fredag 6 juli 2012

Portsmouth-Svinninge

Varje gång man kommer hem ifrån en längre leveranssegling så säger man till alla att det inte skall bli flera dylika resor. Och likförbannat så dröjer det inte längre än ett par veckor innan man blir verkligt sugen igen.

Alltså: med fjolårets ovanligt blåsiga och strapatsrika rea från Southampton i åminne så borde en ny resa samma väg te sig ganska ointressant. Eller skall vi säga så här: jag har gjort den i både bra och dåligt väder och behöver inte göra den igen. Men, nej. Så snart Skeppar Patrik Lindqvist bett om hjälp med att transportera en Bavaria 37 från Portsmouth (strax öster om The Solent) till Svinninge (i närheten av Åkersberga strax norr om Stockholm) så blev svaret lika snabbt som självklart: JA för fan!

För första gången på flera år så kan jag inte titulera mig Skeppare, utan "first mate". Efter något dygns tillvänjning fungerade det utmärkt. Och skepparn Patrik Lindqvist får högsta betyg. Bra karl!

Årets första leverans blev på drygt 1030 (!) sjömil, och är min hittills längsta sammanhängande resa. Det som skiljer årets resa ifrån engelska "The Solent" från förra årets, är bara slutdestinationen. 2011 levererade vi X-35:an "Unruly" till Höllviken. I Juni detta år lämnade vi Bavaria 37:an "Whistler" till Svinninge i Åkersberga. Således omfattade årets delivery -förutom den vanliga Nordsjöpassagen- en rejäl östersjösegling.

Så fint har man det framme i förpiken! Extra salt känner man sig såklart då man i denna hytt -som på bilden- läser en sjömässig roman som E Annie Proulx "Sjöfartsnytt".

Jag har seglat genom Engelska Kanalen och över Nordsjön förr, så där har vi inget nytt. MEN! Vanligtvis är jag själv skeppare, men i detta fall var chefen, som sagts, Patrik Lindqvist. Och denne fine skipper tog med sig en riktigt bra AIS (Automatic Identification System). Låt mig säga sålunda: jag korsar aldrig mer en TSS eller ett annat tungt trafikerat stråk utan en sådan.

Visst ser man på AIS'en var fartygen är och var de är på väg. Man får även CPA (closest point of approach) mm. Men det finaste med AIS'en är att man på skärmen faktiskt ser vad skeppet ifråga heter. Är man det minsta osäker på om de sett ens egen båt på radarn eller inte så kan man kalla upp dem på vhf'en och förhöra sig om saken. Utan att veta deras namn så är chanserna att få dem att svara på anrop som t ex: "ship on my starboard side" mycket små. Känner man deras namn så är läget ett helt annat.

Bilden av en osannolikt vacker junikväll på svaj utanför Gotska Sandön.. Vi råkade ut för kraftig dimma på sträckan Gotland-Revengegrundet.. Då dimman gjorde vidare färd osäker så gick vi till Sandön för att ankra upp. Märkligt nog så lättade dimman strax efter att vi fällt ankare. Den återkom förvisso två timmar sedan -och det med besked! Men jösses vilken magisk försommarkväll besättningen fick ombord på Bavaria 37:an "Whistler".

En AIS-mottagare ser alla handelsfartyg som finns i närheten. Handelsfartyg är enligt lag tvungna att ha AIS-sändare ombord. AIS'en kan alltså -tillsammans med gps'en- inge ett visst lugn i tätt trafikerade stråk. Men ger man sig ut i dimma så förstår man dock snabbt svagheterna. Fartyg utan AIS syns inte på skärmen. Förklaring är överflödig, men jag måste ändå säga att det är oerhört obehagligt att ligga ute i begränsad sikt och veta att det när som helst ur den täta dimman kan dyka upp en stor, mörk, hög stäv. Det enda som fungerar i nedsatt sikt är radar. Saknar man sådan så är det bara ankring/mistsignalering/extrem försiktighet som gäller.

En leveransseglare blir snabbt bra på att nattsegla. Vänjer man sig vid att navigera efter fyrar och ljusbojar så går det fort. De flesta båtägarna i Sverige gör dock i regel inga nattseglingar. När de är på semester tar de oftast bara en liten kort tur på dagen och sover sedan i hamn på natten.

Mitt råd är dock: pröva på lite nattnavigation, det är skitkul! Och kom ihåg att fyrljusnavigering är en av de säkraste formerna av navigation. En fyr står på samma plats som alltid förr, och ljuset den sänder ut har alltid en specifik karaktär. Den ljuger aldrig, och du kan alltid lita på positionen den ger dig!

En underbar kväll ombord på "Whistler". Stående vid rodret så tittade jag ned i ruffen där Filip i lampskenet stod och gjorde en "Passage Plan". Jag kunde bara inte låta bli att fotografera.!


Östersjön är mitt mest älskade hav. Varje gång jag kommer in i sagda vatten ifrån Nordsjön, Engelska Kanalen och de Tyska/Holländska kusterna så blir jag fantastiskt glad. Vi östersjöseglare är verkligen lyckligt förskonade från resten av övriga världens skitjobbiga tidvatten. Att ständigt behöva tänka på föränderliga djup och på starka strömmar är faktiskt riktigt jobbigt! Dessutom så är våran svenska östersjöskärgård -i mina ögon- helt oöverträffad. Östersjön må vara nedskitad, övergödd och grumlig. Men hennes doft är som parfym i mina näsborrar.


Detta är en typisk tysk sluss; närmare bestämt "Alte schleuss" i Holtenau.. Jag tycker snarast att den ser ut som ett tyskt fångläger.

Många länder i Europa vill gärna satsa på båtturismen, och jag förstår varför eftersom den är synnerligt lönsam. England och Skottland är lysande exempel på satsning, med enastående service och vänlighet som resultat. Tyskland, däremot, har ingen koll alls. Nord-Ostsee-kanal (Kielkanalen) skulle med sin stora fritidsbåtstrafik kunna vara rena turistparadiset. Så är inte fallet. Istället möts man av förbudsskyltar, fula hamnar och en personal som verkar ha som yttersta mål i livet att berätta för seglare att Kanalens verkliga syfte minsann är att förse handelssjöfarten med en genväg mellan Nordsjön och Östersjön. Och att man som fritidsbåtsskeppare skall vara jävligt glad att man överhuvudtaget slipper att bli skjuten då man färdas på sagda kanal.

De har en chans att göra något bra, men tar den inte.