Granna bilder

Till den som gitter slå ihjäl tio minuter på stämningsfulla seglingsklipp...

...rekommenderar jag detta lilla alster.

Kalmarsund

För en ostkust- och skärgårdsbo som jag, så tar Sverige slut söder om Oskarshamn. Resten är en transportsträcka som inte tar slut förrän i Göteborg. Bortsett från ett litet undantag i Blekinge. Men let's face it -Skåne och Halland är förjävla trist. Det enda man kan göra är att ligga och betala avgifter i diverse gästhamnar, inte en naturhamn i sikte. Därför har Kalmarsund för mig alltid betecknat "fel håll". Men ibland visar sundet sig från sin bästa sida. T ex i helgen, då Byxelkrok och norra Öland som vanligt bevisade att de är soligast i landet.

För bidevind över Kalmarsund. Sundet bjöd som vanligt på krabb sjö.

Grisslan och undertecknad i Byxelkroks hamn. Nu börjar hon äntligen se lite hyfsad ut. Nästa projekt blir en helrenovering av riggen och en rejäl ombyggnad av inredningen.

En pärla!

Måste passa på att göra lite reklam för ett riktigt favoritställe -Idö utanför Västervik. Av alla de skärgårdskrogar jag besökt, så ger Idö det bästa bestående intrycket. De har en oslagbar service och riktigt bra mat. Ja, service... vet inte vad man skall kalla det. Förra året kom en av servitriserna ned med nybakat bröd till båten när vi skulle sticka "för att det var synd om oss som fått ligga och väntat på bättre väder". Jo, jag tackar jag!

Utsikten från restaurangen är oslagbar. Klicka på bilden så ser du Grisslan, som närmast ser ut som en jolle till Arcona 400:an.

Vissa av de mer välbesökta och kända krogarna, som t ex Grinda eller Sandhamn, har riktigt usel service. Man känner sig inte det minsta välkommen. Men jag tror att det mest beror på att de inte behöver svassa för sina kunder, eftersom folk fortsätter att komma ändå. Och så kan man kanske göra i Stockholm eller i Bohuslän, men inte om man är företagare i mindre befolkade farvatten såsom Västerviks lilla skärgård.

En kuriös detalj i gästhamnen är att de har moorings (d v s fasta aktertampar som en bit in på säsongen är helt fulla med klabbiga alger...). Det är en fröjd att sitta och kolla på folk som skall lägga till och aldrig har använt sådana. Totalförvirrat.

Tack, käre herre, för epoxi

Epoxiplast är helt klart det bästa som hänt båtbyggeriet på länge. Utmärkt till att lamelllimma, foglimma och till att spackla med. Funkar under vatten. Starkt och pålitligt. Vissa saker hade fått bytas i sin helhet om det intre varit för möjligheten att limma, t ex hela kravellbyggda båtbottnar, där man nu istället har möjligheten att nåtlimma (fräsa upp spår och limma i trälister på måttligt gistna båtar). Dessutom hade man ju varit tvungen att lära sig att snickra...

En riktig klassiker på gamla båtar är rötskador och glipor på ruffens främre hörn. Det är tyvärr en typ av skada som riskerar att sprida sig snabbt. Då vatten tränger in i en allt fuktigare ruff och sommarvärmen sätter in -då trivs rötsvampar och mögel som bäst. Fukt och värme påskyndar väsentligen på nedbrytningsprocessen. Precis som i en kompost. Rötan avstannar dock helt då temperaturen faller under ca fem plusgrader.


Visst ser det trist ut. Men skador och naket trä ser ofta värre ut än vad det är. Träet bakom den uthuggna ruffsargen är alltså balkvägaren. Även den måttligt rötskadad, men räddad med intertox och epoxi.

Grisslans ruff är enkelt hopfogad med träskruv, utan hörnstolpar. I hörnen är plankorna alltså bara skruvade i varandra. Skruv fäster inte särskilt bra i ändträ, och tids nog släpper de sitt grepp med uppglipning och vatteninträngning som följd. Detta skall man vara uppmärksam på för här kan lacksläpp, fuktskador och röta komma snabbt. Om det glipar: ta bort de gamla skruvarna, limplugga hålen med epoxi och dra i nya friska skruvar. Detta enkla ingrepp besparar dig det större jobbet med omlackning eller i värsta fall utbyte av ruttet trä. Har man inte tid att åtgärda skadorna omedelbart, så är det viktigt att provisoriskt täta -utifrån! Tätar man inifrån får man omvänd effekt, och fukten stannar kvar i konstruktionen istället. Det är också viktigt (vilket det alltid är med träbåtar) att ruffen är väl ventilerad.

