.

Jag har bara byggt två kanoter på Bertils ritning, en 13 och en 14 fots. Och dessa bägge har gjorts överdrivet tjusiga i ek, furu och mahogny. Alltså icke till vad de ursprungligen var gjorda för, utan mera som smycken.

Dock bättrade jag mig på mitt yttersta och tog in en kanot som var i behov av omsorg. Ett vrak. Det märkliga med denna båt var att den var helt ny, aldrig sjösatt. Men gubben som byggde den hann knappt göra den klar innan han dog. Sedan lades den upp och ned i en trädgård, och däcket ruttnade bort. Inget roder, ingen rigg, Inga kölbultar, ingen färg, inga tofter, inga beslag... ett skrov. Ägaren gav mig en bild på en modell, och jag satte igång och gjorde en kopia av den. Och det blev perfekt.

Ursäkta att inte roder och kult är med, de fick inte plats p g a den korta vagnen. Lägg gärna märke till loggertriggen och de uråldriga vantnålarna som jag grovt täljde ur ett par ekegrenar. Kanske lite väl tilltagna, men det är rätt praktiskt med stora grejer om man har stora nävar.

Vantnålar

 Om man vill ge en eka eller en koster ett riktigt ålderdomligt utseende så är få knep så bra som:

1: Tjära och olja för att göra hela båten svart. Dessutom ett mycket bra sätt för att göra båten tämligen lättskött. Rekommenderas.

2: Tullapinnar av trä, tvenne för varje åra. Mycket tjusigt, men dessvärre, i mitt tycke, odugligt att ro med. En hel del av energin man lägger in i rodden går åt till att balansera årorna, få dem lagom långt ut. Dessutom far de ju fram och åter och för oväsen.

3: Skrota vantskruvarna och använd vantnålar istället. Det finns fler versioner av denna briljanta och enkla uppfinning, och jag beskriver här den jag känner från Blekinges allmogebåtar.

Förstora bilden så begriper du lätt hur det hela fungerar! Just denna är en enkel täljd variant.

Den fiffiga anordningen består av ett trästycke med en rejäl böj i nederänden. Det kan sågas ut ur en krokvuxen träbit eller helt enkelt, som på bilden, täljas ur en böjd gren. Vantet träs genom ett hål nerom böjen, och fästs med ett enkelt halvslag. Vantnålen träs i sin tur genom en "borstropp", d v s en ögla som är fäst i tullabom, reling, toftknä, upplänga, röstjärn eller liknande. Precis i böjen täljer man en skåra, vari borstroppen hakar fast. Vantnålen viks upp längs vantet och fästs vid detta med en ögla. Oerhört enkelt och effektivt. Och rent häpnadsväckande snabbt justerat: bara lätta på vantnålen, lossa halvslaget, tajta eller släpp på vantet och lägg ett nytt halvslag.

Bye bye, Aerolite!

Aerolite och myrsyra.

För några år sedan fick jag en beställning på Aerolitepulver och myrsyra. Alltså basen och härdaren till det berömda flygplanslimmet Aerolite från 40-talet. Några år senare ringde kunden upp och ojade sig över att det inte fungerade som det skall. Pulvret ville inte lösa sig i vattnet som det skall för att bli ett lagom trögflytande lim som stryks på det ena stycket, och fogas till det andra efter att det strukits med myrsyra.

Jag har min själ aldrig hört att urea-lim skulle kunna bli för gammalt i sin pulverform. Men det kunde det uppenbarligen. Vi prövade på varsitt håll, med lika usla resultat. Limpulvret var vid det här laget en sisådär sju år gammalt, och hade passerat bäst-före-datum. Något som alls inte anges på förpackning eller i tekniska dokument.

För mig var det spiken i kistan för detta gamla lim. Varför? Det är bara nästan vattentåligt, kräver kunnigt handhavande och har en livslängd på max 30 år. Om det dessutom blir sämre med åren även innan man blandat ihop det... Som jag kan se det så finns det icke längre skäl till att använda det.

Ett skäl att bruka Aerolite som har angivits är att det går att använda i köldgrader. Och det är sant. Epoxi kräver åtminstone 15 grader för att verkligen funka. Men idag så har man faktiskt möjlighet att värma upp sina limningar med värmefläktar. Och ett ytterligare alternativ finns: PU-lim. Det kräver visserligen lite värme det också i sin ursprungliga form, men ESSVE saluför en jädrans bra accelerator på aerosolflaska som tillåter härdning ned till några grader minus.

Guckor, tätningsmedel, lim, klister

 det finns en uppsjö av kladdiga grejer för diverse ändamål. Här är några råd.

Tätningsmedel

För att täta en läckande båt, eller för att täta mellan två trästycken eller mellan beslag och underlag så har man att välja mellan t ex:

Ettan, som är en blandning av bivax och tjära. Den har länge varit populär, och är sannolikt rätt så bra, men har den egenheten att vara väldigt dyr; en sisådär 300 kr för en burk. Dessutom är den hård i rumstemperatur, och stenhård under vintersäsongen.

För att mjuka upp den så är knepet att smälta den i en kastrull tillsammans med 1/3 terpentin. Om man sedan låter den svalna och förvarar den i en tät burk, varifrån terpentinet inte kan dunsta, så får den en smörliknande konsistens som passar utmärkt att bre. Detta lämpar sig fantastiskt bra till fogar i landen mellan bord, och i snart sagt vilka fogar som helst där trä skall ligga mot trä, och där vatteninträngning är en risk. Rekommenderas starkt. Däremot är den totalt överflödig som tätning inför sjösättning. Det finns betydligt billigare alternativ, som gör samma jobb.

Asfalt. International har en produkt som heter TÄT, och det är tuber med fiberförstärkt bitumen (uttalas med accent på u'et). En dylik tub går på nära 300 kr. Exakt samma produkt finns i burkar eller tuber med underredsmassa, eller i taktätning. Vanligtvis använder jag tuber från Illbruck som går under namnet OS200. Kostar kring 70 kr, och är exakt samma sak som TÄT, så gå inte på det skojeriet.

Fett av olika slag går utmärkt att trycka i springor och i fogar. För fogning så kan man använda sig av lite allt möjligt i mystiska blandningar. Det gäller att få bra konsistens på sina blandningar, och att det hela helst inte skall kunna härda, eller åtminstone göra det extremt långsamt. Ett exempel är att blanda smörjfett eller talg med tjära, krita, zinkvitt, mönjepulver eller liknande.

Till tätning av läckor så har man använt fårtalg och liknande traditionella grejer, men det får nog anses vara en smula förlegat nu. Däremot så går det alldeles utmärkt att använda margarin och annat billigt. Det skall ju ändå tryckas ur springorna när de går igen, så: ju billigare desto bättre.

Gummimassor eller ms-polymerer som Sika och dylikt är direkt skadliga i en träbåt. I en springa/spricka så härdar de elastiskt och förhindrar att träet får svälla ihop. Med kontustionsskador och spänningar som följd. En annan egenhet är att de har en förmåga att släppa från underlaget, och tillåta vatteninträngning som blir till en permanent fuktfälla med rötskador som följd. Använd inte sådana.

Kladdiga limmer och tätningsmassor

För tätning av fönster, ventiler eller limning av trä mot plast osv så finns det en massa alternativ.

Tec7 är en höjdare som fäster mot det mesta. Dock dyr som attan, och jag vet inte om den är så särskilt mycket mer långlivad än andra grejer.

Sikaflex är såklart klassikern, och jag har mest gott att säga om den. Möjligen är priset högt, och den är otroligt kladdig att jobba med.

Biltemas Marine Sealant är snarlik sika, och hittills har jag inte märkt att den skulle vara klenare heller. Priset är extremt mycket billigare än de fina märkena.

PL200 har jag nyss börjat använda. Den är billig, har hyfsad öppentid och verkar vara ganska stark när man skall limma metall eller trä mot plast. Jag får återkomma när jag vet mer, men den verkar hålla måttet om man ser till det låga priset.

Däckare. Äntligen.

Den minnesgode kommer ihåg att jag år 2019 fick en däckare utan motor till skänks. Allt vändes upp och ned under den förbannade pandemin, och den fick vänta. Nu är hon, Lovisa, emellertid skänkt av mig till Föreningen Allmogebåtar Blekinge, och får sålunda vara kvar på Saxemaravarvet. Med den skillnaden att vi nu är en hel förening som arbetar med henne.

Som nämnts så är skrovet i utmärkt skick, och sedan några år tillbaka renskrapat och redo för vitmålning. Däck och överbygge var delvis traditionellt, med lucka i fördäck för garndragning, och en dito på styrbords skarndäck för gubben med krokalådan. Uppe på den traditionella kappen i aktern stod dock ett gräsligt försök til styrhytt. Mycket vanprydande, yes box. I veckan har vi rivit kapp, styrhytt och däck, och konstaterar attdäcksbalkar, kortbalkar, balkvägare och skarndäck under brädgången måste bytas. Sålunda kommer hela båten att bli i alldeles utmärkt skick när hon är klar.

Vi återbygger henne i originalskick förutom att vi utelämnar luckorna i däcket, och låter kappen vara helt traditionell, med bara en skjutlucka på taket. Från början satt det en Säffle tändkulemotor inunder kappen, men den var sedan länge utbytt mot en Yanmar när jag tog över henne. Den ingick dock inte i överlåtelsen. En kamrat och medlem i klubben skänkte för något år sedan en snipa i halvdant skick till mig, och vi beslutade ihop att snipan fick skatta till förgängligheten, och att dess fullgoda maskin, en MD2B, istället skänks till föreningen och installeras i däckaren. Sagda maskin bortmonterades från den snötäckta snipan för en vecka sedan och står just nu i min verkstad för uppfräschning och lite nya delar.

Kjell river kappen.

Det gistna däcket innan rivning.

MD2:an innan den monterades bort från det blivande skogsvraket.

Ett uselt år!

 Träbåtsbyggeriet är väl tämligen okänsligt för världsekonomins upp- och nedgångar, samt för pandemier. Men det är dessvärre inte resten av verksamheterna på mitt varv!

Båtuthyrningen till tyskar, canadensare, danskar, schweizare osv är såklart stendöd i år. Förlorade därmed ca 40-60 veckors charter a 950€/vecka. Och bröllopen är väck. Brukar ha två-tre med omsättning på ca 120 000/st. Alla mina spelningar, ett par per vecka är borta. Likaså guidningarna på varvet. Och konserterna på bryggan, och all mat- och spritservering är bortblåsta. Likaså vår festival Saxemara Classic Boat Show med omsättning på ca 250 000.

Kort sagt: corona suger.

Jag återkallar en sanning...

Jag har under flera år hävdat att balsamterpentin är ett bra lösningsmedel för alla fernissor. Det är helt fel. Använd tillverkarnas egna fabrikat. Som exempel så kan nämnas att epifanes fick en hel massa klagomål från norge och sverige för att deras fernissa krackelerade redan efter typ 5 år. Dessa länder var de enda som använde balsamterpentin istället för epifanes egna lösningsmedel. När man gick ut med detta från tillverkaren och folk slutade med terpentin, så upphörde problemen.

Tips:

Använd respektive tillverkares egna lösningsmedel.

Saxemara Classic Boat Show 2019

Vår omhuldade festival kom till stånd även i år. I vanlig ordning så bjöd tävlingarna på en hel del dramatik och humor. Tidigare år så har vi haft grundstötningar, man över bord, roderhaverier, båtar som seglat rakt upp på land, tjuvstarter och skotsystem som totalhavererat. Årets mer ihågkomvärda debacle bestod i att tre båtar, i lika många klasser, inte lyckades komma över startlinjen.

Gamla seglande träbåtar av allmogetyp är inte alltid de bästa kryssbåtarna, De byggdes snarare för att med säkerhet kunna gå från punkt A till punkt B. Detta blev mycket tydligt just i år eftersom starten gick i spikrak motvind. Allmogeklassen hade ett tiotal ekipage, och däribland en tvåmänning och en Blekingseka som inte kom över startlinjen och fick diskas. Eller nja... Blekingsekan kom till sist över linjen, men det efter att alla andra gått i mål.

Slutrsultatet Allmogeklassen blev sålunda:

1 Bo Millevik och Karsten Pettersson på Blekingsekan Lisa
2 Roland Olsson och Martin Olsson på Blekingsekan Stina
3 Joakim Lagner och Lollo Lindell på Blekingsekan Nils
4 Magnus Petersson och Percy Petersson på Blekingsekan OO
5 Göran Snaar, Nisse Sandberg och Hans Martinsson på fiskekostern Däkan
6 Tomas Lestrup och Lars Thonning på blekingsekan Pian
7 Karl Smedstad och Thomas Karlsson på blekingsekan Visan


Redan dagen innan, på fredagen, så gick Luftkompassen av stapeln. Det är namnet på vandringspriset för showklassen det. Som alltså består av en riktigt tjusig luftkompass som kommer från en skrotad ångbåt som skeppade folk från fastlandet till Tärnö om jag inte missminner mig.

Showklassen får man ställa upp i bara man gör det med en veteranbåt med segel. Veteranregeln är den samma som med bilar, vilket har medfört att även plastbåtar får vara med. Men i övrigt inga andra regler...

-som t ex det vida använda LYS (Lidingö Yard Stick) i vilket en båt får ett handikapp utifrån hur snabb den anses kunna vara med en optimal besättning. Ett LYS-tal. LYS-talet multipliceras efter målgång med tiden. Låt säga att två båtar båda går i mål på en timme. Den ena har LYS 0,99 och den andra LYS 1,0. Då vinner båten med lägst LYS, eftersom den seglats bäst. Men sådant skiter vi i! Och kör ett race där alla seglar utan handikapp. Detta gör också att detta race nästan vart år har vunnits av Peter Borenberg i hans Rhapsody som har ett LYS-tal på 1,18 vilket är räserbåtshögt-

Det skall också tilläggas att Peter är en sjujävla seglare, som sannolikt skulle sopa banan med alla motståndare även med en långsammare båt.

Båten har namnet Sjörök. Och den konstruerades av Göran Dahlström i Karlshamn, och blev en entypsklass med enastående kvaliteter. Snabb som satans alla jävlar, vänder på en femöring. Klart som korvspad att han alltid vinner.

Första året sträckte banan ända ut och runt fyren Gåsfeten, en tur på åtskilliga sjömil, och Sjörök vann och klådde sisten (en seglande fiskekoster från 1903) med närmare två timmar. Det kan tilläggas att Sjörök faktiskt är byggd på Saxemara Båtvarv (här, 1992, av Tage Olsson) och således tillhör stoltheterna. Så att hon vinner är välkommet på det viset. Och så är det alltid kul att påannonsera racet med ”Välkomna till regattan där alla får ställa upp, men det är skit samma för Peter kommer ändå att vinna”. Men i år blev just denna påannons extra kul, för Peter vann inte.

En Liten Mustang Junior (med namnet Pysen) från 70-talet, skeppad av .Joakim Lagner , ställde upp för första gången detta år. Båttypen är en dagsseglare och en minivariant av Mustang, bägge konstruerade av Tord Byquist och tillverkade av Fisksätra varv.

Mustangen gjorde en fin start och ledde länge. Mot slutet kom dock Rhapsodyn ikapp och det såg ut som att det skulle bli en promenadseger. Mustangen och dess besättning gjorde dock ett bättre vägval på sista slörbenet och tog en mycket hårfin seger. Allt till publikens förtjusning. Alla älskar en under dog.

Slutresultatet i Luftkompassen blev sålunda:

1 Joakim Lagner och Annika Lindell på Mustangen Pysen
2 Peter Borenberg och Fredrik Borenberg på Rhapsodyn Sjörök
3 Pelle Nolborn, Hans Martinsson och Norbert Denkher på Albin Expressen "Aftonbladet" (ha ha)
4 Piero Bandini, "Stark-Erik" Bandini och "Svag-Erik" Bandini på Blekingekryssaren Regina II
5 Lars Thonning, Lars Nilsson, Tomas Lestrup och Nils Persson på OC 35:an Argo

Familjen Hedlund ombord på Velalia ströks efter att inte ha kommit över startlinjen. Detta till följd av ett havererat storskot som gjorde att ekipaget, med full fart, länsade rätt in i vikens gyttjiga och grunda del och fastnade.

Min mest omhuldade regatta är ändå självklart folkbåtsracet "Saxen". Vi har inte förut haft plastfolkor med i detsamma, men i år hände det. Med ganska väntad utgång.

2019 års Saxemara Classic Boat Show bjöd som vanligt på fint väder, men också på ganska mycket blåst. Därför var antalet deltagande tävlande något sämre än vanligt. Men vi fick åtminstone fem Folkbåtar till startlinjen, varav två som inte tidigare ställt upp. Såklart redan ovannämnda plastfolka med namnet Bombi Bitt, och utöver den en träfolka från Norrtäljevarvet Enar Johansson. Sistnämnda flytetyg seglades till varvet ett par veckor tidigare, och ägarna Vera och Marcus behövde lite experthjälp inför deras kommande segling till Medelhavet. Till min glädje ställde de också upp i regattan.

Tävlingen bjöd inte på någon större katastrof eller några hemskheter, men var mycket jämn -om man bortser från plastfolkan Bombi Bitts promenadseger. En bra bit efter vinnaren så slogs det vilt om andra- och tredjeplatsen. Slutligen kneps "träbåtsvinsten" av min egen Evelina, skeppad av bröderna Markus och Calle Tärnström med gasten Jonas Holm.

Jag äger, som bekant, ett knippe folkbåtar. Det är inte den vackraste som är snabbast (det brukar ju sägas att vackra linjer ger snabba båtar), utan den lite klumpigare Evelina som alltid bevisar sin stil och vinner då besättningarna är likvärdiga. Jag vetefan varför, men jag misstänker att det rör sig om två saker:

Pro primo: Inredningen är minimal och därmed lätt. Sådant gör såklart stor skillnad.
Pro secundo: bordsindelningen under vattenlinjen är jättemärklig. Den ser från sidan, när båten står upprätt, ut som "glada munnar". Vanliga bottenbord är raka. Om jag får gissa, så gör detta att landen (överlappen mellan klinkborden) vid halv- och bidevind -då båten lutar- bildar en följsam linje i båtens färdriktning. Om de istället är raka så bildar varje land ett, om än litet, motstånd mot vattnet. Detta är dock en teori som jag inte kan bevisa.

Nåväl! Slutresultatet i 2019 års folkbåtsregatta Saxen blev således:

1 Leif Gustavsson, Stefan Lindmark och Peter lindmark på Folkbåt 1387 Bombi Bitt
2 Markus Ternström, Calle ternström och Jonas Holm på Folkbåt 1329 Evelina
3 Joakim Lagner, Louise Lindell och Tilda Lindell på Folkbåt 1397 Savage Rose
4 Nils Persson, Henrik persson och Tomas Lestrup på Folkbåt 1254 Josefin
5 Lars Thonning, Vera Bäckström, Marcus Engen och Joel Russell på Folkbåt 495 Mormor

Däckare. Ett måste.

Däckaren är en havsgående fiskebåt för t ex drivgarnsfiske. Få finns kvar. Utmärkande är ett fylligt skrov med mycket låga fribord midskepps, en låg kapp över maskinen, ett lastrum omgivet av skarn- och fördäck. De flesta är upphuggna eller ombyggda till oigenkännlighet, och bra exemplar är svåra att komma över. Men nu har jag lagt vantarna över ett! Skrovet är fint, däck och kapp är kass. Originalmotorn, en Säffle tändkula, är borta sedan länge. Planen är att renovera henne till tidsenligt skick och ge henne en ny tändkulemotor.

Lovisa på bogseringslina utanför Gö.

Igår bogserade jag henne från Hallarhamnen på Hasslö till varvet i Saxemara. Naturligtvis i motvind från den förhärskande sydvästen och i sedvanlig havssjö.

Och här, just hemdragen till nya hemmahamnen i Saxemara.

Längtan till havet

Sedan jag kom till Saxemara och började driva varvet där, så har jag hunnit allt mindre och mindre med att vara på havet. 2019 är ett all time low när det kommer till detta. Det riktigt kryper i mig, jag blir rent deprimerad, havet ropar efter mig. Dels beror min frånvaro från vågorna på arbetet, dels på den nya lilla sonen Alexander Bernt, idag sex veckor gammal.

Sommarens få sjöturer har begränsats till yrkesturer och små transporter. Låt mig åtminstone lägga upp en bild från en fin dag utanför Gö, ihop med Kjell och Joel Russell ombord på den kära segelkostern Däkan.

En av de där dagarna som man lever av under vintern, med den gode vännen Joel Russell vid min sida.

Och på sagda bild, ovan, så sitter vi och avnjuter en iskall bajer på hennes fördäck. Strax innan röken från båtens tändkulemotor av fabrikat Säffle 5 hk började bolma hejdlöst över utsikten.

Någon vecka stod hon och dunkade på tomgång vid bryggan för stämningens skull, men alla fyllnade till och hon glömdes bort. En sex, sju timmar gick hon. Där fyllde hon upp vevhuset med smörjolja som efter några timmars hårdare gång till havs tog fyr. Den brann tids nog ur, men vi tvangs hälla flera hinkar med vatten över motorn för att inte hela båten skulle brinna upp.

Och båten? En koster från Joggesö, 50-talet. Byggd av Artur Olsson; en av Väggavarvets grundare.