Ipswich - Landskrona på fyra dygn

Härmed förklaras årets första leveranssegling för avklarad. Föremålet för knuff över Nordsjön var en Bavaria 36:a från Wolverstone Marina vid Ipswich, England. Sagda marina ligger utmed floden Orwell, och den litterärt bevandrade förstår genast var Eric Blair fick sin pseudonym ifrån. Jo, det är faktiskt så att George Orwell tyckte så mycket om denna idylliska flod i Suffolk att han gjorde dess namn till sitt. Och visst klingar det fint! Själv är jag väldigt förtjust i Mörrumsån, men dristar mig inte att byta efternamn för det.

Solig dag på Nordsjön. Dagtid är detta grunda hav gudi behagligt att segla på, men nattetid är det bökigt då man skall hålla reda på all den tunga trafiken. Det blir ett sabla kryssande mellan kontainerfartyg, tankers och fiskebåtar.

Turen gick över södra Nordsjön, längs holländska kusten, genom Kielkanalen och därifrån upp till gamla hederliga Öresund. Det betyder att man har möjlighet att stifta bekantskap med engelsk, holländsk, tysk, dansk och svensk kustbevakning. Vi prickade åtminstone in två av dessa och blev bordade av holländare och tyskar. Holländarna gjorde en rutinkontroll och var mest intresserade av att haffa smugglare. Då inga kidnappade rumänskor, inget knark och inga vapen stod att finna ombord på "Ellen Samuel" tog de artigt farväl och satte full fart på sin mycket snabba rib. Tyskarna däremot kom med blåljus och bötesblock i högsta hugg, och undertecknad fick böta 25 euro för brott mot sjövägsreglerna, samt en utskällning för att vi inte passat vhf:en. Dock skall tilläggas att jag är helt oskyldig, då det faktiskt var det andra fartyget som bröt mot reglerna (det kom från babord). Tyskarna hävdade att vi kommit stäv mot stäv och att jag hade underlåtit att gira styrbord. Dock visade AIS-protokollet att så inte var fallet, men tyska kustbevakningen tjafsar man inte med. Så hellre svälja stoltheten, böta och segla vidare än att bli bogserade till land och satt i koncentrationsläger.

Med passare och sjökort vid nav-bordet. Personligen föredrar jag att navigera med papperssjökort och en handhållen gps. Gps:en ger position och fungerar som kompass och positionen plottas för hand i papperskortet. Detta ger bra överblick och säkra kurser.

Bavaria 36 är en trivsam segelbåt med mysig inredning och sköna kojer. Denna hade dessutom en riktig supstuga (ett sittbrunnskapell), så man behövde inte frysa trots årstiden. Den seglar riktigt skapligt också och lyder fint på rodret och tar bra höjd mot vinden. Till de tristare sakerna hör att storskotet sitter på rufftaket och inte kan manövereras av rorsman, och att winscharna till genuan sitter en halvmeter för långt fram och nås ej heller de av rorsman. Ytterligare en sak, som jag tror gäller de flesta lite billigare båtarna, är att de inte är tillräckligt vridstyva. Det är nog för tunn plast i dem, helt enkelt. Detta gör att inredningen knakar och knarrar något rent förbannat, så sömnen blir det lite si och så med ute till havs om man är känslig för ljud.

Den eviga kampen mot solen

En kladdig klassiker, glasburken med fernissa och penseln som frenetiskt skyddas från dammpartiklar. Knepen för dammfria fernissalager består främst i att förvara penseln i rå linolja och med plastfolie över burken som dammskydd, samt i att noggrannt avlägsna slipdamm med dammsugning, sprittrasor och klibbduk.

Sol äter fernissa, och den vackra glansen från förra våren var ett minne blott redan några månader senare. Sålunda är våren för träbåtsägaren, alltid sig lik. Vårarna flyter ihop till en enda evig rustning med suddiga konturer. Det enda som skiljer dem åt är de årliga projekten. Och 2010 går i justeringarnas och lagningarnas tecken.

Ännu ett av alla dessa tidskrävande jobb som inte syns för ett otränat öga. Babordssidan av ruffskottet har hamnat ur läge och justerats med hjälp av halvgalna spännanordningar, mystiska snickerier och nya kraftiga skruvar. Fyra dagars arbete som följs av någon veckas lackjobb. Vinsten? Det går att stänga ruffluckan. Inte särskilt storstilat, men mycket praktiskt.

Håll myggorna stången med en tät rufflucka

Tyvärr är denna myggsäkrade miljö inte något som Grisslan kunnat erbjuda på länge, eftersom skott, gejdrar och hela rufftaket blivit skeva. En härlig glipa på omkring en centimeter vid luckans ena nederkant har således bjudit in skärgårdens alla blodtörstiga flygfän till ett smörgåsbord signerat N Nyström.

Trött på detta mycket irriterande problem har er myggstungne folkbåtsentusiast satt igång med arbetet att få ruffluckan stängbar igen. Bilder på detta märkliga snickerikalas, involverande spännremmar, lockbettlar och fendrar, kommer inom kort. Men låt mig bara säga att denna, som jag antog enkla, operation ser ut att bli vårens stora projekt. För att få skottet tillbaka i rätt läge har i stort sett varenda träbit från kistbänken till köksluckorna fått demonteras. Och tidigare renoverare (som byggde om ruffen på ett inte alltför rakt vis) har varit mycket glad i epoxilim. Således är inte en enda trädetalj i anslutning till denna minutiöst limmade ruff möjlig att demontera i orört skick. Jag tackar högre makter samt min styvfader Christer för den rikliga tillgången till mahognyvirke, eftersom snart sagt varenda del jag kommit i kontakt med omsorgsfullt har söndersmulats med stämjärn och såg.

Nåväl, var vill jag då komma med detta märkliga inlägg? Jo, till slutsatsen att lim nog är bra, men skall man kunna renovera grejerna i framtiden så bör det inte användas i onödan. Bättre då att satsa på god passning och rejäla skruvar.

Den myggätne folkbåtsseglaren på väg upp ur ruffen. Snart torde den vara hjälpligt blodsugarsäkrad..

Sambord på plats

Bygger du någonsin en snipa, så fall inte för frestelsen att tillverka sambord i hela längder, alltså utan laskar.
Ytorna som skall passas ihop blir... komplicerade. För den erfarne båtbyggaren är det säkert inga problem, men för amatören är det en tidskrävande utmaning. Nåväl! Nu är de ändå på plats och två trötta båtbyggarlärlingar kan gå vidare med sin snipa.

Det gäller att hela tiden flytta med sig tvingarna för att inte belasta skruvhålen. Bordet skall sitta tight mot köl och fjäder innan borrning och skruvning; att försöka dra ihop dem med skruv -särskilt i bordändarna- resulterar ofta i sprickor. Dra heller inte skruvarna för hårt, skruvskallen blir då till en effektiv kil som lätt spräcker bordet. Till båtbygge behöver man ett gäng enhandstvingar av bra kvalitet samt ett stort antal riktigt kraftiga och stabila skruvtvingar.

Samborden passas först noggrant in. Då man är nöjd är det dags för att hyvla fällningarna, d v s de falsar i bordändarna som gör att de överlappande (klinkade) borden ändå ser ut att gå kant i kant in i stävarna. För att inte göra ändarna för ömtåliga så hyvlas de inte färdigt förrän de sitter på plats.

Innan monteringen impregneras spunningarna och kölfjädern med linolja och stryks med någon form av tätande gucka, i vårt fall spädd Ettan. Den spädes under uppvärmning med terpentin och blir därigenom mjukare och kan påföras med en spackel eller flat träpinne.

Slutligen skruvas samborden fast med rostfri, syrafast träskruv. Att tänka på då man skruvar i trä, är att inte göra hålet för litet. Det är bara gängorna som skall pressas in i träet, själva skruven skall inte kilas fast. Och biten som skall skruvas fast skall borras så att skruven löper fritt igenom den. Om skruven gängar i båda bitarna så erhålls inte den önskade sammanpressande kraften.

Hafvets skräck

Sailors i alla länder, glöm inte bort att förse er person med den rätta stilen till havs. Havet är snart den sista platsen i vår värld där det faktiskt är helt legitimt att se ut lite hur fan som helst. Men kanske inte länge till, så passa på! Snart kanske det är Sandhamnsfjollorna i sina svindyra outfits som dikterar modet till havs. Redan nu är det en smula suspekt att bemästra vågorna iförd sydväst och sjöskumspipa, och snart är ett hederligt orange regnställ en museal kuriositet som endast den mest vågade sjöbjörn vågar visa sig i. Jag säger: ni befarna sjömän och kvinnor som vet skillnad mellan praktiska sjökläder och löjligt båtmode, stå på er! Gå med högburet huvud iland på bryggorna med gummistövlar, vegamössa och en 12-kilogädda i varje näve. Korka upp bryggsupen, beslå seglen och dra fram gitarren.

På med sydvästen och den skitiga seglarjackan och gjut mod i besättningen med en bister min. Men se för tusan till att sjömansskapet matchar outfiten. Blanka knappar blir maskeraddräkt på en dålig kapten.

Sören Mainz...

...din parkettsickel i björk är klar för leverans. Men ditt mail går inte att svara på. Hör av dig!

/Niklas

Till yxans lov

Efter en evighet av mallande, mätande och diverse jobb som inte syns så är bordfyllningen äntligen igång. Ämnet för dagen är sambord. Sambord eller kölbord är namnet på bordet närmast kölen, och är också det som är knepigast att få på plats. Sagda bord skruvas fast i kölfjädern och i spunningen (det uthuggna spåret) i stävarna. Vanligtvis görs detta bord i två delar och laskas ihop på mitten. Detta för att det är svårt att få det att passa i båda ändarna, tar man för mycket i ena änden så är man helt enkelt rökt. Gör man det i två delar så kan man alltid lägga till extra på längden (alltså ett tillfälligt överlapp på mitten). Men vi gör ett tappert försök, och hittills ser det ut att gå vägen.

Yxor: när man väl insett att det fungerar, inte bara är skrytsamt och när man slutat tycka det är otäckt så blir man snabbt en yx-junkie. En yx klarar hyvelns och stämjärnets jobb utmärkt och på en bråkdel av tiden. En bra snickaryx  med rak och vass egg ger jämna ytor med ett minimum av ansträngning. Tyvärr avverkar den även fingrar och andra utstickande kroppsdelar lika bra, och hela dagen har jag fått jobba med vänster pekfinger inlindat i kompresser...

När spunningen är grovhuggen och kölfjädern hyvlad så börjar man göra mallar för samborden. Först görs en grovmall i massivt trä, och med denna som hjälp görs en noggrannare av masonit. Efter denna procedur tar man mallen under armen, knallar upp till virkesförrådet och hittar sig en lämplig ekplanka.

Angående båtbyggerivirke så är det en utbredd uppfattning att kvarterssågade bräder med stående årsringar är bäst i alla förekommande fall. Detta är dock inte helt sant. När det gäller bord som skall vridas (skevas) mycket så är faktiskt liggande årsringar bättre. Samma sak gäller för åror.

Mäster Kalle stöthyvlar sambordets aktersta del. Stöthyvlen ger bättre kontroll över ytan än en såg och en vass sådan kan man bara inte vara utan.

Efter utsågning av bordet och planhyvling till rätt tjocklek basas det och fixeras på plats med tvingar och klotsar. När det suttit på plats i ett dygn släpper man tvingarna och inpassningen tar vid. När det ena sambordet passats in perfekt så överförs dess mått till andra sidan. Borden skall vara exakt lika på styrbord och babords sidor. För glada amatörer och villiga lärlingar så kan jag säga: detta är pilligt, svårt och tidskrävande. Men det går! Allt som behövs är försiktighet, tålamod och tid.

Basning tillgår sålunda: en baspanna, ånkokare -i detta fall armens koksvagnsdito- producerar ånga som via slangar leds in i en baslåda. I baslådan värms borden eller spanten upp tills de blir lätta att böja. För ek gäller en timme per tum. När de basade bitarna fått kallna behåller de den form man gett dem i varmt tillstånd. Ek tillhör de mer lättbasade virkesslagen, ask likaså. Svårare är t ex mahogny. 
Foto: Johan Nilsson

En avstickare...