Rötskadorna på min ruff var relativt begränsade, så jag behövde dessbättre inte byta ut hela planken med uppbrytande av däcket som följd (det är lagt med fin glasfiberväv och epoxi på plywood). Det räckte med att hugga ur skadorna och fälla i nytt trä med epoxilim och spackel bakom. Den något rötskadade balkvägaren (som håller upp rufftaksbalkarna) behandlades med intertox och dränktes utifrån med oförtunnad epoxi. På så vis bibehålles styrkan, och jag behöver inte byta ut den förrän det blir dags att byta ut rufftaket... måtte det vara många år kvar till dess.

Ilagt och limmat på babordssidan. Efter nedbetsning och oljning försvinner färgskillnaderna hjälpligt.

Det är inte helt enkelt att hitta träbitar med rätt färgmatchning, och det lyckas man sällan med. Men jag resonerar som så: man ser det bara på mycket nära håll, och dessutom syns det att någon gett båten vad den behöver. Det ser helt enkelt helt och fint ut.

Allting på plats. Den blåa tonen kan lätt tolkas som "blåstick" i fotot. Men det är faktiskt den blåa lättviktspressenningen som åstadkommer det. Mycket obehagligt att arbeta i! Välj hellre gröna eller vita.

Slutligen vill jag komma till en poäng. Skall man köpa en träbåt är det här en typ av skada som säljare tenderar att förminska. Men jag kan försäkra att planering, lagning, tätning, skrapning, slipning, betsning, oljning, lack och målning tar rejält med tid. Det är ett arbete som inte skall underskattas, och bör därför absolut tas upp i förhandlingen om priset. Dessutom är en läckande ruff eller ett läckande däck oändligt mycket svårare att stå ut med än ett läckande skrov!

Roderlås

Efter ett par seglingar med mitt nya roderlås, så kan jag bara undra hur tusan jag överhuvudtaget kunde vara utan det innan! Verkligen helt suveränt. Den mest uppenbara fördelen är såklart att man kan släppa rodret en stund utan att båten lovar iväg som en vettvilling. Men utöver det så är det skönt att kunna låsa rodret då det kommer en körare eller i surfarna på länsen, så man slipper sitta och ta i och kämpa emot. Så om du har en båt med rorkult: skaffa ett "Tiller Lock". Kanske inte så särskilt snyggt -ett välpolerat hackbräde av mässing kan vara en riktig prydnad- men steglöst och användarvänligt.

http://www.arolyth.se/txrleng.html

Oprövade metoder som kan funka

Bingarna i Grisslan var i ett bedrövligt skick då jag köpte henne. Sargarna var delaminerade, ramarna var fulla med gamla spiksjuka hål och locken av plywood var kraftigt fuktskadade och uppluckrade och fick bytas ut. Valet av material härvid stod som vanligt mellan plywood och massivt trä. Ramarna är av furu, så träslaget var från början givet.

Zinkblandad järnmönja blir klarröd. Zinkoxiden har viss verkan mot mögel som annars trivs ganska bra i linolja...

Drypande av rå kallpressad linolja. "Luckan i locket" bärs upp av en ekram.

Till slut valde jag ett billigt och enkelt alternativ som visade sig fungera utmärkt, nämligen vanliga sketna stavlimmade hobbyskivor. Sådana man har till hyllplan eller bänkskivor. Tveksamheterna rörde sig mest kring limmets kvalitet. Efter visst betänkande bestämde jag mig emellertid för att försöka, och att impregnera dem väl med linolja och sedan ge dem ett rejält ytskikt med fernissa. Och eftersom Grisslan numer är en torr och fin båt invändigt visade det sig fungera. Inga tecken på fuktproblem eller limsläpp. Sålunda ett billigt och ganska snyggt alternativ till egna limmade alster.

Inprovat, fernissat och klart att monteras in i båten.

Översidan av ramarna fernissades och undersidan beströks med fyra tunna lager järnmönja blandad med zinkvitt (60/40). Sargarna limmades med polyuretanlim och säkrades med skruv. De gamla spiksjuka hålen borrades upp och pluggades.

Närbild på "luckan i locket". Viktigt är att lämna spann för fuktutvidgning, ca 2-3m, annars fastnar luckan och riskerar att spränga sönder sin omgivning.

Durkar i parti och minut

De senaste två åren har jag passat på att bygga nya durkar och renovera de gamla som inte varit helt slut. Det är något som verkligen gör skillnad på båtens utseende. Dels durkar i sittbrunn och ruff, men även bakom inredningen. Att öppna upp till en garderob eller till pentryt och se att det är välskött även bakom luckorna, det känns bra tycker jag.


Under pentryt. Tidigare ägare hade lagt in en gammal bit formply och det var rejält fult.

Inne i garderoben.

Lackning av renoverade sittbrunnsdurkar. Under rejält slitna ytor dolde sig a: riktigt fin mahogny och b: mässingsskruvar som var i det närmaste helt urlakade på zink. Numer utbytta.

En av alla de giganstiska mahognyplank som gått åt... Plankan på bilden är numer 1: en förlucka 2: en durk och 3: ribb till garnering.

Betsade och linoljade durkar och hyllplan som står för härdning. Några veckor räcker oftast för att rå linolja skall ha härdat igenom. Väntar man för kort tid och fernissar för tidigt, så finns det en viss risk för att den ohärdade oljan "kokar" under fernissan vid stark solstrålning med lacksläpp som resultat.

Vänster: Gammal, möglig och murken av furu, numer uppeldad. Höger: ny snygg och frisk av mahogny, numer i babords kistbänk.

Nyrenoverad durk. Nylimmad, nya skruvar och plugg. Nararna på undersidan utbytta. Nytt durkbeslag. Ovansidan lackad med åtta lager schooner, undersidan med fyra lager zinkvit linoljefärg från utmärkta Ottossons färg i Genarp. Zinkoxiden håller möglet borta och blir med tiden stark och slittålig. Första tiden är linoljefärg ganska mjuk och känslig.

Renoverarens bäste vän

Är det något en träbåtsmeckare förr eller senare får stifta bekantskap med så är det färg och fernissa som blivit för gammal och måste tas väck. En väl underhållen fernissad yta kan hålla i många år, med till slut är den ovillkorligen stel och sprucken.

De flesta nybörjarna gör samma trista misstag då de skall ge sig i kast med färglagren eller fernissan -de skaffar en hårdmetallskrapa med utbytbara skär och torrskrapar för glatta livet. Det leder ofelbart till att man börjar hata sin båt, livet, grannen eller vad som råkar komma i närheten. Det är nämligen hejdlöst jobbigt och man kommer garanterat att repa träytan å det grövsta ett par gånger i timmen.

Nej, släng skiten åt helvete! Och skicka en folkilsk gammal tax till de som saluför dem. Stryk skulle de ha som ens vågar förse intet ont anande människor med sådana styggelser. Hårdmetallskrapor... pföff!


Släng skiten!

Nej, det enda som duger till sådana arbeten är varmluftspistol, parkettsickel och en skärpfil. Och man behöver inte ens köpa någon av de finare märkena -huvudsaken är att stålet går att skärpa med filen. 15-20 drag med skrapan, och sedan ett par drag med filen. Den skall vara vass! Och färgen/fernissan skall vara mjuk av värmen.

Ett tips är att bara köpa lösa stål (finns lite varstans) och sedan tillverka handtaget själv. Jag har ett helt gäng olika skrapor som passar till olika arbeten. T ex så föredrar jag ett långt handtag med rem om underarmen då man skall gå över stora ytor såsom ett skrov (det sparar väsentligen handleden, som tar en del stryk av sådana rörelser). Till mindre jobb är ett kortare skaft med bra, lite bulligare grepp att föredra.

Billigt stål från Karlssons på en överbliven bit mahogny.

En annan verklig fördel med en vass sickel är att den i högsta grad reducerar det trista slipandet efteråt. Sicklar man ytan ordentligt, så kan man sedan ofta gå på direkt med 180-papperet. Glöm inte bort att fila hörnen runda på de stål som du skall använda till stora ytor! Vass kant betyder repor förr eller senare.

Elegi över sommaren 2007

Sommaren 2007 var en veritabel segelsommar för undertecknad, med bortåt sex veckor ombord på Grisslan. Sex veckor på en folkbåt? Jodå, det går alldeles utmärkt. Vad sommaren däremot inte var, det var vacker. Ständiga lågtryck från atlanten.

Rena bluffen! Inte var väl förra sommaren såhär!? Fotot likförbannat taget på Sandhamn juli 2007.

Tittar jag däremot på fotografierna från sagda sommar, så är det dock inget som framgår. Solglitter och skön bris på varenda bild. Men så är det väl, att kameran alldeles för sällan åker fram när man ligger på pinkryss i duggregn. Inte heller i dimma och stiltje eller i ösregn och motorgång. Det enda som skvallrar om förra sommarens uteblivna värmeböljor är några vemodiga videoklipp från en gråmulen dag på Mysingen...

...med vemodet accentuerat av minst sagt elegiska toner.

Seglingsfilm utan åttiotalsmusik?

Såg på ett seglingsforum att det diskuterades huruvida seglingssporten är möjlig att göra folklig, och intressant att se på teve. Någon kommenterade då estetiken i seglingsprogrammen som ändå finns (typ sändningar från Volvo Ocean Race och liknande). Det konstaterades -något föraktfullt- att de mest bestod av bilder på stävar, slo-mo-bilder på sjöar som bryter över fördäck osv. Allt till tonerna av en alldeles särskild sorts omotiverat hetsig musik, som skulle passa bättre till ett sammandrag av en blodig K1-match. Har man hört den så vet man vad jag menar. I övrigt trotsar den all beskrivning.

Skakiga bilder på babblande folkbåtsseglare. Allt till inte särskilt hetsiga toner av Sonya Hedenbratt.