Någon gång i slutet av 1800-talet så kom man på att det inte nödvändigtvis måste vara obekvämt att arbeta på en liten fiskebåt. Men det tog lång tid innan man verkligen gjorde allvar av det hela.
I en rundgattad fiskebåt med motor så började man snart att bygga en hytt över motorn. Vi bygger just nu en dylik i vår fiskebåt Lovisa från 1957. I blekinge kallar man gärna dessa rundgattingar för knubbar. På ostkusten för däcksbåtar. Lika gärna i blekinge för vrakbåt, eftersom man ofta brukade dem för att vraka, dvs driva med sina drivgarn efter t ex lax. Under den lilla hytten, kappen, kunde man skydda sig mot vädrets makter medan man väntade på att dra hem drivgarnen.Efter en tid kom man naturligtvis på att man kunde ha en liten styrhytt. Väggavarvet i Karlshamn kom på att man kan göra den uppfällbar, stående på kappens skjutlucka. Många byggde en liten kioskliknande hytt permanent. Ofta mycket ful.
När jag fick Lovisa så var hon försedd med en dylik, dödsful, kiosk. Vi rev den omgående, och nu har vi snart byggt en klassisk kapp istället.
Sidor av ek, balkar av fyra stycken lamellimmade 10 mm ekribbor.
Däcksbukten är betydligt mer rundad än takbalkarnas dito.
Med kappsidorna hyvlade och sågade.
Och därmed är även fronten skruvad och limmad. Den skall förses med två ventiler (små runda fönster). Under de liggande ekbräderna skall passas in stående diton från bottenstock/spant och upp. I mitten blir det en dubbel lucka på gångjärn. Mest för åtkomst till motorn om den någon gång behöver tas ur.
Så ser det ut med taket på plats. Spontade granbräder, 95x20. Vi valde att lägga taket med mittfisk, för att slippa metervis med ändträ längs sidorna. Även taket är PU-limmat mot kappsidorna för täthetens skull.
Rorkultar tillverkas oftast i stående lameller, vanligen tre stycken. Om de är mycket kraftigt S-formiga så är det liggande lameller och böjlimmat som gäller. I mycket ovanliga fall, som i detta, så hittar man en ekgren som bara råkar ha växt exakt så som man vill ha den. Rätt längd, rätt stuk på s:et, rätt tjocklek.
Jag ber att få tacka den gamla eken som så beredvilligt krystade fram en gren med rätta formen. Vackert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar