Lamellimmad förstäv? Nej. Och så lite om nåtlimning av torksprickor.

En karl råkade köra rakt in i en betongkaj med sin folkbåt. En kontusionsskada blev resultatet. Alltså söndertryckt trä i förstäven. Just denna stäv var byggd lite annorlunda.

En rejält tilltryckt stäv. Enligt ägaren i bara ett par knops fart.

Hans båt var byggd på äkta svensk folkbåtsritning, men i Turkiet. Några grejer är mycket annorlunda på henne. Det första jag uppmärksammade var när jag förra våren skulle laga en skadad bottenstock åt honom. Vanligtvis så gör man bottenstockar av massiv ek. Så inte här. De var limmade av tre stående lameller. De två ytterste med träfiberriktningen tvärskepps, och den innersta stående.

Karln ringde och berättade att bottenstocken hade delaminerat vid ett lyft. Jag kunde inte fatta hur det hade gått till. Han sade att den hade spruckit tvärskepps och att kölbulten hade böjt sig.

Det händer att folkbåtar har centrumlyft, d v s att den mittersta bottenstockens kölbult är försedd med lyftögla istället för mutter. När man lyfter hela båten i densamma så är båten perfekt balanserad i långs- och sidled. Men denna folkbåt har lyftöglor i tvenne kölbultar. Den ena inne i ruffen, den andra i sittbrunnen. Om man lyfter i dessa två, så får man alltså en vinkel mellan öglorna i båten och lyftkroken i kranen. Därmed blir det en kraft på dessa två bottenstockar som inte är helt vertikal, utan går in mot båtens centrum. Därför delaminerade en av dessa stackars limmade bottenstockar i tvärsled. När jag tog bort den för att byta ut den, så visade det sig, till min extremt stora förvåning, att den inte var skruvad mot bordläggningen. Den var limmad. Jag har aldrig sett något så jävla dumt! Inte en enda av båtens bottenstockar var skruvade genom bordläggningen.

Poängen med en bottenstock är att den förbinds mot kölen med en kölbult, och mot bordläggningen med väl dimensionerade skruvar. Lim är inte i närheten så starkt som ett skruvförband. Särskilt inte när det gäller ändträ mot långträ. Ett ändträ expanderar betydligt mer än ett långträ. Och efter några år släpper limmet i en fuktig miljö. Nåväl, jag reparerade, och skruvade fast som sig bör. Allt ok, således.

Nästa anomali på denna turkiska folkbåt är att förstäven är lamellimmad, istället för att vara utsågad i krokväxt ek. Alltså böjlimmad i ett antal lameller. I detta fall 10 mm per styck. Och det är här undertecknad kommer in igen. Efter krocken mot kaj, så blev det min uppgift att fixa skadan. Det gjordes såhär:

1 Stävskenan och plåten på stävnäsan demonterades och knackades tillbaka till rätt form.

2 En släppvinkel sågades in tre lameller djupt i stäven, strax under skadans nedersta gräns.

Det skadade partiet bortsåg och borthugget. Likaså avbärarlisterna.

3 Avbärarlisterna togs väck några decimeter akterut.

4 Limfogen mellan lamell 3 och 4 höggs upp. Det var tyvärr mycket lätt, eftersom limmet var kass. Översta delen av stäven var "spiksjuk" eftersom däckets plywood var ditspikat med järnspik. De sjuka delarna höggs bort.

5 En något för stor ekbit passades till, och limskruvades med epoxi till den rengjorda ytan i stäven.

En bit ny ek limmad med epoxi och skruvad.

5 Passbiten hyvlades till rätt form. Först med elhyvel, sedan med stöthyvel.

Hyvlat till rätt form.

6 Nya avbärare sågades till och sattes på plats med epoxilim och skruv. Teak.

Nya avbärarlister på plats. Ägaren får finslipa och lacka.