Så har fan blivit gammal och religiös. Undertecknad har blivit med motorbåt av plast, en Albin 25:a. Sagda båt är fådd och skall renoveras upp till lysande skick under sommaren. Sannolikt kommer det mesta arbetet att bli inredningssnickeri, då vandaler snott luckor, dynor och säten under denna stackars båts alldeles för många år på land.

En 70-talsskönhet (nåja) i förfall. Lägg gärna märke till det stulna förarsätet. Vem fan snor en soffa från en gammal Albin 25:a? Nåväl, med mycket jobb och en portion tur så skall hon skina igen. Klara var namnet.

Vinterbild

om den skolpojk jag på äldre dagar har blivit så har jag sportlov denna vecka. Och vad passar bättre än att då inleda årets renoveringssäsong på Grisslan! Årets jobb blir att laga däcket som tagit en del stryk vid röstjärnsgenomföringarna, byta överliggare på akterspegeln, renovera masten och byta roderfästen. Den vanliga vårrustningen kan, som ses på bilden, bli något försenad med tanke på vädret. Det kommer att dröja länge innan snön försvinner i år, och fuktigt kommer det att bli.

En meter snö i Fliseryd, Småland. Då är det gott att ha ett rejält båthus att arbeta i. Och visst är man glad att man dimensionerat det för storm och byggt brant tak så snön trillar av.

Kölfjäder, hyvlar och gucka

Uppe på kölen ligger kölfjädern, en 80 x 30 mm ekplanka som man skruvar sambordet i. Endast spunning förslår inte, eftersom sambordets skruvar då inte får tillräckligt med trä att fästa i. Hela kölkonstruktionen i genomskärning får alltså formen av en T-balk. Fjädern hyvlas så sambordet ansluter ordentligt. För att göra denna hyvling tar man hjälp av spantmallarna och en "katt", en tolk som visar var och med vilken vinkel bordet skall ansluta till kölen. (vill du veta mer om dessa "katter" så finns de i Prylgalleriet) Efter att vinklarna markerats så monteras fjädern av och hyvlas bekvämt på arbetsbänken.

Till höger syns fjädern som är fastskruvad i bänken för hyvling. På densamma syns Stanley's no 220 stöthyvel och till vänster står främst en Ståhls och bakom en Stanley putshyvel, båda två no 3. Förutom dessa behöver man en spånhyvel för att få till en sådan här fas med stigande skevning. Är man intresserad av hyvlar så skall man för allt i världen inte missa Hans Brunner tools på nätet. Där hittar man den osannolika sajten "Stanley by numbers", alla Stanleyhyvlar med bilder, omdöme och värdering. Adressen dit finner du i länksamlingen till höger på denna sida.

Då man är nöjd med hyvlingen monteras fjädern slutligen. I fogen bör man täta med någon form av "gucka" för att inte få fukt och röta. Här finns en hel del att välja på, t ex Ettan (tjära och bivax), bitumen (asfalt), linoljekitt (linolja och krita) eller blymönjekitt (linolja och blyoxid). Det sistnämnda är troligtvis bäst, men hälsoskadligt och miljöfarligt och bör inte användas. Vår gucka består av Ettan, linolja och zinkoxid. Framtiden får utvisa hur eländet funkar, men det borde bli bra! Vidare är fjädern skruvad med rostfri, syrafast skruv ( a4 eller aisi 316) som står emot ekens garvsyror. Den vanliga rostfria (a2) tål inte detta, och det gör inte heller mässing. Det är a4 eller brons som gäller om man vill ha ett varaktigt resultat. För att få i skruvarna ordentligt och för att slippa ta i för kung och fosterland så häller man linolja i hålet och smörjer in skruvarna med fett. Skruvhål är en känslig punkt, och bör impregneras mycket noggrannt. Det kommer på köpet i denna procedur. Kladdigt, jo för fan!