Namnbyte och ond bråd död?

Enligt den gamla, men ack ännu så levande, skrocken så betyder det otur att byta namn på ett fartyg. Och inte bara lite småotur som att "Jävlar, nu brände jag vid potatismoset, jag skulle aldrig bytt namn på den förbannade båten!". Utan snarare riktigt grovkalibrig otur som i "hjälp, för helvete!" Trots detta byter de flesta namn på sina båtar ändå, och hävdar att det inte betyder otur så länge man inte byter då hon ligger i sjön.

Varför då utsätta sig för risken att förlisa i okristliga stormar, krossas av ryska oljetankers eller få pungen avbiten av en förbannad klappmyts? Jo, det oomkullrunkeliga faktum att föregående ägare alltid har haft usel smak. Båtvärlden formligen kryllar av töntiga och ovärdiga båtnamn som Se-gla-ut, Minådin, Rödluvan eller Hållidej. Nu vill jag ju inte hävda att Grisslan är ett ovanligt lysande namn, men det är i alla fall passande på en svart och vit båt med låg vattenlinje. Och framförallt är det bättre än ursprungsnamnet.

Klicka på bilden nedan, och du ser klart och tydligt att hon tidigare hetat: SNUPPAN. Inte tusen jävlar, sju stekta helgon och hundra vidbrända änglar skulle få mig att segla en båt med det namnet.

Man förlorar tron på mänskligheten då man ser ett båtnamn som detta.

Klassisk båt, klassisk musik!

Kanske världshistoriens första folkbåt med egen vinjett?

En stötta att hvila både bom och ögon uppå

En av seglingens oundvikliga ritualer vid både seglingens början och slut är hanteringen av bommen. Den vanligaste utrustningen (på gamla båtar) för stöttningen i hamn är bomsax och bomstötta. Sistnamnda variant återfinns i Grisslans sittbrunn som ses nedan. Bomsax stjäl mindre utrymme i sittbrunnen, eftersom den vanligtvis placeras på rufftaket, men kan i gengäld inte användas till något annat, som bordsben och liknande.


Grisslans bomstötta står stadigt på en klack på skotpålen, och har i sin tur en klack på sig, som tjänar som stöd åt ena änden av mitt stora sittbrunnsbord. När bordet inte används förvaras det inskjutet under akterdäck, och bomstöttan ligger löst i förpiken.

Den gamla stöttan var inte stort mer än en furuplanka med ett sågat urtag längst upp för bommen och en klack av furu på mitten. Inget fel på den vad ändamålet berör. Men den är beklagligt ful. Alltså blir det en ny!

Den nya är en smäckrare sak i mahogny. Längst upp sitter, istället för tidigare enkla träkonstruktion, en klyka i rostfritt. Två ekbitar är limmade för att förstärka infästningen för densamma. Klykan kommer f ö från mina föräldrars tidigare högsjösnipa, på vilken satt en nedskalda folkbåtsrigg. Där var den avsedd att monteras på doghousets tak. Nu får den sitta på min nya granna pinne!

Klacken för sittbrunnsbordet är limmad i ek och mahogny och skruvlimmad till själva stöttan. Det sorgliga med denna särdeles bedårande lilla tingest är att den inte syns när den gör sitt jobb... alltså sitter under bordet.

Hela skiten är sedan betsad med Internationals mahognybets. Eken blir till en början lite väl röd av denna behandling, men tidigare försök visar att tonen efter någon månad är behagligt rödbrun. Avslutningsvis stryks hela rasket med 8-9 lager Schooner efter gängse mönster: 3 spädda (med balsamterpentin) lager utan mellanslip som åtföljs av någon veckas genomhärdning och sedan 5-6 oförtunnade lager med lätta slipningar mellan de tre sista. Jag försöker alltid fernissa med spegelblankt resultat, men är fullt medveten om att en sådan här pryl, som skall användas, tappas, stuvas osv inte håller sig särskilt grann så värst länge. Om man tillbringar sina seglingssemestrar med en konstant grämelse över repor, så blir man snart olidlig för sin omgivning.

Rorkultspyssel

Grisslans rorkult kommer ursprungligen från F 499. Den var, när jag lade vantarna på den, en ganska risig sak med flagnad färg och glipande limfogar. Förutom slip-, bets-, lim- och lackjobb så har den försetts med en uppstyvande platta längst bak, med en rorkultsförlängare samt med roderlåset "Tiller Lock" (mer om denna utsökta uppfinning i ett äldre inlägg).

Årets förnyade fernissalager. Jag har sedan jag köpte den 2005 använt Schooner med mycket bra resultat och tålighet.

Det årliga pysslet går ut på att bibehålla den ursprungliga glansen. En snygg rorkult är helt klart en väsentlig del av hela skrytgrejen. Dessvärre är kulten också utsatt för slitage och för sol och regn, så varje år blir det till att plocka isär och slipa ned ett par lacklager och fernissa om. Gör man inte detta så ser den ut som ett rövskägg efter bara ett par säsonger.

Mahognyplank galore

Hur vet man att årets renoveringssäsong är för dörren? Jo. att snön ligger vit på båthustaket och att årets laddning av virke är på plats! Vinterns sortiment består av fyra ekplank och elva gigantiska mahognyplank. Hela partiet består av Afrikansk Mahogny (något ljusare än t ex Hondurasmahogny). När man sågar doftar det parfymerat som från en bättre bordell.



Samtliga med en bredd omkring 50-60 cm och 5 m längd. Omkr 1 tums tjocklek.

Viss noggrannhet i brädhögen resulterade i likartad ådring och färgton i samtliga plank. Påminner rejält om en 60-70-tals lägenhetsdörr.

Styvfar och bräda. Studium.

På svallböljan den blå

Vågor hör sjön till, och så även svallvågor. Men när man typ blir stångad av ett skenande tåg tio-tjugo gånger om dagen, då blir det ganska störigt även för en tålmodig person.

Verkar inte finnas mycket sjövett i dagens motorbåtsägare...

Retrospekt över sommaren 2008

Kort blev sommaren 2008, liksom den 2007. Sydvästvindar och lågtryck från Atlanten dominerade. Dock är det ju i höstmörkret förbaskat trevligt att se tillbaka på det nästan två veckor långa högtrycket i slutet av Juli. Till min lycka var det just då jag passade på att ta ledigt, och dessutom få sällskap av kamraten Svennis. Och har man ork att kolla på andras semesterfilmer så går det alldeles utmärkt att trycka på play på följande lilla alster!

Lägg särskilt märke till Svennis föreläsning om flervånings-utedasset på Storskär.

Årets båthus

Det har varit ett j-a blåsande de senaste åren. Och tyvärr så står Grisslan vintertid ganska utsatt för sydvästen. Båthuset har behövt repareras varenda vinter. Och roligare än så kan man ju ha! T ex bygga nytt roder och annat smått och gott som planeras inför vintern.


Årets lyft, som vanligt utomordentligt snabbt och skickligt utfört av truckföraren i Ernemar.

Årets båthus skall förhoppningsvis klara en hel del. Problemen har inte bestått i att själva huset eller pressenningarna blåser sönder utan i att det flyttar på sig. Stormvindar mot ganska lätta konstruktioner med stora ytor är inte en lysande kombination.

Vagnen blir en synnerligen stabil och pålitlig vagga då den stödjes under stöttorna. Utan dessa stöd är den en aning svajig.

Knepet som jag lärde mig från förra årets stormar är att spänna ned huset mot marken med spännband från nockarna och ned i en plint. Ytterligare behövs nedslagna pålar för att förhindra rörelse i sidled. Detta hände förra året -huset flyttade sig en meter och började skava mot relingen. En sista sak man kan utnyttja är snedsträvor inne i huset. Det stagar upp väsentligt.

Kvällsarbete med svintunga pressar.

Alla som någonsin försökt få upp en riktigt tung lastbilspressenning på ett båthus vet hur vansinnigt svårt det kan vara. Och varje år har detta varit något man verkligen bävar inför. I år slog jag och styvfar våra kloka huvuden ihop och tänkte efter. Och kom fram till att man skall undvika att vika pressarna. Att rulla ut dem uppe på taket är tungt och svårt, och det är bättre att få dem dit i slätt skick. Alltså lade vi ut pressarna slätt på ena sidan huset, kopplade winchen till ena hörnet och ett rep till den andra. Det var förvånansvärt enkelt att dra upp dem, och tog kanske 5 min/st.



Så återstår bara att se om det ser lika snyggt ut efter första vinterstormen.

Säsongens sista båttur

Sista seglingen för året går som vanligt från hemmahamnen i Figeholm till Ernemar (Oskarshamns fula småbåtshamn). Grisslans sista färd på året går dock på land. Med traktor de två milen mellan Oskarshamn och Fliseryd. Det skall tilläggas att det rör sig om två ganska skumpiga och framförallt långa mil, med tanke på att den gamla Massey-Fergusontraktorn från 1974 håller sig under modesta 20 knyck.

En inblick i traktorförandets odödliga konst

Och en titt på årets mest färgsprakande och kylslagna segeltur, Figeholm-Ernemar.

Sov gott med ett bra ankare!

Kvaliteten på förtöjning och ankring torde vara det som avgör huruvida man kan sova eller inte. Varenda båtägare vet hur uppmärksam man är på ljud i riggen, kluck mot bordläggningen och båtens rörelser. Och alla vet hur oerhört tradigt det är att kliva upp en regnig och mörk natt för att man börjat dragga eller för att lägga ett spring över viken.

Som den oroliga själ jag är så sover jag förstås mycket lätt ute i naturhamnarna och vaknar för minsta lilla. Men... nya tider och nya uppfinningar. Jag kan inte säga annat än: spring iväg och köp ett Deltaankare. Sitter perfekt i de flesta bottnar, med undantag för riktigt lösa dybottnar. Till sådana kör jag med min hemgjorda Danforthkopia i rostfritt stål.

Deltaankare. Inköpt innan priserna på dem gick ned med över hälften...

Det känns nästan konstigt att lita på ett ankare -och det kanske man heller aldrig riktigt skall göra- men Delta är faktiskt så bra som alla påstår. Har hittills inte varit med om att det draggat, släppt eller varit svårt att få fast eller svårt att dra loss när man skall sticka. Och det ger verkligen bättre nattsömn.

En fördel med den här typen av lättankare är att de lämpar sig både för tilläggning och för svajankring. Ett Danforth, t ex, har ju som bekant mycket bra håll vid landförtöjning p g a flynas stora och platta yta. Men vid vindkantring på svaj så vrider det sig inte i rätt riktning utan kantrar och hamnar upp och ned. Har man då otur så har det samlats en massa sjögräs mellan flyna och stången, och då sätter det sig inte på nytt.

Så ett filmklipp från en skön sommardag i Figeholms skärgård. Närmare bestämt vid Loberget, eller Bettan som holmen också kallas. Här får Grisslan ligga på svaj medan husse är ute på Hägnad bådor och lägger garn och ryssjor. Kanske skärgårdens sämsta hållbotten -häll, stenskrammel och tång. Men det är ett förbannat bra ankare, jävlar i det. Sitter även i sånt mög.

Grisslan för svajankring med returlina på Deltaankaret. Risken är stor att det kilar fast sig hårt i smålands steniga bottnar.