7 Stävskena och plåt återmonterades med skruv och tec7.

En stäv är ofta så pass kraftigt krum att man måste laska ihop två krokväxta bitar för att det skall funka. Och det är svårt att få tag i bra ekbitar till det. Om man försöker såga ut hela stäven ur en rak planka, så spricker den garanterat (ådringen korsar ju stäven ungefär på mitten). Alltså måste man fixa ett par dyra plankor till ett rysligt högt pris. Men det är ett nödvändigt ont! För visst kan det vara lockande att förbilliga processen genom att lamellimma den med 10mm böjda bitar. Men jag har sett många limmade förstävar, och de håller inte i längden, även om man använder bra virke och utmärkt lim som epoxi. Det håller några år, men sedan börjar limningarna gå upp. Särskilt i vattenlinjen, där fuktarbetet ger fogarna för stora påfrestningar. Det är såklart helt ok att något håller i en sisådär tjugo år. Men idag verkar det som om gemene man anser att en träbåt skall ha en livslängd på 50+ år. Och gärna mer.

Men för jösse namn... Hur länge håller en bil? 

Limmad list i uppfräst spår. Hålen från de ditspikade styrlisterna är "pliggade" med trästickor.

En liten bonus i det här inlägget är lagning en av en besvärande torkspricka i samma båt. Om sprickan är tillräckligt stor så kan man fylla den med epoxi. Är den, som denna, bara tillräckligt stor för att inte svälla igen och för att alltid läcka vid segling, så är lösningen att nåtlimma den. Alltså att fräsa upp ett spår i vilket man limmar i en liten list.

Efter hyvling och grovslipning av nåtlisten. Återigen så får kunden fixa finslipning och fernissa.

Att göra detta är attans lätt på en kravellbyggd båt, men stundtals mycket (!) knepigt på en klinkbyggd dito. Varför? Jo, för att sprickan på en klinkbåt ofta ligger för nära ett land och att fräsens bottenplatta därför inte får plats. Lösningen? Jo:

Styrlisten spikas i övervarande bord. Som vanligt exakt på så många millimeters avstånd till sprickan som den platta sidan av bottenplattan har till centrum av axeln på fräsen. Sedan spikas på undervarande bord en list som har samma tjocklek som det övervarande bordet har vid landningen. För att få en plan yta för fräsen. Det kan vara en smula svårt att få till det första "bettet" med fräsen innan man fått fräsens platta att ligga an både mot övervarande bord och den undre styrlisten. Men skulle man få ett par feltag så är det ingen katastrof även om det inte är önskvärt. Dessa små ojämnheter är lätta att fylla med förtjockad epoxi. När man sedan väl är igång och driver fräsen längs den övre styrlisten så är det lätt. Men! Använd skyddsglasögon! För om man får spån i ögonen så garanterar jag att man tappar kontrollen över fräsen och får många fula hack i linjen!

Hur gör man då i normalfallet? Jo, det är på detta sätt:

Om du får sprickor i träet eller i limningarna så spikar du fast en styrlist längs sprickan. Sedan fräser du upp ett spår med en handöverfräs. Är sprickan minimal så använder du en 6 mm pinnfräs. Är sprickan stor eller inte rak, så fräser du ett bredare spår. Djupet på frässpåret skall vara två tredjedelar av bordets tjocklek. Listen du limmar in bör ha god passform, och stanna kvar när du knackar in den med en lätt hammare.

Om sprickan är mycket stor så fräser du ett mycket brett spår från utsidan och limmar fast listen. Sedan fräser du ett mindre spår från insidan ända ut till utsidans inlimmade list. Då får du en idiotsäker lagning.

När du limmar så använd epoxi. Börja med att smörja list och spår med oförtjockat lim. Låt ytorna vila minst 20 min. Smörj sedan spåret med förtjockad epoxi. Knacka sedan in listen.

Om passformen är god, så räcker det att knacka in listerna. De sitter kvar. Men om båten just där du lagar den är mycket välvd, så måste du fästa listerna. Det görs enklast genom att spika fast tvärgående listbitar med småspik. 10 cm träklossar som fästs tvärs listen på lagom avstånd.

Fattar du? Om inte: be mig göra ett bildreportage om det hela.

Volvo Penta MD2b. Bäddbultar.

 Md2:an och MD11:an är i princip samma tvåcylindriga dieselmotorer. Mest påfallande skillnaden är att 11:an har lösa foder och saknar startvev.

I dagarna monterade vi in en MD2b från 1967 i däckaren Lovisa. Motorn kom från en gammal mahognysnipa som jag fick till skänks av en god kamrat. Snipan fick skatta åt förgängelsen, men motorn och propellern och axeln lade vi beslag på. Den var rätt rostig och jävlig, men jag borstade av eländet och målade upp den. Det enda som verkade vara paj på den var bränslefilterhållaren av aluminium som i princip helt hade korroderat bort.

På plats, linjerad med axeln.

Vid en uppstart hemma hos Kjell så visade det sig att den bara gick på en cylinder, att den bara gick på full gas, att backslaget fastnat i framläge, att vattenpumpen var kass och att det läckte olja från dränskruven under backslaget.

Det kom inget bränsle till andra cylindern, och det berodde på att insprutningspumpen hade kärvat ihop i sin ena cylinder. Den visade sig vara helt omöjlig att få loss utan att sabba både kolv och cylinder, och vi fick fatt i en utbytes från en MD11c (sålunda identisk med MD2:ans).

Att byta till en annan motor i en träbåt är alltid ett äventyr. I Lovisas fall så satt där ifrån början en Säffle tändkulemotor med kamewa (ställbar propeller). Det vet jag bestämt, för propellern, axeln och veven följde med när jag fick båten. Lika säkert vet jag att det satt en Yanmar i henne vid samma tillfälle, men den följde inte med överlåtelsen. Eftersom Säfflen monterades i när hon byggdes som fiskebåt 1957 så förutsätter jag att det har varit åtminstone en motor till i henne sedan dess, men jag vet inte.

Den skarpögde ser genast att hålet för propelleraxeln blev aningen snett redan 1957. Motorn står något förskjuten åt styrbord. Detta är naturligtvis ganska vanligt, och inget som man märker av.

Bäddbultarna, alltså de genomgående bultarna som håller fast både motor och motorbädd (bottenstockarna under maskinen) är i original. Ett par ser ut att vara i mässing, och övriga fyra i brons. På dessa har ju Säfflens bottenram (bädd från tillverkaren) suttit, men den har kasserats och bytts ut mot en hemsvetsad ram av stål. För att göra en lång, plågsam och utdragen process kortfattat beskriven, så passade den inget vidare till vår MD2:a. Många justeringar har gjorts, och en helt ny bottenstock fick ersätta den gamla söndertärnade aktre.

Mellan axelns medbringare och motorn så sitter här en flexkoppling. Med en sådan så ställs något mindre krav på inpassningen av maskinen, då den tar upp vibrationerna som annars kan skada motor och axelhylsa. Nu har vi självklart passat in den perfekt, men detta är en träbåt som har stått på land under flera år! Den kommer helt säkert att ändra form en smula då den sjösätts och blir återfuktad. Uppe på land står den hårt på sin köl, men i vattnet blir lasterna mer utspridda.

De genomgående bäddbultarna är måhända inget man behöver till en så pass liten och förhållandevis vibrationsfri motor som en MD2:a som dessutom monteras på moderna motortassar av gummi. Här skulle det helt säkert räcka att dra fast den med franska skruv i motorbäddens bottenstockar, samt en genomgående kölbult igenom vardera av dem. Men för en tändkulemotor är det en annan historia. Den skulle säkerligen dunka sönder hela bädden inom ganska kort. Och när bultarna nu ändå satt där, så valde vi att behålla dem. De har naturligtvis gänga och mutter på insidan av båten, och på utsidan är de nitade för att passa skrovets lutning, och tätade med lindrev insmort med en blandning av tjära, olja och krita.

Här ser du motorfästet, gummitassen, och bakom den en av bäddbultarna. Visst var det precis på håret att det gick, men vi kunde helt klart använda den gamla ramen efter diverse ändringar. Men hade vi hittat en likadan Yanmar som satt där när jag fick båten, ja... det hade varit enklare.