Min egen m/s Dyning är en 25 fots knubb i plast. Plastad på plugg från Edgar Sundén i Kristianopel. Byggd för fiske med laxagarn. Detta fiske förbjöds som bekant för länge sedan, och Dyning gick inte i fiske längre än några månader.
Dyning i sundet mellan Ulvaskär och Dunsön en tidig vår. Lägg märke till hur lågt fribordet är på en sådan här fiskeklubb. Stäven är hög, men midskepps är det nära till vattnet. Så skall en garnfiskebåt se ut.
Kjell, som byggde och ägde båten, döpte den då den var nybyggd till just Dyning. Dock godkändes inte namnet då distriktsbeteckningen av något egendomligt skäl nödvändigtvis skulle följa med från Kjells förra fiskebåt. Den hette Marita, och det måste denna också heta. Obegripligt men sant. Denna historia kände jag inte till, men jag gillade inte namnet Marita så värst mycket. En kväll i lastrummet så tyckte jag mig urskilja konturerna av några övermålade bokstäver på styrhyttens försida. Efter en stunds stirrande så uttydde jag texten till Dyning. Jag tyckte genast att det passade rent förbaskat bra och anammade det direkt. Båten rör sig nämligen så tungt och vackert i dyning och sjö.
Ett groggbord ståtar i mitten av Dynings hemtrevliga och trygga akterruff. Jag kan inte för mitt liv begripa varför gamla tiders fiskare så sällan inredde sina båtar bekvämt. Dyning är gjord för att driva med laxagarnen, och då måste man ha någonstans att sova. Och varför inte skönt ?
Nyttan av att äga en fiskebåt är alldeles uppenbar om man driver ett varv som jag gör. Det är en utmärkt bogserare, en oöm arbetsbåt och en idealisk dykbåt med plats för dyngsur utrustning. Just denna båt har dessutom en rent förbaskat trevlig akterruff att bo i och fungerar bra som utfärdsbåt. Höstrusket hålls stången med en dieseleldad Reflexkamin. Under valbacken finns dass och kök. Portapotti, fotogenkök och diskho. Lastrummet är försett med ett tämligen fyrkantigt överbygge som kanske inte vinner några skönhetstävlingar. Det är dock helt perfekt till packning som skall hållas torr, och lika bra för att hänga blöta dykgrejer på tork i. Durken är av betong och denna finns en pumpbrunn. Det blir inte oömmare än så.
En och annan torsk drar vi ändå upp ur havet även om det har blivit skrämmande tomt under ytan.
I styrhytten tävlar trivseln med nyttan. Dyning är alltid torr och mögelfri, och inredningen är helt i lackad ek och teakplywood. Utrustningen består i elektronisk logg, fluxgatekompass, en gammal japansk kompass med nakterhus av mässing, sökarlampa, Garmin 720 gps, vhf-radio och en stereo. Plus några moderniteter som usb-uttag överallt, fast batteriladdare, solcellspanel med regulator, 230 v elintag och liknande. Det enda som egentligen saknas är ekolodsgivaren som fortfarande ligger i sin kartong.
En god sjöbåt som drar upp ett absolut minimum av svall. De 43 hästarna är mer än tillräckliga, och vid 1900 rpm mår Vetusen bra och knuffar fram båten i 6 knop.
En fyllig och nedbyggd koster (eller snipa, knubb, spidsgatter), alltså en båt med spets både bak och fram, som förses med erforderlig ballast blir rent otroligt sjövärdig. Med Dyning ger man sig utan vidare ut i rusk och skitväder. Visst rullar det ordentlig när det sjöar, men bara till en viss gräns. Det rätande momentet ökar med lutningen, precis som på en segelbåt med metallköl. Det gäller att grejerna ombord sitter fast ordentligt, och sedan är det bara att hålla i sig. Ett par rejäla handtag i styrhytten gör susen. Skall man nämna en nackdel med kosterformen så är det att de är rent omöjliga att backa med. Det tar en god stund innan man lär sig knepen. De består i att begripa sig på hur propellerverkan påverkar båten. Just min båt Dyning hade en vänstergängad propeller från början och har sedan motorbytet en högergängad dito. Dörren sitter på styrbordssidan. Med högergående skruv så skjuter akterskeppet iväg babord hän då man slår back. Det innebär alltså att båten åker iväg från bryggan då man "bromsar" vid styrbord långsidestilläggning. Oerhört irriterande. Motorbyte är inte aktuellt och att bygga om styrhytten så att dörren hamnar på babordssidan är knappast att tänka på.
M4.17 heter den 4-cylindriga maskinen. Den ligger naturligtvis precis under durk i stryrhytten och ger en tämligen bullrig miljö. Det är förstås en vanesak, och inget som stör mig nämnvärt. Tänk på gamla tiders fiskebåtar där rorsman stod precis ovanför en odämpad tändkulemotor. Ett satans oväsen och ett jävla ristande!
Om det är något jag verkligen gillar med m/s Dyning så är det hennes förnämliga maskin. 43 hästkrafter levereras med säkerhet av den nästintill nya Vetusdieseln. Motorn är alltså en Mitsubishi som konverterat till sötvattenkyld marinmodell av holländska Vetus. Avgaslimpamn är gjuten i brons, så det är inte mycket som kan rosta upp på denna gula skönhet. Blott drygt 400 timmar har den gått, så jag räknar med att ha denna maskin kvar under större delen av min återstående levnad. Om inget oväntat inträffar, vill säga.
Jag har alltid velat ha en fiskebåt. Nu har jag en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar