Folkbåten Grisslan fick den gångna vintern ett nytt, stiligt roder. Men mer än så blev det inte! Inte ens fernissning hanns med i år. Detta såklart till följd av vår flytt från snickeriet i Fliseryd till Saxemara Båtvarv.
Från att ha bott 35 mil ifrån båten så har jag den nu utanför mitt kontorsfönster. I min egen hamn. Vid min egen mastkran. Med egna medel att både ta upp och sjösätta henne. Vilken resa!
För att över huvud taget hinna få den stackarn i sjön, så blev hon sjösatt andra veckan i mars. Efter detta ovanligt (!) tidiga dop så har hon enbart legat vid kaj. I Mönsterås hela sommaren. Tanken var att ta några semesterdagar till att segla ned henne till Saxemara, men detta lät sig icke göras. Alldeles för mycket jobb på varvet.
Nu dök möjligheten till en ledig helg upp, och vädret lovade mycket gott. Fem till nio sekundmeter från nordost, som prognosen gav, är något av ett drömläge för en sydgående tur genom Kalmar Sund. Jag är min själ icke bortskämd med gynnsamma vindar i detta, av mig mest avskydda, ostsvenska farvatten. Sol skulle det också bli enligt smhi.
Men man heter inte kapten Jinks (otur) för intet! Nu var det inte så illa att det blev motvind, men det blev istället väldigt mycket medvind. En folkbåt seglar bra i alla vindar och på alla bogar, men som alla seglare känner till, så är platt läns i hög sjö besvärligt. Ett par meter vågor och 10-17 m/s medvind är omständigheter som har respekt med sig. Det kan broachas och slänggippas. Men... ja ja. Varför klaga? Det gick verkligen undan ned längs sundet. Som bäst, i "nedförsbackarna" utmed vågorna, loggade gamla gisslan väl över 10 knop. Regn? Jodå. Under lördagens sträcka Mönsterås-Kalmar så blev det hyfsat blött. Söndagen bjöd på uppehållsväder.
Under helgdagen sträckte Grisslan och undertecknad från Kalmar till Torhamn. Dagen innan så följde min käresta med, och blev tämligen sjösjuk. Tog därmed bussen hem. Väl ute i sundet på söndagen tänkte jag under flera timmar att det hade varit bättre om Maria varit med den dagen istället. Det var så förtjusande vackert väder med lagoma vindar. Senare ångrade jag mig, och konstaterade att det var en nådig tur att ingen annan följde med denna dag, då vinden efterhand ökade och ökade tills Grisslan for omkring som som ett hjälplöst yrfä i upp till tre meter höga medsjöar. Jag tål sådant, men det är inget jag vill utsätta normala människor för.
Längst inne vid bryggan ligger Mickes "Navicula", en öresundskoster från 1903. Mittbåten är FABB's "Däkan", en fiskekoster byggd på Joggesö (Karlshamn) på 50-talet. Och längst ut såklart nykomlingen Grisslan. Ett härligt gäng!
Kalmar sund slutar på fastlandssidan vid Torhamnsudde. Mitt mål för kvällen var ungefär där, Torhamn, och för att komma dit från sundet så girar man kraftigt åt styrbord, och går från sydvästlig kurs till nord-nord-ost in i den mycket smala farleden som börjar vid Långören och sedan slingrar sig genom den förfärligt grunda Torhamnsfjärden. I hög sjö och kraftiga vindar så är det minst sagt svårt att lägga om från platt läns med storen för babords vind, till styrbords bidevind.
En planerad gipp, som ändå blev ganska våldsam då jag var själv och "short handed" i båten, följdes av mycket hård dikt kryss med 25-30 graders lutning. Endast med ansträngning lyckades jag hamna på rätt sida av de röda prickarna, som vinden annars ville trycka mig nedom. En förhållandevis kontrollerad bidevindsbog nordostvart förde, efter denna blåsiga pärs, mig och Grisslan till ett på gästbåtar tomt Torhamn.
Fredagen därpå bjöd på sol, måttliga vindar och varmt väder. De sista 30 sjömilen avverkades sålunda medelst motorsegling. Van vid kraftig medvind, och bortskämd med fart, så kändes denna sista sträcka... oändlig.
Men! Som vanligt när det kommer till transportsegling och mig, så rinner resans leda av mig i samma stund som jag lagt till vid bryggan. En kvart senare så kan jag knappt minnas att jag suttit timmavis och tragglat. Och i detta fall, när det gällde att ta Grisslan till sin nya hemmahamn, så blev ju framkomsten dubbelt belönande. Och nu ligger hon här, på Saxemara Båtvarv, och pryder sin plats bredvid Däkan och Navicula på mastkransbryggan.
Grisslan hösten 2013, inför avmastning. Micke kör för motor i den oändligt långa Mönsteråsviken (dit vi aldrig mer kommer om jag får bestämma). Sommaren -13 fick den gamla damen roderhaveri, så på bilden är båten försedd med "nödupphängning" av rodret medelst rep. Arrangemanget var tillräckligt bra för att halta hem de sista 35 sjömilen, men en smula nervöst var det ju. I vilket fall som helst: nu slipper jag den där jävla viken, de evighetslånga och nervösa traktorturerna och det förbannade mörka och kalla båtskjulet i Fliseryd!
