onsdag 3 februari 2010
Bröderna Mårtenssons på Östra Hästholmen
Sannolikt det grannaste utsikten någonsin från ett virkesförråd. Kanske också de mest vällagrade bräderna man hittar i hela Blekinge. Här har inte rotats efter virke på snart 20 år.
Varvet är hejdlöst naturskönt beläget. Men det första som fångar intresset när man kommer dit är en gammal bilmotor. Innan elektrifieringen 1940 användes den till att driva verktygsmaskinerna, och står fortfarande kvar, rostig, väderbiten och grann med växelspak och allt i behåll.
Var det bättre förr? Nja, när det kommer till ordning och reda på arbetsbänkarna så har det onekligen skett en hel del. Undertecknad skulle helt säkert få löpa gatlopp och slita spö om han lämnat sin arbetsbänk på detta sätt efter arbetsdagens slut. Hur fan hittade de sina grejer!? Vem vet, det kanske är en väl förborgad yrkeshemlighet och en oerhört finurlig ordning som ligger bakom denna till synes kaotiska kökkenmödding.
Väl inne i verkstan slås man av att de efter åttio år av verksamhet helt sonika släppt hyvlarna och gått hem. Verktyg, gamla halvfulla färgburkar, halvfärdiga stävar och skitiga trasor ligger kvar där de lämnade dem en dag i början av 90-talet. Den dagen gick 150 år av båtbyggeri på Östra Hästholmen i graven. Det kan låta sorgligt, men ärligt talat är jag mer förvånad över att de ändå höll på så länge, så långt in i plastens tidevarv.
Ett bildbevis på att förfall kan äga en outgrundlig skönhet. Båtar som lagts upp för att långsamt försvinna är snart ett minne blott. Det är svårt att ens med största välvilja se något värdigt eller vackert med en bortglömd gammal möglig Maxi 77:a.
Mårtenssons gamla varv står sig rätt fint i jämförelse med den moderna verkstad som står till Båtbyggarlinjens förfogande. Där finns bandsåg och slip, och baspannan eldas bekvämt inifrån verkstan och likaså når man bastrumman genom en lucka i väggen. Elbelysning och hyggliga utrymmen och virkesförråd på vinden. Men vissa saker känns rejält främmande för en nutida snickare. Särskilt såggropen som ligger en bit från varvet. Timret flottades till en liten vik, drogs upp på land, sågades och släpades till verkstan. Många snickare av idag ser knappt röken av osågade träd förutom på hundpromenaden i stadsparken...
I handverktygens värld har det inte hänt mycket. Samma verktyg, om än i modernare material, används fortfarande. Lägg märke till skarvyxan till vänster. Om detta bångstyriga verktyg sade vår ciceron Bertil att -har man inte börjat öva med den före tolv års ålder så kan man lika gärna låta bli. Lägg sedan märke till träklubban till höger. En sådan gräslig knölpåk skulle jag knappt acceptera ens om jag påtvingades den med våld. Man måste verkligen ge dessa gamla mästare en eloge för att inte ha lidit av fåfänga.
Detta med virke är i sig en trist historia. Skogsbruket av idag är rena hetsen. Furorna får inte mogna på rot, och är i stort sett inget annat än glesvuxen splint. Forna åkrar är trista granodlingar, och virket är poröst och mjöligt. Efterfrågan på krokvuxet virke är i stort sett noll, och att få tag i ämnen till sågade spant eller böjda stävar är ett i bästa fall svindyrt, i normala fall hopplöst företag. Kvartersågade, kvistfria bräder med stående årsringar är en kuriositet som brädgårdarnas personal inte ens vet vad det är. Så tro mig när jag säger att flera i sällskapet bokstavligen dreglade över Mårtenssons gamla, dessvärre K-märkta, virkesförråd.
Bertil Andersson förevisar listorna över de mer än tusen båtar som byggt på varvet. Tusen! Och då räknade de inte in flatekor, pråmar och andra ovärdiga byggen. Jojo. De satt då inte och fikade bort arbetsdagarna på den tiden!
Och visst är det småskaliga båtbyggandet förbi, och visst är det sentimentalt dravel att tro att det skall komma åter. Men det är ett oomkullrunkeligt faktum att det fortfarande byggs en och annan jaktkanot av en och annan lycklig entusiast. Och undertecknad står just upp till knäna i hyvelspån och snidar till en motorsnipa, vars förlaga byggts av just Göte Mårtensson 1982.
Den som vill veta lite mer om varvet skall genast kolla in följande länk:
http://www.lansstyrelsen.se/blekinge/amnen/Kulturmiljo/bebyggelse/byggnadsminnen/brodernamartenssons.htm
lördag 23 januari 2010
Fjortonfots motorsnipa
Förlagan är byggd på Bröderna Mårtenssons Båtbyggeri, Östra Hästholmen, och uppmätningen och ritningen är gjord av nestorn och träbåtslegendaren Bertil Andersson. Förlagan är en utpräglad bruksbåt, men vi kommer att göra den betydligt lyxigare vad träslag, komfort och finish angår. Bl a så flyttas motorn fram en halvmeter, båten riggas och förses med mahogny- och oregon pinedäck. Tanken är inte att göra en allmogebåt utan en trevlig, vacker och praktisk skärgårdsleksak.
Först förs ritningen (i skala 1:10) över till en fullskaleritning på styvt papper. Detta kanske kan synas vara ett onödigt arbete, men tro mig -det lönar sig. Att hela tiden kunna lägga ut mallar, köl och stävar på ritningen för att se att de stämmer är mycket tidsbesparande, och gör att man undviker fel innan de ens hinner göras.
Krokvuxen ek växer inte på träd. Eller jo. Det är just vad den gör. Och de krokiga träden får tydligen stå kvar och växa i fridens liljor, för hos virkesleverantörerna dyker de inte upp. För en båtbyggare innebär det en hel del merjobb, eftersom stävar måste laskas ihop för att uppnå önskvärd fiberriktning och styrka i konstruktionen. Och jag kan lova er att en haklask inte är något man snyter ur sig på en kafferast.
En vanlig haklask består av fem ytor som måste passa perfekt för att uppnå rätt styrka. Och liksom med bottenstockar så är det väldigt viktigt att man gör grovsågningen bra från början. Gör man inte det så får man stå och hyvla, raspa och sickla tills fan löser av en, helvetet fryser till och asfalten blommar. Personligen föredra jag att köra i bandsågen, eftersom den garanterar de eftersträvansvärda nittiogradersvinklarna. Blir ytorna sneda så får man problem. Den hackiga ytan som bandsågen ger, tas ned med hyvel där man kommer åt, sickel där hyveln inte når och stämjärn i hörnen.
Ek är ett krångligt träslag p g a sina mycket stora fuktrörelser. Utan att häva ur mig alla de saftiga svordomar som jag egentligen vill dela med mig av, så kan jag säga att ek gärna spricker och lika gärna slår sig. Nu hade vi emellertid turen att komma över lagom torrt virke med stående årsringar. Detta i kombination med låg temperatur inne i Slup och Barkasskjulet eliminerar problemet till viss del. Däremot råkade vi ut för en annan vanlig ek-åkomma, nämligen osynliga sprickor inne iträet som inte ger sig till känna förrän man hyvlat ned det. Sålunda uppenbarade sig en stor spricka mitt i akterstäven och tvingade oss att göra ytterligare en lask. Men vafan, man kommer onekligen att bli bättre på just den saken!
Medborgare! Det finns många båtbyggarskolor i vårt fjällhöga land, och livet är alldeles för dyrbart för att inte lära sig att bygga båtar. Gör det!
söndag 20 december 2009
Ett skotskt fynd
Solnedgång över Sound of Jura på skotska västkusten. Denna kust är riktigt svårnavigerad till följd av mycket starka tidvattenströmmar och, för den ovane, oväntade effekter av desamma. Som exempel kan nämnas att (ta fram en karta nu) den nordgående (flod-) strömmen genom Jura suger vattnet ur Firth of Clyde, vilket resulterar i att det är ebb på västsidan av halvön Kintyre samtidigt som det är flod på östsidan. Det skiljer alltså bara ett tiotal sjömil mellan ebb och flod! Att runda Mull of Kintyre är sålunda något som noggrannt måste timas om man inte vill sluta sina dagar bland strömvirvlar och vassa klippor.
Rutten skulle gå från Largs, upp längs skotska västkusten, genom Caledonian Canal till Inverness och därifrån över Nordsjön till Uddevalla. Båten "Oriole of Clyde" var en Jeanneau 40 DS 2001 (däckssalong). En mycket god sjöbåt, men med en inredning som mest passar till gästhamnar, medelhavsklimat och parasolldrinkar. En skotte som gästade båten avlät utlåtandet: "Oh lads, I see you've got yourselfs a floating gin palace".
Sagda båt hade gått som charterfartyg i många år och var sliten. Mäklarens omdöme var något kryptiskt: "She's old. She's worn. But the general feeling is that she'll work". Och tja... det gjorde hon inte. Ett första tecken på att allt inte skulle gå helt problemfritt var att värmaren, en Eberspächer, inte startade. En veckas ansträngningar att få igång den var fruktlösa. Och låt mig utan att överdriva säga att Skottland är ett kylslaget land i december. Och fuktigt.
Resan gick enligt planerna -men inte enligt tidtabellen- hela vägen till Inverness. Men väl ute på Nordsjön började Bilge-levelalarmet tjuta och det visade sig att hon börjat ta in vatten i den tillagande motsjön. Sålunda vändes skutan och seglades in till Inverness Marina och varvet på välrenommerade Caley Marine. Turen över Nordsjön får anstå till februari eller mars då hon åter beräknas vara sjövärdig.
Och det skotska fyndet som titeln på inlägget utlovade? Jo, en folkbåt som lagts upp på varv för renovering. Inte visste jag att skottarna satt och spelade säckpipa i vår kära svenska klassiker!
onsdag 2 december 2009
Verktygsmani - ett tillstånd
Åtminstone kan man tro det då man ser karlar som fullständigt tappar koncepten då de får syn på en -i våra dagar hopplöst omodern och onyttig- träbåt. Vad som torde kunna definieras som mannens svar på kvinnans shopping är verktygssamlande. Den man är inte född som kan gå förbi en välfylld verktygslåda utan att fingra på skruvdragare eller kontrollera skärpan hos ett hyvelstål.
måndag 30 november 2009
En titt i båtbyggarverkstan!
På båtbyggarlinjen bygger samtliga förstaårselever inledningsvis en flateka. Det kan låta simpelt, men är ett väl genomtänkt pedagogiskt grepp. Byggandet av denna lilla båt innehåller flertalet av de moment som återkommer i mer komplicerad form i tillverkningen av mer avancerade båtar. Man lär sig grunderna i huggning av spunning, basning, inpassning av upplängor osv. När man som undertecknad hållit på med renovering i många år, så inbillar man sig lätt att man kan en hel del om det här med träbåtar. Den inställningen skippar man ganska snart...
Bland de nyttigare sakerna man lär sig är att använda handverktyg istället för maskiner. Gör underverk för händigheten och förståelsen för trä. Där man tidigare utan att blinka hade ställt sig vid fräsen, rikthyveln eller slipskivan tar man nu gladeligen fram stämjärn, kälhyvlar och japansåg. Låt mig bara tillägga att en Tormekslip gör underverk för eggverktygen. En nyvunnen, närapå manisk inställning till skärpa har resulterat i stämjärn och hyvelstål som man kan raka skägget med. Det är en fröjd att se en putshyvel skiva upp ändträet på en ekplanka som vore det en ost!
Mätmetoder och diverse knep för dessa är kanske det mest värdefulla man får med sig. Som amatör får man så att säga uppfinna hjulet om och om igen, men här får man knepen av de som redan kan. Ofta med en aha-upplevelse, och med ett stilla förbannande av sin egen enfald då man tänker tillbaka på alla bakvända och krångliga metoder man själv fått hitta på. Det finns åtskilligt man inte kan läsa sig till!
lördag 28 november 2009
Båtbyggarsegling
Kan inte låta bli att lägga upp en liten film från sensommaren, då vi lärlingar lärde oss att segla de allmogebåtar vi bygger. Blekingsekorna är till formen ganska lika folkbåten, med fylligt men vasst förskepp och akterspegel och bra släpp i aktern. De seglar mycket bra, och vrakekan (jo, den största varianten av blekingseka heter faktiskt så) Klaura loggade goda 7-8 knop på slören. Vad man dock snabbt märker är hur svårt det är att få spririggade allmogebåtar att gå över stag. Man är tvungen att bräcka med focken för att komma runt med någorlunda bibehållen fart även då det blåser bra.
söndag 27 september 2009
Plastbalja över gamla Nordsjön
Marinan i Burnham on Crouch. Så ser det ut vid ebb: flytbryggorna glider ner längs stolparna. Skillnaden (range) är drygt fyra meter.
Efter en synnerligt fin inledning vad vädret angår, så vände vinden tvärt från medvind till NO och höll sig sedan mellan 10 och 14 m/s. Pinkryss och stampig sjö följde. Undertecknad mönstrade på som självutnämnd kock, och att hålla sjösjukan stången när man i grov sjö vistas i byssan är en skön konst, minst sagt. Men det gick!Såhär ser rullarna ut på nära håll. Tur man bor i hederliga gamla Sverige och slipper detta eviga tidvatten!
Som inbiten träbåtsentusiast så blir det en ganska lyxig upplevelse att segla en modern 39-fotare. Men jag var inte nämnvärt imponerad av just denna båt. Omdömet blir som följer: den är nog riktigt bekväm för bryggsegling eller inomskärs, men för havssegling är den inte bra. Den platta botten och det fylliga förskeppet får den att stampa hårt i motsjö, något som gör det nästintill omöjligt att sova ordentligt och det blir svårt att röra sig obehindrat i båten. Det som förvånade mig mest var avsaknaden av grabbräcken i ruffen. Det var ren tur att vi seglade för babords halsar, och att köket är beläget på styrbordssidan. Hade det lutat åt babord istället så hade det varit nästintill omöjligt att laga mat, då man inte kunde hålla i sig i något vid spisen.Nattsegling, vakten 2-4. Mitt ute på Nordsjön är det glest mellan fartygen, men när man närmar sig de Nordfrisiska öarna blir trafiken tät och kusten är full med fyrar.
Er käre folkbåtsbloggare blev emellertid tvungen att mönstra av i Korsö, Danmark, då motvinden gjorde mig försenad till en mycket viktig middag hos svärmor.Kocken mönstrar av och går iland i Danmark. Enligt uppgift svalt dock besättningen inte ihjäl under den vidare seglatsen.
Vi har gungat uppå havet - en liten film om motsjö. Pinkryss och stampig motsjö är inte riktigt vad dagens fylliga bogar och platta bottnar är byggda för. Ett ständigt brakande som verkligen inte förbättrar sömnen...
fredag 12 juni 2009
Uppföljare på förra årets filmsuccé "Premiärtur"
I vanlig ordning filmat med en Samsung Digimax L60. Som alltså inte är en filmkamera, utan en vanlig sketen fickkamera. Därav den, tja... som vanligt intressanta bildkvaliteten.
tisdag 2 juni 2009
Premiärturen 2009
onsdag 20 maj 2009
Den nalkas ljuva sommar
Låt mig säga att jag knappt förmår hejda mig från att överge mitt arbete och bara kasta loss. Dessbättre så är vårens uppsättning (jag är i skojeribranschen, kolla länken till höger "Sjutton Kyssar") färdig den 25 maj och jag kan äntligen slita mig ur mina urbana fjättrar och släppa loss sjöbusen i mig själv.
För mig, som är född och uppvuxen i ett skärgårdssamhälle, är det nästintill olidligt att vara stadsbo. Och till på köpet i Lund som ligger mitt i den skånska åkern, och har Lomma som närmsta hamn åtta kilometer bort. Inte precis strandtomt.
Är man uppväxt i naturen -i bergen, skärgården, skogen eller i jordbruksbygd- så är det nästintill omöjligt att riktigt passa in i stan. De ränderna går liksom aldrig ur. Och under de mörka månaderna tänker jag att jag aldrig mer skall utsätta mig för ännu en vinter i stan. Och så blir det sommar, båten far i sjön, underhållningssäsongen tar slut och sinnet blir lätt. Och så har man glömt gråvintern och dimman, och plötsligt är det november och där står man igen och undrar hur fan man kunde glömma.