Filmtajm från Skottland

Den trogne Grisslan-läsaren minns säkert med fasa den ödesmättade beskrivningen av förra årets segling längs Skotska västkusten, genom Caledonian Canal och vidare ut på Nordsjön, där skutan sprang läck. Svårigheter och stora problem med båten till trots, så var det en hejdlöst rolig segling i det bästa av sällskap. Den hugade stillar lätt sin nyfikenhet genom att köra igång filmen här nedan!


Ytterligare en i raden av halvskakiga pocketkamerafilmer. Den tålmodige, som ser hela filmen, belönas med ett stiligt luftgitarrsolo signerat Per "Valrossen" Nolborn. Inledningsvis visar densamme även sin ganska betydande bakdel.

Nygammal mast på gång!

Sanning att säga så har jag inte varit särskilt snäll mot Grisslans originalmast, och sådant får man sota för. Den var inte i särskilt bra skick när jag köpte båten, och jag har inte hunnit renovera den. Den minnesgode bloggläsaren minns även att någon satans träskalle körde över den med bil för två år sedan, och den provisoriska lagningen gör inte helhetsintrycket bättre. Masten är slut, helt enkelt!

Såhär såg den nyinförskaffade masten ut när alla beslag var demonterade. Risig fernissa och bräckt masttopp. Som tur är har jag möjlighet att hålla till i Båtbyggarlinjens lokaler i Slup- och Barkasskjulet på Stumholmen. Det är annars inte varenda kotte som förfogar över en femton meter lång arbetbänk!

Nu har jag emellertid införskaffat ett stycke begagnad furumast, som tidigare suttit på folkbåten "Blå Jungfrun" som dessvärre förpassats till den Elyseiska stranden medelst tigersåg och yxa. I köpet ingick dessutom motor, rorkult, roder, skotskena, 5 segel och diverse inredning mm.

Konstateras kan, att sagda mast är pigg i träet men i behov av viss renovering. Fernissan kass, masttoppen (skäddan) rutten och fernissan riktigt dålig. I skrivande stund har den fått sitt första lager spädd Schooner och har i övrigt undergått följande behandling.

Det är nästan klyschigt att säga att man inte kan ha för många tvingar. Men nog stämmer det alltid! En skog av skruvtvingar bara för att få fast en sketen 10mm list.

Folkbåtsmasterna är i regel limmade av furu-, gran-, spruce- eller oregon pinebräder.  Ofta med dåtidens inte helt vattenfasta limmer, t ex Aerolite. Släpper fernissan kan limfogarna fuktskadas och sakta men säkert börja gå upp. Detta var fallet med en av fogarna på denna mast, men vid inspektion av glipan visade det sig att det inte gått djupare än ca 4 mm.

För att åtgärda detta har jag valt att fräsa ut ett 6 mm djupt och 10mm brett spår, vari en list limmats. Av tidsskäl inte med epoxi -som verkligen är det bästa alternativet- utan med Aerolite. Livslängden på detta lim är dock betydande så länge ytbehandlingen hålls intakt. Så nog duger det!

 Limmad list med en snedlask. Perfekt passning vid dylika laskningar fås genom att lägga bitarna på varann och såga genom båda på samma gång. Även om snittet inte blir kanonfint, så blir det likadant på båda bitarna, och de passar ändå ihop.

Samtliga beslag satt skruvade med mässingsskruv. Och sådana skruvar har verkligen ett bäst föredatum. Korrosionen orsakar dessutom vissa skador på det kringliggande träet och samtliga skruvhål har pluggats och limmats.

Så förskräcklig kan ett icke röttåligt träslag se ut efter några år. Betänk att kringliggande furu inte visade några som helst tecken på röta. Särskilt kärnfuru är motståndskraftigt mot röta.

Skäddan i masttoppen var som sagt helt slut, och vid en närmare inspektion synes den vara av, det i båtbyggarsammanhang obrukbara träslaget, björk. Björk är hårt och starkt men föga röttåligt och bör undvikas helt. Dessutom befanns träets ådring gå lodrätt istället för vågrätt. Eftersom skäddans uppgift är att hålla akterstaget så inser man snart att detta är ett strukturellt fel som i princip kunnat orsaka ett masthaveri. Den nya skäddan i ek är såklart vänd åt rätt håll (se bild) och både limmad och skruvad i den helt friska furun.

Nya toppen i ek limmad, skruvad och grovputsad. Här är fiberiktningen horisontell, vilket gör att den klarar belastningen från akterstaget. Lägg också gärna märke till de ljusa flammorna, de s k "speglarna", i eken. Det är ekens radiella märgstrålar som uppenbarar sig i s a s längsgående genomskärning, något som tydligt skvallrar om att brädan har stående årsringar.

Fernissan var i så dåligt skick att den lätt kunde torrskrapas (alltså utan värme). Krackeleringarna har orsakat en hel del blåträ i furun. Blåträ är ju i sig inget farligt, men det skämmer onekligen utseendet. Därför har jag valt att med stöthyvel försiktigt hyvla bort omkring en halv mm runt om hela masten.

Kommande vecka läggs på att bygga upp ny fernissa. Underst ligger några lager Schooner för torktidens skull, och avslutande två - tre lager läggs med Epifanes för glansens och hållbarhetens skull. Ber att få återkomma inom kort med bilder på slutresultatet!

Grisslan på nya äfventyr

Säsongen 2010 började tidigt med sjösättning i April och första långseglingen i maj. Oskarshamn-Karlskrona avverkades på ett och ett halvt dygn med en natts vila i Borgholm, Öland. Och nu ligger, för första gången, Grisslan förtöjd på promenadavstånd från er käre bloggare. När man är van att ha 35 mil till båten känns det som en oerhörd lyx att kunna ta en oplanerad kvällstur då andan faller på. Sanning att säga så bor jag i det närmaste i båten.

Inte fan vet jag vad begreppet hundväder kommer ifrån, men som synes har boxern Maja inte mycket till övers för dylika väder.

Kalmarsund är ett jävla skitställe. Därom enas de flesta seglare. Enformigt, utan skärgård och med ett fåtal hamnar som är värda ett besök. Lägg till detta motström och krabb sjö, och vem som helst kan förstå varför man helst undviker detta gudsförgätna farvatten. Undertecknad och välbefarne Styrman Mattsson företog ändå en resa genom detta urtrista helvete, i förhoppning om en trevlig vårseglats. Tji fick vi, och gjorde resan i tät dimma, ösregn, stiltje och motvind om vartannat.

Lägg gärna märke till denna specialitet, en sällan skådad kombination: ett 16 000 kronors Musto HPX-ställ på en folkbåt som inhandlats för halva denna summa. Di rige di kan.

Var då denna mardrömslika Coleridge-färd värd besväret? Svar ja. Blekinge skärgård må vara liten och grund, men där finns ett och annat som t ex Utklippan, Ungskär och Lisas Sjökrog. Sistnämnda visserligen belägen mitt i den urtrista och fula gästhamnen Tallebryggan, men faktum är att man i princip kan förtöja till bords eftersom det är något så underbart som en flytande krog.

En underbar syn för en träbåtsfanatiker, Grisslan förtöjd intill Marinmuséets seglande barkar. Och att kunna ta båten till verkstaden på morgonen går icke av för hackor enligt vad jag kan lova!

Nordsjön i alla väder

Då var, med ett halvårs försening, leveransen av Oriole avklarad. Sagda båt skulle levereras redan i december förra året men sprang läck på Moray Firth och lades upp på varv i Inverness, Skottland.

Så trevligt kan Skagerrak vara när det vill sig. Betänk att det är samma vatten som två dagar tidigare bjöd på tremetersvågor!

Nyss hemkommen från den 550 nm långa resan mellan Inverness och Lysekil, kan jag bara konstatera att Gamla Nordsjön bjöd på en rik bukett av olika väder. Och på bästa tänkbara vis, då resan började med kuling och grov motsjö och avslutades med 20 grader varmt, solsken och bar överkropp. En stigande trivselkurva med andra ord.

En nöjd skipper som äntligen kan vistas under däck utan att spy på stubben. Hög sjö är inget vidare för aptiten och matlagningen; att stå fastsurrad och med näsan nere i en skärbräda i kraftig sjö är ett säkert recept på sjösjuka.

Det verkar som det senaste årets svinkalla, gungiga och dimmiga seglingar således är till ända, och att sommarens skärgårdsidyll på min gamla kära Folkbåt tar vid.

Ipswich - Landskrona på fyra dygn

Härmed förklaras årets första leveranssegling för avklarad. Föremålet för knuff över Nordsjön var en Bavaria 36:a från Wolverstone Marina vid Ipswich, England. Sagda marina ligger utmed floden Orwell, och den litterärt bevandrade förstår genast var Eric Blair fick sin pseudonym ifrån. Jo, det är faktiskt så att George Orwell tyckte så mycket om denna idylliska flod i Suffolk att han gjorde dess namn till sitt. Och visst klingar det fint! Själv är jag väldigt förtjust i Mörrumsån, men dristar mig inte att byta efternamn för det.

Solig dag på Nordsjön. Dagtid är detta grunda hav gudi behagligt att segla på, men nattetid är det bökigt då man skall hålla reda på all den tunga trafiken. Det blir ett sabla kryssande mellan kontainerfartyg, tankers och fiskebåtar.

Turen gick över södra Nordsjön, längs holländska kusten, genom Kielkanalen och därifrån upp till gamla hederliga Öresund. Det betyder att man har möjlighet att stifta bekantskap med engelsk, holländsk, tysk, dansk och svensk kustbevakning. Vi prickade åtminstone in två av dessa och blev bordade av holländare och tyskar. Holländarna gjorde en rutinkontroll och var mest intresserade av att haffa smugglare. Då inga kidnappade rumänskor, inget knark och inga vapen stod att finna ombord på "Ellen Samuel" tog de artigt farväl och satte full fart på sin mycket snabba rib. Tyskarna däremot kom med blåljus och bötesblock i högsta hugg, och undertecknad fick böta 25 euro för brott mot sjövägsreglerna, samt en utskällning för att vi inte passat vhf:en. Dock skall tilläggas att jag är helt oskyldig, då det faktiskt var det andra fartyget som bröt mot reglerna (det kom från babord). Tyskarna hävdade att vi kommit stäv mot stäv och att jag hade underlåtit att gira styrbord. Dock visade AIS-protokollet att så inte var fallet, men tyska kustbevakningen tjafsar man inte med. Så hellre svälja stoltheten, böta och segla vidare än att bli bogserade till land och satt i koncentrationsläger.

Med passare och sjökort vid nav-bordet. Personligen föredrar jag att navigera med papperssjökort och en handhållen gps. Gps:en ger position och fungerar som kompass och positionen plottas för hand i papperskortet. Detta ger bra överblick och säkra kurser.

Bavaria 36 är en trivsam segelbåt med mysig inredning och sköna kojer. Denna hade dessutom en riktig supstuga (ett sittbrunnskapell), så man behövde inte frysa trots årstiden. Den seglar riktigt skapligt också och lyder fint på rodret och tar bra höjd mot vinden. Till de tristare sakerna hör att storskotet sitter på rufftaket och inte kan manövereras av rorsman, och att winscharna till genuan sitter en halvmeter för långt fram och nås ej heller de av rorsman. Ytterligare en sak, som jag tror gäller de flesta lite billigare båtarna, är att de inte är tillräckligt vridstyva. Det är nog för tunn plast i dem, helt enkelt. Detta gör att inredningen knakar och knarrar något rent förbannat, så sömnen blir det lite si och så med ute till havs om man är känslig för ljud.

Den eviga kampen mot solen

En kladdig klassiker, glasburken med fernissa och penseln som frenetiskt skyddas från dammpartiklar. Knepen för dammfria fernissalager består främst i att förvara penseln i rå linolja och med plastfolie över burken som dammskydd, samt i att noggrannt avlägsna slipdamm med dammsugning, sprittrasor och klibbduk.

Sol äter fernissa, och den vackra glansen från förra våren var ett minne blott redan några månader senare. Sålunda är våren för träbåtsägaren, alltid sig lik. Vårarna flyter ihop till en enda evig rustning med suddiga konturer. Det enda som skiljer dem åt är de årliga projekten. Och 2010 går i justeringarnas och lagningarnas tecken.

Ännu ett av alla dessa tidskrävande jobb som inte syns för ett otränat öga. Babordssidan av ruffskottet har hamnat ur läge och justerats med hjälp av halvgalna spännanordningar, mystiska snickerier och nya kraftiga skruvar. Fyra dagars arbete som följs av någon veckas lackjobb. Vinsten? Det går att stänga ruffluckan. Inte särskilt storstilat, men mycket praktiskt.

Håll myggorna stången med en tät rufflucka

Tyvärr är denna myggsäkrade miljö inte något som Grisslan kunnat erbjuda på länge, eftersom skott, gejdrar och hela rufftaket blivit skeva. En härlig glipa på omkring en centimeter vid luckans ena nederkant har således bjudit in skärgårdens alla blodtörstiga flygfän till ett smörgåsbord signerat N Nyström.

Trött på detta mycket irriterande problem har er myggstungne folkbåtsentusiast satt igång med arbetet att få ruffluckan stängbar igen. Bilder på detta märkliga snickerikalas, involverande spännremmar, lockbettlar och fendrar, kommer inom kort. Men låt mig bara säga att denna, som jag antog enkla, operation ser ut att bli vårens stora projekt. För att få skottet tillbaka i rätt läge har i stort sett varenda träbit från kistbänken till köksluckorna fått demonteras. Och tidigare renoverare (som byggde om ruffen på ett inte alltför rakt vis) har varit mycket glad i epoxilim. Således är inte en enda trädetalj i anslutning till denna minutiöst limmade ruff möjlig att demontera i orört skick. Jag tackar högre makter samt min styvfader Christer för den rikliga tillgången till mahognyvirke, eftersom snart sagt varenda del jag kommit i kontakt med omsorgsfullt har söndersmulats med stämjärn och såg.

Nåväl, var vill jag då komma med detta märkliga inlägg? Jo, till slutsatsen att lim nog är bra, men skall man kunna renovera grejerna i framtiden så bör det inte användas i onödan. Bättre då att satsa på god passning och rejäla skruvar.

Den myggätne folkbåtsseglaren på väg upp ur ruffen. Snart torde den vara hjälpligt blodsugarsäkrad..

Sambord på plats

Bygger du någonsin en snipa, så fall inte för frestelsen att tillverka sambord i hela längder, alltså utan laskar.
Ytorna som skall passas ihop blir... komplicerade. För den erfarne båtbyggaren är det säkert inga problem, men för amatören är det en tidskrävande utmaning. Nåväl! Nu är de ändå på plats och två trötta båtbyggarlärlingar kan gå vidare med sin snipa.

Det gäller att hela tiden flytta med sig tvingarna för att inte belasta skruvhålen. Bordet skall sitta tight mot köl och fjäder innan borrning och skruvning; att försöka dra ihop dem med skruv -särskilt i bordändarna- resulterar ofta i sprickor. Dra heller inte skruvarna för hårt, skruvskallen blir då till en effektiv kil som lätt spräcker bordet. Till båtbygge behöver man ett gäng enhandstvingar av bra kvalitet samt ett stort antal riktigt kraftiga och stabila skruvtvingar.

Samborden passas först noggrant in. Då man är nöjd är det dags för att hyvla fällningarna, d v s de falsar i bordändarna som gör att de överlappande (klinkade) borden ändå ser ut att gå kant i kant in i stävarna. För att inte göra ändarna för ömtåliga så hyvlas de inte färdigt förrän de sitter på plats.

Innan monteringen impregneras spunningarna och kölfjädern med linolja och stryks med någon form av tätande gucka, i vårt fall spädd Ettan. Den spädes under uppvärmning med terpentin och blir därigenom mjukare och kan påföras med en spackel eller flat träpinne.

Slutligen skruvas samborden fast med rostfri, syrafast träskruv. Att tänka på då man skruvar i trä, är att inte göra hålet för litet. Det är bara gängorna som skall pressas in i träet, själva skruven skall inte kilas fast. Och biten som skall skruvas fast skall borras så att skruven löper fritt igenom den. Om skruven gängar i båda bitarna så erhålls inte den önskade sammanpressande kraften.

Hafvets skräck

Sailors i alla länder, glöm inte bort att förse er person med den rätta stilen till havs. Havet är snart den sista platsen i vår värld där det faktiskt är helt legitimt att se ut lite hur fan som helst. Men kanske inte länge till, så passa på! Snart kanske det är Sandhamnsfjollorna i sina svindyra outfits som dikterar modet till havs. Redan nu är det en smula suspekt att bemästra vågorna iförd sydväst och sjöskumspipa, och snart är ett hederligt orange regnställ en museal kuriositet som endast den mest vågade sjöbjörn vågar visa sig i. Jag säger: ni befarna sjömän och kvinnor som vet skillnad mellan praktiska sjökläder och löjligt båtmode, stå på er! Gå med högburet huvud iland på bryggorna med gummistövlar, vegamössa och en 12-kilogädda i varje näve. Korka upp bryggsupen, beslå seglen och dra fram gitarren.

På med sydvästen och den skitiga seglarjackan och gjut mod i besättningen med en bister min. Men se för tusan till att sjömansskapet matchar outfiten. Blanka knappar blir maskeraddräkt på en dålig kapten.

Sören Mainz...

...din parkettsickel i björk är klar för leverans. Men ditt mail går inte att svara på. Hör av dig!

/Niklas